Magnolian i Västerås

Farfar var en kaxig typ. Som son till judiska flyktingar hade han tagit sig upp socialt, blivit major i reserven och pluggat på KTH. I samband med att vägväsendet förstatligades blev han vägdirektör i Västerås, dit han flyttade med sin tyskfödda hustru 1943. För övrigt det året kriget hade vänt och judar åter släpptes in i Sverige.

Kanske det var för han var så liten som han livet igenom titulerade sig major. Mot slutet var det lite komiskt, titeln var inte längre i bruk. Jag tror likafullt att det som betydde mest var den sociala acceptansen, även han, den fattige judiske pojken fick vara med och tjäna sitt fosterland.

Över entrén till den vackra vita villan hängde en smidd skylt med Wolffgården. Det var inte bara ett uttryck för borgerlig självförhävelse utan faktiskt också en utopi om det goda samhället där alla var välkomna.

För alla var som bekant inte välkomna.

Det var till den vackra vita villan i Västerås som porslinet kom, som lårarna med familjens tillhörigheter till sist nådde. Strax före krigsutbrottet försökte farmor med alla medel att få sin familj till Sverige.

Sen, när kriget var slut fick hon ta emot det enda som fanns kvar, medan hennes närmaste hade försvunnit till adresser varifrån man aldrig återvänder.

Från min tidigaste barndom minns jag besök i Västerås. Farmor hade aldrig kommit över sorgen och var borta sedan länge. Farfar skulle pensioneras. Jag minns hans frenetiska tuggande och oerhörda energi och jag tror till och med att jag minns den vackra trädgården, med de fantastiska stora blommorna.

I april 1996 sitter jag och talar med den mördade John Hrons föräldrar på ett hotell i Göteborg. Illusionslöst, men med isande skärpa, beskriver de samma underlåtenhetssynder som upprepas, om och om igen; en skola som vill tysta ner, en kommun som vill tysta ner, ett rättsväsende som vill tysta ner.

Varför? Fascismen handlar inte om goda och onda, inte om några vilseledda hatiska unga män. Då som nu handlar fascismen lika mycket om ett system av samhälleliga förträngningar, med ekonomiska, politiska och sociala förgreningar, både uppåt och nedåt i hierarkin.

Minns Segerstedt. Lika aktuell då som nu.

–Killen hade invandrarbakgrund, säger Johns mamma plötsligt.

Även det låter nästan för handboksmässigt. Jo, ledaren för killarna och den ende som John tidigare hade träffat hade, liksom John själv, invandrarbakgrund.

Tillbaka till den enkla, outhärdligt enkla sanningen av mördaren som utför handlingen mot något eller någon som har likheter med honom själv: det han hade hoppats vara, men inte blev, modig, stark, blond kanske?

Jag har hört talas om homosexuella skinheads, jag har hört talas om det ökande antalet skins med utländskt påbrå i Sverige. Den groteska självmotsägelsen är en del av fascismens ansikte. Som homosexuell upphör jag i alla fall aldrig att förundras över böghatarnas gränslösa dyrkan av manligheten. Där ligger vi i lä.

Jag tänker mig mänsklighetens och den enskilda människans möjligheter som två vågskålar av gott och ont.

På den ena sidan all skit en människa kan åstadkomma. Det räcker att slå på tv:n för att inse det mänskliga psykets kapacitet vad det gäller förstörelse och vedervärdigheter är uppenbarligen utan gräns.

Å andra sidan, ett barn som ges chansen, materiellt och känslomässigt, att utvecklas, som visas tillit och respekt, kan också växa hur högt som helst.

Ty människans skapande, älskande sida, är även den gränslös. Men då krävs att vi aldrig blundar för våldshandlingar, aldrig upphör att uppröras över våld och förtryck, och inte skyggar för att vi allesammans, makthavare, media eller vanliga medborgare, själva ingår i sammanhanget.

Då är min övertygelse, mellan de två vågskålarna gott och ont, uppbyggelse och förstörelse, att livet till sist triumferar.

Som den där magnolian som lyckades blomma i en trädgård i Västerås i ett kallt och ogästvänligt klimat i ett land på tok för långt norrut.


© Expo och författaren 1996
(Expo nr 2-1996)