“Såväl vänskapsband som äktenskapsband slöts över de etniska gränserna. Även om vissa grupper utgjorde majoritet i vissa delar av landet var även dessa platser högst blandade. Kriget är därför ofta svårt att begripa och förklara.”

Fotot ovan: Den serbiske ledare Slobodan Milosevic i mitten.

Hur kunde mördandet ske?

Den svåraste frågan att besvara är också den som vanligen ställs: Hur kunde detta ske? Kriget i Bosnien-Hercegovina skördade över 100 000 människoliv. Av dessa var ungefär 60 000 soldater, resten civila. Av de civila offren var 80 procent bosniaker. Även om krigsbrott begicks av alla stridande parter i konflikten, så var det den serbiska sidan som stod bakom de allra flesta genom sina omfattande kampanjer av etnisk rensning och dödande.

I städer som Banja Luka, Prijedor och Srebrenica har, precis som i hela Bosnien-Hercegovina, de olika folkgrupperna genom historien levt sida vid sida. Såväl vänskapsband som äktenskapsband slöts över de etniska gränserna. Landets tre stora etniska grupper bosniaker, kroater och serber levde i fred, tillsammans och utspridda över hela landet. Även om vissa grupper utgjorde majoritet i vissa delar av landet var även dessa platser högst blandade. Kriget är därför ofta svårt att begripa och förklara. Hur kunde grannar och vänner plötsligt ta till vapen mot varandra?

Det finns många viktiga aspekter att ha med i beräkningen när man redogör för skälen till kriget, men det finns en essentiell utgångspunkt: nationalismen.

Kriget utspelades inte under diktatoriska förhållanden i landet, utan under själva demokratiseringsprocessen, bara ett par år efter de första demokratiska valen, då nationalistiska partier tog makten.

Särskilt stark och inflytelserik var den serbiska nationalismen, som redan under 1980-talet riktade sin udd mot andra minoriteter i dåvarande Jugoslavien, särskilt den albanska. Hatet och känslan av utsatthet som den akademiska eliten i Serbien spädde på var förutsättningen för det nationalistiska projektet att skapa etnisk homogenitet och upprätthålla drömmen om att alla serber skulle leva i en stat.

När Jugoslaviens sönderfall blivit alltmer oundvikligt motsatte sig den serbiska ledningen i Belgrad, med Slobodan Milošević i spetsen, de olika republikernas rätt till att bli självständiga stater utifrån de gränser som republikerna hade inom Jugoslavien. Den serbiska ledningen gjorde omfattande anspråk på områden som de ansåg vara serbiska, och skulle tillhöra Serbien. Problemet för dem var hur de skulle kunna förklara och legitimera sina anspråk på vissa områden som serbiska, när de andra folkgrupperna som levde där hade levt där lika länge som den serbiska och ofta utgjorde en majoritet. Bosnienserber utgjorde 31 procent av Bosnien-Hercegovinas befolkning före kriget och precis som med de andra folkgrupperna levde serberna utspridda över hela landet.

I Prijedor anklagades stadens muslimska läkare för att medvetet ha gett fel medicin till serbiska patienter och injicera ett medel i dem som gjorde dem sterila.

Den serbiska ledningen var därför tvungen att motivera erövringar och legitimera våld. Genom en intensiv, konspiratorisk och aggressiv islamofobisk hatretorik – som i mycket påminner om den islamofobiska retorik som vi kan höra idag i Europa om muslimernas påstått höga nativitet och påstådda ambition att införa islamistiskt styre – uppviglade den serbiska ledningen den egna minoriteten i Bosnien-Hercegovina till att motsätta sig landets självständighet, och istället utropa en egen republik – Republika Srpska. Denna ”serbiska republik” skulle inkludera de områden i Bosnien-Hercegovina som den serbiska ledningen ur ett påstått historiskt och demografiskt perspektiv ansåg vara serbiska. Efter att man fastställt vilka områden som skulle ingå i Republika Srpska blev nästa steg att motivera det våld och de handlingar som skulle göra dessa områden till etnisk rena, vilket man gjorde genom utmåla de andra folkgrupperna som onda.

I Prijedor anklagades till exempel stadens muslimska läkare för att medvetet ha gett fel medicin till serbiska patienter och injicera ett medel i dem som gjorde dem sterila. Samtidigt underblåstes myter om serbernas historia och kampen mot de osmanska turkarna som nu fick gestaltas av bosniaker. Den serbiska civila och militära ledningen fråntog bosniakerna deras etniska rätt, genom att offentligt kalla dem turkar, eller serber som förrått den ortodoxa kristendomen genom att konvertera till islam. På så sätt fick bosniakerna rollen som serbernas historiska fiende, och kampen mot dem blev en fortsättning av serbernas kamp för självständighet från det osmanska riket.

De serbiska styrkornas erövringar i Bosnien och skapandet av Republika Srpska kunde emellertid endast ske genom att den serbiska ledningen i Belgrad aktivt understödde och beväpnade serber i Bosnien-Hercegovina.

Fotot: Srdan Šušnica, människorättsaktivist och kulturforskare.

Hot mot dissidenter

Srdan Šušnica, kulturforskare och människorättsaktivist, är barn till Miodrag Šušnica, en före detta polisinspektör från Banja Luka som mördades för att han fann bevis för hur serbiska kriminella grupper i staden beväpnades och sålde vapen från den jugoslaviska arméns depåer.

– Min pappa var fram till 1990 polisinspektör i Banja Luka. Efter en incident samma år, där han tog ställning mot en av sina kollegor som under en manifestation hyllade Tjetnikrörelsen och uppviglade till hat, blev det omöjligt för honom att stanna kvar. Han pensionerades och började arbeta som privatdetektiv.

Srdan berättar vidare hur hans pappa under den tiden började att samarbeta med en grupp som var en del av den statliga underrättelsetjänsten för kontraspionage. I sitt arbete lyckades han komma över uppgifter som berörde hur serbiska kriminella grupper i Banja Luka smugglade ut vapen från armédepåer, under uppsikt av högt uppsatta politiker och militärer.

– Dessa vapen, som tillhörde den jugoslaviska armén, användes för att beväpna serberna, men på vissa utvalda platser såldes de också till kroater och bosniaker. Planen var att beväpna bosniaker och kroater i sådan utsträckning att de utgjorde ett hot som människor kunde samlas mot, känna rädsla för – samtidigt som de skulle vara tillräckligt obeväpnade för att inte kunna utgöra ett reellt militärt hot.

– Hatretorik räcker bara till en viss del för att skapa rädsla, och väcka hat. Om man vill få människor att kunna skada andra behöver den andre, den utmålade fienden, också att agera på ett sätt som väcker rädsla. Därför krävdes incidenter, där beväpnade icke-serber hamnade i eldstrid med polis, men också där de dödade serber. För att få till stånd dessa incidenter regisserade och iscensatte den serbiska ledningen mord på serber för vilka man sedan anklagade bosniaker. Ett sådant mord var det på min far.

Miodrag Šušnica dödades den 10 april 1992, en dag efter att polisen i Banja Luka officiellt övergått till att vara Republika Srpskas poliskår. Som etnisk serb hade han möjligheten att vara en del av den, men han valde att inte vara det. Istället valde han att aktivt rapportera om de kopplingar och bevis han fann gällande vapensmuggling och vapenhandel. Något som gjorde honom oönskad och farlig för polisledningen. Det var samma ledning som Miodrag satte sitt hopp till att den skulle agera för att förhindra utvecklingen utifrån de bevis han lade fram.

– Strax efter klockan åtta på kvällen den 10 april 1992, utanför ett café, dödades han av medlemmar ur SOS (Serbiska försvarsstyrkor, reds. anm.). Dagen efter gick Serbiska antiterroristenheten ut med en artikel i tidningen Glas där bosniaker och kroater beskylldes för mordet. Mördarna uppgavs i artikeln vara en del av en lokal kriminell klan bestående av beväpnade bosniaker och kroater.

– Det var inte sant. Mordet organiserades och beslutades om av högt uppsatta inom Republika Srpskas poliskår. En tid senare ändrades den officiella versionen till att min far dödades av misstag.

'Vi är tystade, isolerade, ofta utsatta för verbala och fysiska attacker. Sanningen är inte önskvärd här eftersom det skulle innebära ett hot mot rådande strukturer och de politiska eliter som styr.'

Nyligen uppfördes ett minnesmärke över stupade polismän ur Republika Srpskas poliskår i Banja Luka. Polismyndigheten i Republika Srpska ville att Miodrags namn skulle vara med bland de poliser som omnämns på minnesmärket, men familjen vägrade.

– Vi ansåg det vara cyniskt att polismyndigheten, vars tidigare medlemmar än idag inte straffats för mordet på min far, nu ville resa ett minnesmärke med hans namn.

– För mordet på honom var inte ett misstag. Mördarna visste vem de letade efter … mordet på min far följde samma mönster som morden på enskilda serber i Prijedor och andra områden, ett förfarande som flera också vittnat om i domstolen i Haag. Avsikten var att genomföra dåd som skulle kunna legitimera jakten, dödandet och fördrivandet av icke-serber i det som idag är Republika Srpska.

Srdan som idag bor och arbetar i Banja Luka uppger att läget är svårt för dem som arbetar för att sanningen om kriget i landet ska nå ut.

– Vi är tystade, isolerade, ofta utsatta för verbala och fysiska attacker. Sanningen är inte önskvärd här eftersom det skulle innebära ett hot mot rådande strukturer och de politiska eliter som styr.

– Om inte sanningen kommer fram kan man inte uppnå en förändring i de attityder och strukturer som dominerar livet här i Banja Luka. Genom att ständigt förvränga historien, mytologisera den, försöker man legitimera de krigsbrott som skedde och Republika Srpskas existens. Samtidigt är existensen av Republika Srpska den enskilt största anledningen till att Bosnien-Hercegovina inte kan utvecklas till ett demokratiskt land.