“1995 tystnade vapnen i Bosnien-Hercegovina, men konflikten lever vidare. Nu tvingas den på oss av våra politiker.”

Fotot ovan: Snjezana Grbic.

Konflikten lever vidare

I och med Daytonavtalet i november 1995 avslutades kriget i Bosnien-Hercegovina. Avtalet, som var ett ramverk för fred och vars huvudsakliga syfte var att få ett slut på stridigheterna, innebar en uppdelning av landet i två i princip jämstora delstater med stort självbestämmande inom staten Bosnien-Hercegovina: en kroatisk-bosniakisk federation och Republika Srpska.

Denna uppdelning, som i stort sett går längs frontlinjerna från kriget, innebar inte bara en etnisk uppdelning av det tidigare mångkulturella Bosnien-Hercegovina, utan också en belöning för de krigsbrott, folkmord och kulturmord som begicks under kriget. Även om Daytonavtalet aldrig avsågs att vara en permanent lösning på konflikten, utan början på en process som ett demokratiskt Bosnien–Hercegovina kunde växa fram ur, så har det motsatta skett. 20 år efter kriget kan vi idag se de konsekvenser som den etniska uppdelningen innebar: avsaknaden av en försoningsprocess, segregering, exkludering och fortsatt hat.

Bosnien-Hercegovina är idag en stat som är fånge i det system som byggts upp av Daytonavtalet, med en gigantisk statsapparat som omöjliggör ett transparent och demokratiskt beslutsfattande. Odemokratiska och exkluderande strukturer är vanligt förekommande, exempelvis skolformen ”två skolor under ett tak”, som innebär att det finns två skolor i en byggnad, med två olika etniska läroplaner. Eleverna är utifrån etnisk hemhörighet fysiskt separerade från varandra, med skilda ingångar in i byggnaden och olika tider för undervisning.

Det etniska hatet är fortfarande starkt närvarande och underblåses av sådana strukturer. Särskilt synligt är hatet i samband med sportsammanhang. När lag från federationen gästar lag från Republika Srpska är hejaramsor i stil med ”Noz Zica – Srebrenica” (Kniv – Taggtråd – Srebrenica) vanligt förekommande.

Men i allt detta förskräckliga finns också hopp om en bättre framtid, särskilt bland landets unga där allt flera vågar ifrågasätta det rådande systemet. Snježana Grbić är 20 år och politisk aktivist. För tillfället läser hon vid universitetet i Banja Luka. Hennes pappa var soldat i den serbiska armén. 1993 skadades han i strid. Han förlorade ett ben och när han togs från fronten mitt under det brinnande kriget blev han förälskad i en bosniakisk kvinna. Tillsammans fick de två år senare Snježana.

– Politisk aktivism är något som vi unga saknar, samtidigt som det borde vara en självklarhet för oss utifrån hur vårt land ser ut. Våra politiker, som beter sig som självutnämnda hövdingar, har förgiftat oss. De har förgiftat oss med hat, nationalism och rädsla för varandra. De gör allt för att stycka upp vårt land ännu mer och ta allt de bara kan åt sig själva. I slutändan är det vi unga som inte får någonting över. Det är mer än bara giriga och nationalistiska politiker, det är ett system som drar oss i fördärvet.

När hon får frågan om var hennes övertygelse kommer ifrån, pratar hon om sina föräldrar.

– Min föräldrar gifte sig 1994 i Banja Luka, mitt under kriget. Trots att alla släktingar på min mammas sida tvingades iväg från staden för att de var bosniaker. Mina föräldrar är mina ledstjärnor, det får inte finnas några gränser mellan människorna som bor i det här landet, för det har aldrig tidigare funnits sådana gränser.

– 1995 tystnade vapnen i Bosnien-Hercegovina, men konflikten lever vidare. Nu tvingas den på oss av våra politiker. Våra föräldrar tvingades ut till krig med vapen, vi tvingas hela tiden till att med ord och handlingar bekämpa varandra. Ett hat som inte borde få finnas. Om mina föräldrar visade med handling att gränser mellan människorna inte var rätt 1994, mitt i kriget, är det absurt att vi tvingas ha gränser 2015.

Hopp och förtvivlan

Bosnien-Hercegovina är ett land där man som besökare försöker förstå hur kriget gör att invånarna ständigt slängs runt mellan förtvivlan och hopp. Det är ett land som på pappret, åtminstone delvis, är enat; vars fotbollslandslag, där spelarna kommer ifrån alla tre av landets stora etniska grupper, förra året gjorde sin debut i ett stort mästerskap vid VM i Brasilien. Samtidigt visades inga av de matcherna offentligt i Republika Srpska. Att heja på det bosniska landslaget är för många i Republika Srpska idag detsamma som förräderi.

Framtiden för Bosnien-Hercegovina är svår att sia om. Det är ett land där politikerna i Republika Srpska aktivt underminerar alla demokratiska reformer som skulle kunna förändra strukturen, och offentligt förespråkar att Republika Srpska ska bli en självständig stat. Samtidigt tystar och isolerar ledningen alla alternativ till den världsbild som de själva företräder. Radmila Karlaš, författare och tidigare journalist beskriver läget som särskilt farligt då alternativen inte får höras.

– Här vågar människor med ett annat perspektiv inte tala om det som hänt och det som sker. Gör man det riskerar man censur, påhopp och risken att inte kunna få jobb. Är du normal, inte besatt av etnicitet, då stör du nationalisterna. Inte bara våra nationalister här, utan alla.

Radmila Karlaš

Radmila Karlaš, författare och tidigare journalist.