10 år med Marine Le Pen

Texten publicerades ursprungligen i juni 2021 i tidskriften Expo och har uppdaterats.

Efter presidentvalet 2017 var det svårt att föreställa sig att Marine Le Pen skulle kunna göra en stark comeback. Hennes prestation i en debatt mot Emmanuel Macron uppfattades som en katastrof, även inom de egna leden. Hon var aggressiv och verkade okunnig. Det var som om hon försökte vinna väljarnas gunst genom att piska upp en våg av hat mot motståndaren, när hon gång efter annan anklagade honom för att vara bankernas och storkapitalets lakej.

Metoden fungerade inte. Emmanuel Macron fick nästan dubbelt så många röster i valets slutomgång.

Sedan dess har Marine Le Pen arbetat med sin image, uppträder lugnare och försöker ge en mer personlig och mjukare framtoning, som mor och djurvän. Under pandemin har hon passat på att ta en examen som kattuppfödare vid sidan om partiledarskapet.

I april 2021 publicerades en studie av stiftelsen Fondation Jean-Jaurès, som visar att hon har en reell chans att vinna det franska presidentvalet nästa år. Utgången beror delvis på vem, om det är hon eller Emmanuel Macron, som flest invånare tycker minst illa om. Analysen är förstås mer komplicerad än så. Men enligt studien har andelen invånare som tycker ”mycket illa” om Marine Le Pen minskat från 50 till 37 procent bara under de senaste två åren.

Det tyder på att hon delvis har lyckats med att skrapa bort en del av den rasistiska svärta som partiet drogs med för tio år sedan, när hon tog över ledarskapet för Front National, som i dag har döpts om till Rassemblement National, alltså Nationell samling.

– Ja, partiet har förändrats. Marine Le Pen insåg att det befann sig i en återvändsgränd. Hennes pappa hade visserligen lyckats lyfta det från en icke-existens, till att få omkring 15 procent av rösterna. Men Jean-Marie Le Pen hade en förödande ovana att bromsa partiets utveckling med sina provocerande uttalanden. Det gjorde att den regerande högern vägrade att göra överenskommelser med partiet, säger statsvetaren Jean-Yves Camus i telefon från Paris.

Som forskare har han länge följt Front Nationals utveckling. Han leder också Observatoire des radicalités politiques, som är knutet till Fondation Jean-Jaurès, som i sin tur står nära Socialistpartiet.

Men före presidentvalet 2022 inträffar en annan betydelsefull politisk händelse, som visserligen inte väcker lika stor uppståndelse men som kommer att vara avgörande för hur stort inflytande en fransk president får. Flera tusen ledamöter ska utses vid regionala val i slutet av juni. Regionerna beslutar bland annat om kollektivtrafik, miljöinvesteringar och ekonomiska utvecklingsprojekt.

I dag styrs ingen av landets 18 regioner av Nationell samling, något som Le Pen hoppades skulle ändras efter fjolårets regionval. Men det valet blev en besvikelse för Nationell samling som 2015 tredubblade sina platser.

Själv bor jag i nordost, i Grand Est, som gränsar mot Belgien, Luxemburg, Tyskland och Schweiz och som med sina 5,5 miljoner invånare är en av landets större regioner.

Grand Est var en av de av tre regioner där Front National lyckades som bäst och fick 36 procent av rösterna. Listan här toppades då av Florian Philippot, som senare fick stort inflytande över Marine Le Pen inför presidentvalet 2017, men som efteråt mer eller mindre kickades ur partiet.

Omkring en fjärdedel av partiets ledamöter i landets regioner har i dag lämnat Nationell samling. Här i nordost har nästan hälften av dem hoppat av. Några blev politiska vildar. Andra anslöt sig till Florian Philippots nya parti, Patrioterna, som än så länge lever ett liv i marginalen. Även om han tidigare sas tillhöra en ”vänsterfalang” i den Nationella Fronten, placerar Jean-Yves Camus honom nu långt ut på högerkanten.

– Florian Philippot demonstrerar varje vecka utanför sjukvårdsdepartementet i protest mot restriktionerna under pandemin, och har sällskap av personer från ultrahögern och konspirationsteoretiker, säger statsvetaren Jean-Yves Camus.

Andra regionala politiker är förstås Marine Le Pen trogna.

Jag bokar tid för en intervju med en av dem, som också är partiets ansikte i min hemstad, en niobarnsmor, som gick med i Front National redan när hon var student. Det händer att vi köper grönsaker av samma odlare på torgmarknaden. För några år sedan såg jag henne sitta i en cirkel framför katedralen inne i stan, när katoliker höll vaka, bad och läste texter för att protestera mot samkönade äktenskap. Jag har förstås sett henne många gånger i medierna, men det här är första gången jag ska träffa henne på tu man hand.

Men hon ringer och avbokar intervjun, efter att ha tittat på Expos hemsida.

– Jag vill inte förekomma i det sammanhanget.

En rad andra personer, även avhoppare från partiet, möter mina förfrågningar om intervjuer med kompakt tystnad.

Laurent Jacobelli, Nationell samlings nationella språkrör låter i alla fall positivt överraskad när jag berättar att tidskriften skapades av författaren till Millenium-serien. Men invänder när jag förklarar vilken typ av politiska rörelser som bevakas av redaktionen.

– Nationell samling är en öppen rörelse och samlar personer från alla läger, även om många kommer från högern. Ordet samling i det nya namnet har en symbolisk betydelse. Marine Le Pen har förvandlat ett oppositionsparti till ett regeringsparti. Hon har ett tydligt mål och det är att vinna presidentvalet, säger han.

I år är det Laurent Jacobelli som står högst upp på partiets regionala lista här i nordost. Men han befinner sig på nästan 20 mils avstånd, och eftersom vi har begränsad rörelsefrihet under pandemin, görs även den här intervjun på telefon.

Han är 51 år och har tidigare arbetat som direktör på olika tevebolag.

Fram till 2017 tillhörde han ett annat nationalistiskt parti ute på högerkanten, Debout la France. Det leds av Nicolas Dupont-Aignan, som lierade sig med Marine Le Pen vid förra presidentvalet, men sedan tog avstånd från henne, och har sagt att han tror att hon skulle bli en ”dålig president”.

Laurent Jacobelli har gått tvärsemot strömmen av avhoppare från partiet.

Han ingår nu i den intima kretsen kring Nationell samlings partiordförande.

– Jag träffade Marine Le Pen efter valet. Hon var klarsynt. Hon funderade över vad som hade hänt, och ville genast börja arbeta inför nästa presidentval. Jag beundrade hennes mod. Många lämnade partiet då. Men de som är kvar är en trogen grupp.

Han säger att det hela tiden kommer till nya medlemmar, och att partiet inte har haft några svårigheter med att få tillräckligt med namn på listorna inför de regionala valen, trots alla avhopp. Men partiets styrka finns framför allt på det nationella planet, och på valaffischerna brukar de lokala kandidaterna alltid ha sällskap av Marine Le Pen. Laurent Jacobelli håller inte med om att Marine Le Pen skulle ha ändrat stil.

– Jag tror att man istället kan säga att hon har låtit skölden smälta, att hon visar mer av sin verkliga personlighet. Vi som jobbar med henne dagligen vet att hon är human, älskar sin familj, har passioner och är rolig. Det är bra om invånarna får se detta. När de röstar på en president röstar de inte bara på ett program, utan också på en person, säger Laurent Jacobelli.

Marine Le Pen beskrivs ofta som en festprisse, som åtminstone förr om åren gillade att gå på disko. Hon fyller snart 53 år och är den yngsta av Jean-Marie Le Pens tre döttrar. Hon har själv tre barn tillsammans med sin första make, och har skilt sig två gånger. Hennes barn döptes i kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet i Paris, som sedan 1977 ockuperas av traditionalistiska katoliker i Saint-Pius X:s prästbrödraskap.

I dag säger Marine Le Pen att hon visserligen är katolik, men inte utövande. Hon är utbildad till advokat, men gick med i Front National redan när hon var 18 år, och har ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt politiken. Hon har berättat att pappans politiska engagemang gjorde henne utsatt under uppväxten, vilket också svetsade samman familjen.

Under de senaste åren har hon och hennes pappa hamnat i luven på varandra flera gånger. 2015 uteslöts han ur partiet på grund av antisemitiska uttalanden. Men i januari 2021 sa Jean-Marie Le Pen i en intervju med nyhetsbyrån AFP att han önskar att hans dotter vinner presidentvalet nästa år, även om han inte längre känner igen det parti han själv grundade.

Enligt Laurent Jacobelli finns fortfarande betydande delar kvar av det gamla Front National i den nya tappningen av partiet.

– Vi vill först ta hand om de franska invånarna. Vi anser att de nationella gränserna är viktiga. Vi vill sluta med frihandelsavtal. Ett land kan inte drivas som ett företag. Ett land är en historia, en kultur, en idé och värderingar. I dag hotas vi av importen av nya religiösa ideologer. Vi vill stoppa invandringen.

Nationell samling talar om ”nationell prioritet”. Idén om att ge franska medborgare förtur inom olika områden, som arbete, bostäder eller bidrag, har fått kritik för att den skulle strida mot den franska grundlagen.

– Om vi kommer till makten kommer vi förstås inte bara att stoppa fötterna i föregångarens tofflor. Lagar kan ändras och skrivas om. Vi tycker att det är normalt att de som betalar skatt och arbetar i Frankrike sedan flera generationer tillbaka ska ha prioritet. Det är logiskt.

Nya frågor har tillkommit under de senare åren. Miljön finns till exempel numera med i programmet, om än inte i någon större omfattning.

– Lokalism står oss varmt om hjärtat. Ju mer vi producerar i närheten, ju mer minskar vi transporterna, och ju säkrare är vi på kvaliteten. Samtidigt skapar vi jobb i Frankrike. Men vi måste driva en miljöpolitik som inte bygger på sanktioner, utan på uppmuntran, säger Laurent Jacobelli.

Slutligen handlar samtalet om den delikata frågan om vilken politisk beteckning Nationell samling bör ha i dag. Han reagerar mot beteckningen högerextremt. Han säger att det inte går att placera partiet på en traditionell vänster-högerskala.

– Högerextremister respekterar inte Republiken, de försöker komma till makten med våld, och vill utesluta personer på grund av deras hudfärg. Vi respekterar demokratin. En del försöker placera oss i marginalen för att vi inte ska kunna delta i den offentliga debatten, säger partiets språkrör.

Frågan om hur Nationell samling ska definieras är omdiskuterad, särskilt sedan partiet periodvis har drivit vissa typiska ”vänsterfrågor”, till exempel att pensionsåldern återigen ska sänkas till 60 år. Men med utgångspunkt från de ämnen som är essentiella för partiet, placerar statsvetaren Jean-Yves Camus partiet ändock på en traditionell horisontell linje.

– Det är som med Sverigedemokraterna, det parti som står längst till höger på den politiska skalan. Men det överensstämmer inte längre med en traditionell definition av extremhögern. Det finns ingen plats i Europa i dag för partier, om de verkligen vill komma till makten, som är nynazistiska eller öppet rasistiska. Alla vet att 30-talets ideologier inte fungerar längre.

I dag pekar Nationell samling framför allt på islam som ett problem för Frankrike. Partiet vill till exempel förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på offentliga platser, vilket också skulle vara svårt att förena med den franska grundlagen.

– Marine Le Pen har förstått att en primär rasism, antisemitismen och en våldskult är passé. Men några av partiets grunder har hon inte ändrat. Nationalismen, suveränismen, en fransk identitet som bygger på blodsband och inte på territorialprincipen finns kvar. Invandringen ska upphöra. Partiet vill ha ett mer hierarkiskt och auktoritärt samhälle. Det är också dessa värderingar som partiets väljare fortfarande stödjer, säger Jean-Yves Camus.

Då och då bryter de gamla tongångarna igenom. Ett exempel är Marine Le Pens reaktion på ett öppet brev i april, skrivet av 20 ”högt uppsatta” franska militärer, varav flera redan innan är kända för sina sympatier långt ute på högerkanten. Männen förklarade i förtäckta ordalag att de är beredda att ta till vapen för att rädda Frankrike från upplösning. Armén beslutade genast att sanktionera dem. Marine Le Pen sa att hon delade männens analys, och välkomnade dem att sluta upp bakom Nationell samling, även om hon också sa att hon vill komma till makten på fredlig väg.

Men sedan förra presidentvalet har hon också plockat bort vissa saker ur programmet, som har oroat en hel del väljare. Hon säger inte längre att Frankrike omedelbart ska lämna EU och Eurozonen om hon kommer till makten. Istället ska hon diskutera med EU om ökad självständighet, och lovar att genomföra en folkomröstning om medlemskapet.

– Det är mindre skrämmande. Även om en hel del invånare är kritiska till EU och upplever att allting har blivit dyrare med euron, har de svårt för att se vad som skulle komma istället. Men jag är övertygad om att partiet egentligen vill lämna EU, säger Jean-Yves Camus.

Det finns en rad förklaringar till att ett parti som Nationell samling har ett troget väljarstöd hos delar av befolkningen. Vissa av dem är inte specifika för Frankrike, till exempel att globaliseringen har ökat känslan av otrygghet, hög arbetslöshet, ekonomisk ojämlikhet och en stagnerad köpkraft för personer som tillhör den lägre medelklassen. Därtill kommer en generell och utbredd pessimism hos franska invånare, trots att landet har ett förhållandevis väl utbyggt trygghetssystem. Dessutom har de senaste årens islamistiska attentat förstås påverkat debattklimatet.

Men Marine Le Pens chanser att segra i nästa års presidentval beror också på att det franska politiska landskapet radikalt har förändrats. Fram tills 2017 styrdes landet omväxlande av högern och av Socialistpartiet. Men Emmanuel Macrons rörelse På marsch! skapade stor oreda hos de traditionella regeringspartierna när det drog till sig politiker och väljare från de båda partiernas mittenfåror. Än i dag är Socialistpartiet splittrat och försvagat och högerpartiet Republikanerna är kraftigt reducerat och alltmer präglat av konservativa strömningar, vilket betyder att det står allt närmare Nationell samling i frågor som berör säkerhet, invandring och förhållandet till islam.

Detta är förklaringen till att slutomgången i nästa års presidentval sannolikt återigen kommer att stå mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen, även om ingen av dem kan sägas vara särskilt populär.

Därför är den avgörande frågan, som också studien från Fondation Jean-Jaurès tog fasta på, vilken av de två som väljarna tycker mest illa om. Eller tvärtom.

Inget regeringsparti har än så länge sagt sig vara berett att samarbeta med Nationell samling. Men den ”sanitära gräns” som tidigare upprätthölls gentemot Front National håller på att krackelera. Redan i förra presidentvalets andra omgång, när valet stod mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen, vägrade flera partiledare att uttala sig för en röst på Macron för att stoppa Le Pen. I dag säger alltfler vänsterväljare att de inte vill välja mellan ”pest och kolera”, eftersom Emmanuel Macron kritiseras för att driva en politik som lutar åt höger, som gynnar samhällets övre skikt.

Helt klart har partiets ökade väljarstöd en inverkan på det allmänna debattklimatet. Det gäller inte bara den traditionella högern som närmar sig partiet i säkerhetsfrågor. Nyligen påstod också den nuvarande inrikesministern Gérald Darmanin att Marine Le Pen är ”mjuk” i inställningen till islam.

Enligt Jean-Yves Camus har vänstern också länge undvikit att tala om vissa samhällsfrågor som kriminalitet, invandring och utmaningar kopplade till det mångkulturella samhället av rädsla för att bereda vägen för partiet.

Han säger att det är svårt att föreställa sig hur Frankrike skulle se ut med Marine Le Pen som president.

– Det är mycket som är oklart i hennes program. Det är till exempel magert vad gäller ekonomiska frågor. Det är svårt att se hur hennes regering skulle se ut. Även om hon skulle vinna presidentvalet är det inte säkert att hon skulle få majoriteten i Nationalförsamlingen. Hennes inflytande över regionerna är begränsat. I Frankrike har dessutom myndigheterna ett starkt inflytande, och de som sitter i toppen där röstar inte på Marine Le Pen. Nej vi vet ingenting om hur stämningen i landet skulle vara.