“Nationalismens följeslagare är hat och rasism, vilka möjliggjorde den etniska rensningen och de värsta krigsbrotten i Europa efter andra världskriget. Och nationalismen fick i Bosnien-Hercegovina sin yttersta konsekvens i och med folkmordet i Srebrenica.”

Fotot ovan: Potocari där minnescentret för folkmordet i Srebrenica ligger.

Kulturmord i nationalismens tecken

Den etniska rensningen i Prijedor, Banja Luka, och folkmordet i Srebrenica följdes också upp av ett kulturmord. De serbiska myndigheterna försöker idag aktivt dölja information om kriget, men också skriva om historien. Moskéer har förstörts, kulturminnen och lämningar som vittnar om kroaternas och bosniakernas existens har rivits.

Namn på gator och torg ändrades efter kriget så att de inte skulle vittna om betydelsefulla människor i stadens historia; det vill säga om de var av annan etnisk bakgrund än serbisk. Ett led i att förneka områdets mångkulturella historia var att även ändra namn på orter och stadsdelar. Stadsdelen Šeher i Banja Luka fick efter kriget namnet Srpske Toplice. ”Šeher”, ett turkiskt ord som betyder ”stad”, var stadsdelens historiska namn, men ändrades till förmån för ”Srpske Toplice” som betyder ”serbiska bad” och som syftar på att området var en gammal badplats. Städer fick prefixet ”Srpsko” (Serbiska), till exempel de förorter till Sarajevo som efter kriget kom att ingå i Republika Srpska och bildade kommunen som fram till för några år sedan hette ”Serbiska Sarajevo”.

Denna politik som än idag dominerar Republika Srpska är en medveten strategi i bygget av en etniskt homogen stat. Den nationalistiska föreställningen om ”en nation, ett land” har i Bosnien visat sitt värsta ansikte. Då nationalismen till sin idé bygger på skapandet av homogenitet, utgår den samtidigt ifrån en nödvändig exkludering för att förhindra nationens kollaps. Nationalismens följeslagare är hat och rasism, vilka möjliggjorde den etniska rensningen och de värsta krigsbrotten i Europa efter andra världskriget. Och nationalismen fick i Bosnien-Hercegovina sin yttersta konsekvens i och med folkmordet i Srebrenica.

Att resa till Srebrenica innebär ett par timmar lång bussfärd från Sarajevo, genom Bosniens fattigaste delar, fortfarande präglade av ruiner och band uppsatta längs vägarna som signalerar ”fara för minor”. I den lilla orten Potocari ligger minnescentret för folkmordet i Srebrenica. Centret ligger i den gamla FN-basen mittemot platsen där offren är begravda.

Jag kommer att tänka på Theodor Adornos kända formulering: ”Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt”. Förintelsen är inte jämförbar med något annat brott i mänsklighetens historia. Så stort och så fruktansvärt att det även, enligt Adorno, dödade förutsättningen för poesi. I Srebrenica finner man inte berättelser om samma industrialiserade mördande, samma omfång, och hänsynslöshet mot såväl kvinnor som män. Men man finner samma ambition: att utrota en folkgrupp.

Folkmordet i Srebrenica ägde rum dagarna efter 11 juli 1995. Serbiska styrkor dödade över 8 000 muslimska män och pojkar. Det var det första folkmordet i Europa sedan andra världskriget.

Moské i Banjas Luka som sprängdes, men som nu är under uppbyggnad.

Folkmordet iscensätts

I mars 1995 gav den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžic order om att militärt isolera staden Srebrenica. Detta innebar också att FN:s soldater förhindrades från att ta sig in i staden, samt att hjälpkonvojerna stoppades. Denna order blev känd som Direktiv 7.

Avsikten var att med ”koncentrerade och dagliga militära operationer uppnå en total osäkerhet och hopplöshet inför fortsatt existens i staden för dess invånare”. Det efterföljande Direktiv 7.1 som beordrades av den militäre överbefälhavaren Ratko Mladi´c, innebar att militära operationer skulle inledas. Dessa direktiv var ett led i planeringen av folkmordet som genomfördes fyra månader senare.

Den 11 juli intog serbiska styrkor Srebrenica. FN-soldaterna bjöd inte motstånd; istället lät de sig avväpnas, samtidigt som stadens befolkning i panik flydde de serbiska styrkorna. En stor andel av befolkningen – cirka 20 000 människor – sökte sig till FN-basen utanför staden i orten Potoˇcari. 5 000 människor fick skydd i basen, i de gamla fabrikshangarerna. En stolt Ratko Mladi´c, överbefälhavare för de serbiska styrkorna, deklarerade inför mediernas kameror att tiden var inne för att hämnas på turkarna.

Efter förhandlingar mellan FN, företrädare för lokalbefolkningen och de serbiska styrkorna överlämnades FN-basen till de serbiska styrkorna. De utfärdade en order om att separera pojkar och män mellan 15 och 65 år från resten av gruppen, med det påstådda syftet att säkerställa att inga krigsförbrytare gömde sig bland dem. Samtidigt ordnade de serbiska styrkorna fram ett stort antal bussar för att föra kvinnor och barn till områden som kontrollerades av regeringsarmén.

Under tiden försökte en annan stor grupp av befolkningen fly till fots genom skogarna mot staden Tuzla. Denna grupp bestod av 10 000 till 15 000 människor. En del av dem var beväpnade och gick i spetsen för gruppen som även bar på många skadade. Många dog under flykten. De som tillfångatogs avrättades.

De män och pojkar mellan åldrarna 15 och 65 som valts ut utanför FN-basen i Potoˇcari samlades ihop framför ögonen på FN och kördes iväg i grupper till olika platser runtomkring Srebrenica. Deras id-handlingar och personliga tillhörigheter förstördes. Samtidigt påbörjades avrättningarna av dem. Under några dagar dödades över 8 000 män och pojkar på olika platser runt omkring staden.

Vid den internationella domstolen i Haag fastställdes senare att denna händelse var ett lokalt folkmord, där de serbiska styrkorna aktivt försökt att utplåna den muslimska befolkningen. Sett till hela kriget från 1992 till 1995 dödades över 10 000 människor från området kring Srebrenica.

Militäre överbefälhavaren Ratko Mladic.

Fotot: Fadila Efendic från organisationen Srebrenicas mödrar.

Srebrenicas mödrar

I Srebrenica träffar vi Fadila Efendi´c och Hatidža Mehmedović som är aktiva inom Srebrenicas mödrar, en organisation som arbetar för att bevara minnet av och sanningen om folkmordet. Fadila Efendi´c förlorade sin man och sin son i folkmordet. Hon minns sista gången hon såg dem i livet, den 11 juli 1995.

– Vi bestämde oss att jag och vår minderåriga dotter skulle ta oss till FN-basen. Min man sa: Få inte panik, omvärlden kommer inte tillåta att de dödar oss som boskap, omvärlden kommer att reagera, Nato kommer att reagera, de kommer att rädda oss. Sonen följde mig till bron, det sista han sa till mig var: mamma gråt inte, om du gråter kommer det bara att vara svårare för mig.

Hon återsåg inte sin son och sin man. På frågan om försoning är möjlig efter ett folkmord, säger hon:

– Allt är individuellt. Troligen kommer det att bli en försoning, men det kräver tid att bearbeta, att förlåta, att försonas. Men det ställer också krav på den andra sidan. För en bättre framtid måste de också vara beredda att kompromissa. Människorna som stödjer idéerna bakom folkmordet och det som hände här måste lämna det bakom sig. Försoning kan inte uppnås genom att endast offren tvingas gå vidare och förlika sig med vad som hänt.

Grundaren av organisationen Srebrenicas mödrar är Hatidža Mehmedović. Hon förlorade sin man och två söner i folkmordet. Hon tillägger:

– Omvärlden måste också ta sitt ansvar. Mycket av det som hände här, att det kunde ske, beror också på hur omvärlden förhöll sig. Många valde att ställa sig på mördarnas sida.

Hon säger att det här också gäller Sverige, bland annat på grund av hur Carl Bildt förhöll sig till det som hände; han stod inte på sanningens och rättvisans sida, menar hon.

– Omvärlden måste därför vara en kraft som hjälper Bosnien att utvecklas till ett land för alla dess invånare.