Nationalismen

Själva grundtanken inom nationalismen är att bygga ett land där invånarna binds ihop av ett gemensamt kulturarv, ett gemensamt språk och en gemensam religion. I ett idealt nationalistiskt samhälle finns det inte plats för minoriteter. De grupper som inte passar in kommer förr eller senare att drabbas av olika former av diskriminering. Det kan handla om mildare former, som påtvingad assimilering och marginalisering, men kan under vissa förutsättningar gå så långt som till etnisk rensning och folkmord.

Inget gynnar nationalismen mer än en gemensam upplevelse av hot. Alla fasciströrelser på 1920-talet och 1930-talet kände till och utnyttjade detta faktum. I Tredje riket bestod det upplevda hotet av en judisk världskonspiration mot det tyska folket. I Italien var det rädslan för en kommunistisk revolution som hängde i luften. I dagens Europa försöker de högerextrema partierna vinna väljare genom att framställa islam som ett hot mot den europeiska kulturen. 

Jugoslavien hamnade från 1986 och framåt i en process där de olika folkgrupperna i federationen till slut kom att frukta varandra.

År 1986 anlände en grupp serber från Kosovo till den serbiska regeringen i Belgrad. Serberna i Kosovo befann sig i minoritet gentemot albanerna och deras antal hade genom utvandring och lägre nativitet stadigt minskat från omkring 28 procent av befolkningen vid andra världskrigets slut till omkring 15 procent i början av 1980-talet. 

Kosovoserberna hävdade att de utsattes för systematisk fördrivning av den albanska majoriteten och berättade historier om fasansfulla övergrepp. Delegationen följdes av flera och Kosovo blev ett hett ämne i jugoslaviska medier.

Kommunistpartiets politiker delades i två läger. På den ena sidan trodde man på historierna och kände att man måste göra något. På den andra ansåg man inte bara att berättelserna var falska; man sa att de var påhittade för att motivera ett återkallande av Kosovos autonoma status. Bland kroaterna och slovenerna, som hade mest att vinna på minskat inflytande från Belgrad över andra regioner i landet, var motståndet mot en serbisk intervention i provinsen som störst. De serber som hade tagit del av skräckhistorierna från Kosovo uppfattade detta som ett slag i ansiktet.

Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten Ivan Stambolics högra hand, blev den som kom att dra nytta av situationen. Den 24 april 1987, under ett möte i Kosovo där en serbisk grupp hade hamnat i bråk med den albanskdominerade polisen, tog Milosevic kommandot.

– Ni skall aldrig mer bli slagna, sa han till folkmassan när tevekamerorna rullade. På kvällen gick filmklippet på alla tv-kanaler i Serbien. 

Orden fick ett enormt genomslag. Uppbackad av medierna förvandlades Milosevic till folkets hjälte. Dagarna innan mötet hade han hållit ett tal där han fortfarande förde fram partiets linje, under vilket han bland annat sa att ”nationalism aldrig kan vara progressiv”. Men när han upptäckte vilken genklang hans ord inför tv-teamen väckte, valde Milosevic att föra fram serberna i Kosovo som sin viktigaste politiska fråga.

Några månader senare utnyttjade han sin nyvunna popularitet till att iscensätta en kupp mot president Stambolic och tog 1987 över som ledare i republiken.

Den gamla partikarriäristen Milosevic framställde sig som en motståndare till den gamla ordningen, en förnyare av serbisk politik. Han spelade på serbisk nationalism, talade om hur ”Serbiens fiender mobiliserar” och om ett återupprättande av serbernas forna glans under enorma massmöten. Han skapade ett nätverk av mötesdeltagare. Arbetslösa serber fick betalt för att bussas runt till de olika manifestationerna under vad som kom att bli känt som den ”antibyråkratiska revolutionen”.

Föreställningarna, som mest påminde om gamla fascistmanifestationer från 1920- och 1930-talet, blev ännu mer bisarra eftersom Milosevic fortfarande var ledare för ett kommunistparti. Kommunistiska, serbiska och kristet ortodoxa symboler blandades i en ideologisk uppvisning där Milosevic själv var mittpunkten.

Kulmen på denna orkestrerade massrörelse nåddes den 28 juni 1989 på Trastslätten i Kosovo under 600-årsfirandet av slaget på samma plats, där den serbiske prinsen Lazar stupade i krig mot den osmanska krigsmakten. Inför en miljon ditresta supportrar framställde sig Milosevic som en modern Lazar, redo att leda sina landsmän.

– Sex århundraden senare är vi åter i strid och besvärligheter, sa han till den jublande folkmassan, och fortsatte:

– Det är ännu inte en väpnad strid, men en sådan strid kan inte på förhand uteslutas.

Milosevic hade valt en i den serbiska mytologin helig plats för att manifestera sin makt. Han talade uteslutande till det serbiska folket och han talade om krig. Retoriken upplevdes som hotfull bland de övriga republikernas ledare och resulterade i en polarisering mellan etniska grupper.