Upptrappningen

Den serbiske ledaren Slobodan Milosevics allt öppnare nationalistiska politik innan kriget uppfattades bland de övriga republikernas politiker som ett hot mot det egna oberoendet. Serberna var den absolut största folkgruppen i federationen. Den jugoslaviska arméns officerskår bestod till största delen av serber. Växande nationalism hos dem kunde bara leda till en sak: att liknande idéer började spira även hos de andra folken.

I rask takt polariserades Jugoslavien längs med etniska linjer. Den konflikt som hade uppstått inom den politiska makteliten spred sig snabbt till folket. Länken var de regionala medierna, som skildrade dagsläget så som deras respektive politiska ledare uppfattade det. I serbisk media uppmanades serberna att försvara den historiska ”rätten” till Kosovo.

Den nationalistiska propagandan intensifierades. Serber i Bosnien och Kroatien började gräva upp kropparna från serber som dödats av kroater under andra världskriget och begrava dem igen under stora ceremonier som direktsändes i tv. Till sin hjälp hade Milosevic ortodoxa präster som var mer än villiga att riva upp gamla sår.

1800-talsidén om ett Storserbien, som inbegrep hela Bosnien-Hercegovina och stora delar av Kroatien, lyftes ut ur den historiska malpåsen och framfördes öppet av akademiker och kulturpersonligheter, samt av de extremnationalistiska småpartier som börjat dyka upp. 

Liksom tidigare i Serbien manifesterades den nyvaknade nationalismen i massmöten och demonstrationer.

Temperaturen höjdes ytterligare av hetsiga, direktsända debatter mellan kommunistpartiets medlemmar från olika delar av federationen. Allmänheten kunde se hur politikerna misstrodde varandra och många kände sig tvungna att ”välja sida” framför teveapparaterna.

Den 22 januari 1990 upplöstes det jugoslaviska kommunistpartiet efter att den slovenska delegationen hade lämnat en extrainsatt partikongress i protest mot att alla deras förslag röstades ner av serberna. I stället skulle ett flerpartisystem införas i varje republik och allmänna val hållas under våren. Över hela Jugoslavien röstade folk efter etniska linjer.

I Kroatien fick Hrvatska Demokratska Zajednica (HDZ) under ledning av den gamla officeren och historikern Franjo Tudjman två tredjedelar av rösterna. För Kroatiens minoritet på 600 000 serber innebar valet av Tudjman en mardröm. De upplevde att de styrande inom HDZ skulle leda republiken mot det totala skräckscenariot: ett återupprättande av fascistorganisationen Ustasja.

Under åren 1941 till 1943 var Kroatien en självständig stat under ledning av Ante Pavelic. Pavelic ledde Ustasja, en renodlad fascistorganisation som i samarbete med de tyska nazisterna upprättade koncentrationsläger där judar, romer och framför allt serber mördades. Ustasjas mål med Kroatiens serber var att ”döda en tredjedel, utvisa en tredjedel och assimilera en tredjedel”. Enbart i förintelselägret Jasenovac mördades tiotusentals serber.

Tudjman hade redan som historiker på 1960-talet och 1970-talet försökt skyla över några av de värsta grymheterna som Pavelics regim hade begått och han finansierade sin valkampanj med pengar från den kroatiska diasporan, som till stor del bestod av gamla Ustasjaanhängare.

Även om Tudjman inte helt och hållet infriade de serbiska farhågorna, drev han igenom en rad diskriminerande åtgärder. Han rensade den offentliga förvaltningen, inklusive poliskåren, på serber och inledde en reformering av skriftspråket som syftade till att renodla kroatiska uttryck och grammatik från den serbiska varianten av serbokroatiska. Han dammade av den rödvitrutiga flagga som hade använts av kroater under århundraden, men som för serberna var liktydig med massmorden under andra världskriget.