Rasism ett hot mot demokratin

Tillsammans med Pontus Ringborg, huvudsekreterare för Europaåret mot rasism, skrev jag en artikel om att Sveriges rättssamhälle borde se till att lagarna efterlevs. Att det också ska gälla de lagar som säger att alla människor bör behandlas lika – att ingen ska bli diskriminerad beroende på hudfärg, kön, sexuell läggning eller religion. Reaktionerna blev många och intressanta.

Det gladde mig oerhört att det plötsligt sågs som ett samhällsproblem att så många individer i vårt land får sina liv förkrympta av att de diskrimineras på grund av sin hudfärg eller etniskt ursprung. Detta är ett större problem än vad det först kan verka; under två år anmäldes 300 diskrimineringsbrott. Av dessa var det endast två som gick till åtal.

Givetvis finns det mer än bara de brott som anmäls. Invandrare som inte tror att det hjälper att anmäla någon som diskriminerat dem. Andra blir avtrubbade av att ständigt mötas av tillmälen, att inte få komma in på krogen, att inte få komma till en anställningsintervju eller att inte få bosätta sig var de vill. Till slut tror att det är normalt. Så lång får det inte gå.

Rasismen får också sin grogrund i att tillvänjningen kommer så snabbt, många av oss reagerar inte över vardagsrasismen – endast då vi ser skinnskallar och hakkors. Det är farligt.

Varje person som diskriminerar är en del i hotet mot demokratin. Ett hot som måste bekämpas av alla goda delar i ett samhälle, inte enbart av dem som själva blir utsatta.

En annan reaktion vi fick på artikeln var alla de anonyma brev som återigen drällde in. De är intressanta då de säger en hel del om den omfattning vardagsrasismen har.

En del av breven kan låta som följande: »De som verkligen är diskriminerade är vi svenskar. En neger slog ned min dotter och tog hennes plånbok som innehöll 500 kr. Hon föll i gatan och hade ont i armen i tre dagar. Du ska inte tro att jag älskar de avskummen.«

Handstilen tyder på att det är en äldre dam som skrivit brevet. Kanske handlar det om någon som aldrig mött en svart man tidigare, men nu drar alla över en kam och anser alla svarta vara brottslingar. Tyvärr en alltför vanlig åsikt. Hon blir en av alla dem som säger: »Jag är inte rasist, men...«

Ett ytterligare brev visar en annan sida. En bild som gjorts i datorn föreställer en bild på tre svarta män, varav en ligger ovanpå mig. Texten under lyder; »Här får besserwissern, landsförrädaren, ateisten m.m. Mona Sahlin en injektion av hiv och kommer sannolikt (förhoppningsvis) att vara död inom 10 år. Tja, den som umgås med negrer får stå sitt kast.«

Det här tyder på verkligt hat och en mycket tydligare rasism. Men mannen som skickat brevet använder sig även av det gamla tricket att förnedra en kvinna med genom att förlöjliga och sexualisera hennes handlingar. Allt detta för att jag anser att alla individer skall behandlas med respekt och med ett lika värde.

Den stora uppgiften i dag är att synliggöra den vardagliga rasismen och diskrimineringen. Samtidigt måste vi med alla till buds stående medel motarbeta den organiserade rasismen och antisemitismen.

Jag är förbannat trött på de anonyma och fega breven, men de uppnår bara en effekt – jag blir bara mer motiverad att arbeta mot trångsynthet och fördomar.

Den som inte tycker att diskrimineringsfrågan berör någon annan än en och annan »svartskalle« skulle kanske fråga sig; vem blir betraktad som onormal och annorlunda nästa gång? Kanske de som idag utgör makteliten, de vita, medelålders, svenskfödda, heterosexuella, icke-handikappade männen. De som ändå är så få, att de närmast är att betrakta som avvikande. Vad skulle hända om de blev diskriminerade?