Jugoslavien – kort historik

Jugoslavien bestod av sex republiker: Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Till detta kom de två provinserna Vojvodina och Kosovo som formellt var delar av Serbien, men som i 1974 års konstitution hade givits statusen ”autonoma provinser”, med egna regeringar och egen representation i de federala organen.

Den mäktigaste republiken i federationen var Serbien, med huvudstaden Belgrad som säte inte bara för den regionala regeringen, utan för hela Jugoslavien.

 Den jugoslaviske diktatorn Tito hade skapat en känslig maktbalans där den serbiska dominansen balanserades av starka regionala regeringar i de övriga republikerna. Vid Titos död 1981 bestod federationens befolkning av ett tiotal olika folkgrupper.

De två största var serberna, som utgjorde en dryg tredjedel, och kroaterna, som utgjorde en knapp femtedel.

Fram till slutet av 1950-talet förde kommunistpartiet en politik som syftade till att göra folk till ”jugoslaver” snarare än till medlemmar av andra etniciteter. Misstron mellan de olika folken på Balkan efter andra världskrigets fasor skulle läkas. Titos motto för federationen var ”Broderskap och enhet”. 

Men i mitten av 1960-talet började politiker och akademiker att gruppera sig efter etniska linjer igen, samtidigt som vanliga medborgare uppmanades att registrera sina egna och sina barns etniska tillhörighet på id-kort, födelseattester och liknande.


Under 1980-talet gick Jugoslavien mot demokrati. Men demokratiseringen hade en bismak: de politiker som lyckades nå fram till väljarna var inte talesmän för en inkluderande demokrati utan företrädde en etnisk, exkluderande nationalism.