Sammanbrottet

Den 25 juni 1991 proklamerade både Slovenien och Kroatien sig som självständiga stater. Den andra juli invaderade den serbiskkontrollerade jugoslaviska armén Slovenien, för att två veckor senare vända sig mot Kroatien. 

Mellan Kroatien och Serbien ligger Bosnien-Hercegovina. Det var den minst etniskt homogena av Jugoslaviens republiker. Befolkningen bestod av 43 procent bosniska muslimer, 31 procent serber och 17 procent kroater. I valet 1990 fick det muslimska partiet SDA 87 mandat, det serbiska nationalistpartiet SDS 71 mandat och den bosniska delen av det kroatiska nationalistpartiet HDZ 44 mandat.

Det var där kriget skulle komma att rasa som värst. Innan Kroatien och Serbien hade hamnat i krig med varandra hade Tudjman och Milosevic kommit överens om att dela upp Bosnien mellan sig, helt i enlighet med sina respektive nationalistiska agendor.

Den 25 januari 1992 togs ett beslut i det bosniska parlamentet att utlysa en folkomröstning om huruvida Bosnien-Hercegovina skulle bli ett självständigt land. Serbiska nationalister uppmanade den serbiska befolkningen att bojkotta folkomröstningen. Valdeltagandet blev lågt motsvarande 63 procent, med en tydlig skillnad mellan de områden där serber var i majoritet eller ej. De serbiska nationalisterna lyckades övertala en majoritet av den serbiska befolkningen i de områden där de hade makt, att Bosniens självständighet skulle innebära en fara för den serbiska nationen i Bosnien-Hercegovina.

SDS ledare Radovan Karadzic, som några månader senare var med om att planera den etniska rensningen i de serbiskdominerade områdena, talade i parlamentet.

– Jag varnar er, sa han riktad mot den muslimske presidenten Alija Izetbegovic. Ni kommer att dra ner Bosnien i helvetet. Ni muslimer är inte redo för krig. Ni kommer att utplånas.

Vägen mot Srebrenica låg öppen.