“Dödandet i Trnopolje skedde oftast utanför lägret, människor fördes bort enskilt eller i grupper för att dödas i närbelägna byggnader eller platser. Våldtäkter var vanligt förekommande.”

Fotot ovan: Trnopolje som det ser ut idag.

Koncentrationslägret Trnopolje

Istället för Keraterm kom Edin att hamna i det största av Prijedors koncentrationsläger, Trnopolje. Från maj till november 1992 internerades där runt 23 000 ickeserber i olika omgångar. Trnopolje var i allmänhet känt som ett mildare koncentrationsläger. Fångar svalt, misshandlades, många dödades men säkerheten ansågs vara relativt högre än i andra läger. Själva lägret bestod till en början av ett antal byggnader som omgavs av taggtråd och där fångarna var instängda. Men efter påtryckningar från omvärlden togs taggtråden bort och fångarna kunde under uppsikt röra sig över ett större område.

Trnopolje var främst ett läger för kvinnor, barn och äldre. Här samlades människor in för att i huvudsak deporteras till andra områden i Bosnien–Hercegovina. Edin var fånge i Trnopolje i tre dagar innan han deporterades ut ur Republika Srpska.

– Förhållandena var svåra. Det fanns ingen eller lite mat, ingen elektricitet. De sanitära förhållandena utgjorde ett stort problem, det fanns inget rinnande vatten i byggnaderna, bara en brunn som vi kunde hämta vatten ur.

– Dödandet i Trnopolje skedde oftast utanför lägret, människor fördes bort enskilt eller i grupper för att dödas i närbelägna byggnader eller platser. Våldtäkter var vanligt förekommande, serbiska militära fordon kunde på kvällarna stanna utanför Trnopolje, soldaterna släpptes därefter in i lägret där de med ficklampor letade fram kvinnor och valde ut dem som skulle följa med. Dessa kvinnor utsattes i regel för brutala sexuella övergrepp. Många av dem dödades efter våldtäkterna.

Efter deporteringen tog Edin värvning i den bosniska regeringsarmén, för vilken han stred fram till krigsslutet. Efter kriget återvände han till Prijedor där han bor och arbetar idag. På frågan om hur allmänheten förhåller sig till berättelserna från kriget och koncentrationslägren svarar han:

– Det finns idag två polariserade allmänheter i Prijedor, en serbisk och en icke-serbisk. Den serbiska erkänner till en viss del att koncentrationsläger som Keraterm och Omarska de facto var fångläger. Men detta utan att vidare bry sig om berättelserna från dessa platser, hur brutala och omänskliga förhållandena än var där. När det gäller Trnopolje anser den serbiska allmänheten att detta inte var ett koncentrationsläger, utan en plats dit människor tog sig frivilligt, och vistades frivilligt, för att sedan organiserat kunna lämna Republika Srpska. Detta perspektiv är vad som återges av medier och som kommuniceras av myndigheterna, även av vår borgmästare i Prijedor.

– Samtidigt finns det också en icke-serbisk allmänhet som i huvudsak fokuserar på att tala om vilka av dessa koncentrationsläger som var värst. Den serbiska och icke-serbiska allmänheten är så pass polariserade att det inte finns några riktiga försök till dialog mellan dem när det gäller koncentrationslägren.

– Den serbiska historiebeskrivningen är fast i en mytologisering av kriget, som ses som en kamp för ett serbiskt land, där målet nationell frihet legitimerade alla medel, inklusive etnisk rensning. Bland icke-serber har man isolerat sig i en form av offerkult, där man genom att ständigt ikläda sig rollen som offer sätter sin tilltro till att andra ska lösa ens problem, som om det vore en plikt för världssamfundet eller det officiella Sarajevo.

Vid Trnopolje finns numera ett minnesmärke över stupade serbiska soldater.

Platsen för Trnopolje pryds numera av ett minnesmärke över stupade serbiska soldater.

Tvingades bära vita band

Sammanlagt har 36 domar fram till idag utdömts mot bosnien-serbiska militärer för krigsbrott i Prijedor vid det inhemska domstolsväsendet men också vid den internationella domstolen i Haag.

Edin menar emellertid att det har uppstått ett problem i och med att rättsväsendet hittills nästan uteslutande fokuserat på att åtala enskilda individer.

– Naturligtvis är det så att det alltid är en enskild person som står bakom ett gevär och en underskrift, men krigsbrotten hade inte varit möjliga om de inte hade haft stöd av bredare samhällsstrukturer, både myndigheter och medier. Risken är att detta individualiserar krigsförbrytelserna alltmer. Redan nu använder sig politiker i Republika Srpska av en retorik som går i stil med – ja, krigsbrott skedde, men de begicks av enskilda personer, vår kamp var legitim. Samtidigt krävde brottens omfång, särskilt sett till folkmordet i Srebrenica, stora resurser och planering, bortom enskilda individers agerande. I slutändan innebär de individuella domarna också att offren inte kan få skadestånd, då det är enskilda personer som skulle behöva betala dem.

Att medier och myndigheter underblåste idén om det påstådda hotet från muslimer som möjliggjorde krigsbrotten kan exempelvis utläsas av den radiosända ordern från Prijedors lokala serbiska myndigheter, som utfärdades 31 maj 1992. Där beordrades alla icke-serber som rörde sig utanför sina hem att bära vita band knutna kring armen. På samma sätt skulle de med vita band märka ut sina hem och sina egendomar. En order som på ett fasansfullt sätt för tankarna till Nazityskland och de davidsstjärnor som judiska medborgare tvingades att bära.