Stieg Larsson: Den nya folkrörelsen

Problemet är att Scotland Yard hade fel.

David Copeland har sedan flera år varit aktiv i olika högerextrema sammanhang. Han var medlem av den nazistiska organisationen British National Party (BNP) och befann sig – som synes på bilden här intill – i kretsen kring partiledaren John Tyndall. Det är samme Tyndall som redan på 1960-talet dömdes som aktivist i nazigruppen Spearhead efter en serie attentat mot synagogor.

Myndigheter har en tendens att avfärda högerextrema terrorister som »ensamma galningar«. Det gäller England likväl som Sverige. Det tycks finnas ett inbyggt motstånd mot tanken att nazister faktiskt menar allvar då de hävdar att de ska krossa det demokratiska samhället. Det finns en enkel förklaring till detta: en »ensam galning« är mindre oroande och enklare att förklara än möjligheten att nazister faktiskt bedriver organiserad terrorism över gränserna.

Ändå är det exakt så verkligheten ser ut. Avståndet mellan Sverige och utlandet är kort. Samma grupper som organiserar terror i USA och England har sina avläggare i Sverige. Representanter för British National Party har vid upprepade tillfällen besökt Sverige, och svenska högerextremister har gjort vänbesök hos Tyndall.

USA:s »ensamma galningar« Ben Smith och Buford Furrow var aktiva i den militanta nazigruppen Church of the Creator, som under flera år höll sig med en svensk avdelning, Kreativistens kyrka, som i sin tur uppgått i andra nazistgrupper. Ben Williams hade kopplingar till Aryan Nations och den så kallade Kristna identitetsrörelsen, en organisation som idag försöker etablera sig i Sverige.

Nazismen har, historiskt sett, alltid använt terrorism som kampmetod. Under efterkrigstiden har extremhögern bestått av isolerade små sekter som ansträngt sig att tona ned den mest våldsamma retoriken.

Terrorismen efter kriget har av förklarliga skäl varit lågmäld, stundom knappt skönjbar. De som gjort sig besväret att skrapa på ytan har lätt kunnat hitta kopplingar till organiserat våld.

Spänningens strategi

Terrorismen tog fart igen med en serie blodiga terrordåd i Italien på 1960-talet. Det första större attentatet var Massakern i Milano 1969, då ett 20-tal personer dö-dades vid ett bombdåd mot en jordbrukarbank. Attentaten kulminerade med bombningen av järnvägsstationen i Bologna 1980, då närmare 100 människor dödades.

Den italienska terrorismen byggde på den så kallade »spänningens strategi«, en teori som lanserades av den fascistiska kampgruppen Ordine Nuovo, Ny Ordning. Genom blind, anonym terror försökte Ordine Nuovo skapa ett kaos i Italien som skulle driva fram en statskupp. Fascistiska aktivister infiltrerade gärna vänstergrupper eller skapade egna »anarkistiska kampceller« som tog på sig ansvaret för dåden. Interna dokument från början av 1970-talet definierar målsättningen:

»Den första av våra åtgärder måste vara att skapa kaos i statsapparaten (och) krossa regeringens maktstruktur. (…) Vi måste agera genom domstolar såväl som kyrkan i syfte att påverka den allmänna opinionen och påvisa den legala maktapparatens brister och inkompetens. Detta kommer att framställa oss som den enda kraft som kan åstadkomma en social och politisk lösning på problemet.«

Den italienska terrorismen lyckades så när med sitt uppsåt. Flera hundra människor dödades i terrorn och åtminstone ett försök till statskupp genomfördes 1970.

Politiska soldater

Efter massakern i Bologna 1980 inleddes en klappjakt på terrorister i Italien. En grupp efterlysta fascister från det så kallade Nationella Revolutionsavantgardet, som leddes av Roberto Fiore, valde att gå under jorden och lämna Italien. Fiore och hans gäng dök några år senare upp i England, där de fick hjälp av den hemlighetsfulla nazigruppen League of St Georges.

Gruppen – ett 20-tal aktivister – hamnade så småningom i engelsk domstol, som dock avvisade en italiensk begäran om utlämning. Fiore och hans kumpaner blev därefter »rådgivare« till engelska National Front.

Italienarna var föga imponerade av de »mjäkiga och amatörmässiga« engelska kollegorna, men tog sig an uppgiften att ingjuta nya revolutionära teorier. Några av de yngre ledarna för National Front lyssnade uppmärksamt. En av dem var Derek Holland, som i mitten av 1980-talet författade skriften Den politiske soldaten. Pamfletten översattes till svenska av Bevara Sverige Svenskt (BSS), föregångaren till Sverigedemokraterna. Hollands skrift, som säljs av flertalet grupper idag, ställer kravet att rörelsens medlemmar måste fostras till hängivna »soldater«, snarare än vanliga aktivister.

Turner Diaries

I mitten av 1980-talet började europeiska militanter hämta ideologisk näring från den amerikanska extremhögern, som producerat dussintals handböcker i »raskrigets teori och praktik«. »Bibeln« är boken Turner Diaries, som skrevs i slutet av 1970-talet av William Pierce, ledare för nazigruppen National Alliance.

Turners dagbok är en roman som handlar om hur en underjordisk »arisk« gerilla inleder den väpnade kampen mot judar och »rasförrädare« – den amerikanska regeringen. Turner Diaries fungerar som en sorts handbok i konsten att bedriva terrorism. Boken har blivit en naziklassiker som tryckts i dussintals upplagor.

En av de som hämtat inspiration från Turner Diaries är Timothy McVeigh, som mördade 170 personer vid terroristbombningen i Oklahoma City 1995. En identisk kopia av bomben som McVeigh använde finns beskriven i Turner Diaries.

Judehat och konspirationsteorier

Terrorismens teorier har utvecklats steg för steg de senaste 20 åren. I Italien utvecklades begreppet »tredje positionen« – varken kapitalism eller kommunism utan fascism. De italienska fascisterna var mer intresserade av frågor om makt och stat än av traditionell rasbiologi. När idéerna fick fotfäste i norra Europa genom engelska National Front fick rasismen en mer framträdande roll. Amerikanerna bidrog med att formulera judehat och antisemitiska konspirationsteorier.

Turner diaries hävdar att judiska agenter i hemlighet styr västvärldens maktorgan. Rege-ringen – vare sig det är Bill Clinton i USA eller Göran Persson i Sverige – kallas ZOG, en förkortning för »sionistisk ockupationsregering«, som »i hemlighet arbetar för att förstöra den vita ariska rasen«. De militanta grupperna hävdar att enda sättet att bekämpa ZOG är att utlösa RAHOWA, en förkortning för Racial Holy War, d v s det heliga raskriget.

Måltavlorna för terrorismen förskjuts därmed. Huvudfienden är inte längre enskilda invandrare eller ens enskilda judar, utan rätt och slätt demokratin och själva statsmakten i USA och Västeuropa. Det är därför en federal byggnad i Oklahoma City är måltavla för bombmän, och det är därför svenska nynazister uppmanas att skjuta poliser.

Det heliga raskriget

I USA bildades i början av 1980-talet en underjordisk kampgrupp, Orden, som hade till målsättning att inleda raskriget. Orden hade ca 200 medlemmar och byggdes upp med Turner Diaries som förlaga. För att bygga upp en krigskassa rånade Orden banker.

De upprättade också en dödslista över »ZOG-agenter« som skulle utplånas. Det mest kända offret för terrorismen blev Alan Berg, en judisk radiopratare i Denver, Colorado, som mördades utanför sin bostad 1984. Mördarna, Bruce Carrol Pierce och David Lane greps efter en omfattande polisjakt och dömdes så småningom till hundraåriga fängelsestraff.

Orden krossades i mitten av 1980-talet. Ledaren, Robert Mathews, dödades efter en eldstrid med FBI-agenter. Han har därefter blivit en av rörelsens viktigaste martyrer. Buford Furrow, som sköt barn på ett judiskt daghem i Los Angeles i sommar, var för övrigt gift med Debbie Mathews, Robert Mathews änka.

I Sverige fick Orden en avläggare i form av Vitt Ariskt Motstånd (VAM) i början av 1990-talet, som i likhet med de amerikanska kollegorna plundrade vapenförråd och rånade banker för att finansiera det »heliga raskriget«.

Leaderless Resistance

Både amerikanska Orden och svenska VAM misslyckades. En rad aktivister greps och dömdes till fängelsestraff – i USA till fängelse mellan 40 och 90 år, i Sverige till några månader eller några års fängelse.

Inom den militanta rörelsen drog man vissa slutsatser. Det var inget fel på målsättningen att »förinta ZOG«, men staten – d v s polismakten – var för stark för att kunna utmanas genom ett öppet gerillakrig.

Näste skrivbordsrevolutionär som tog itu med uppgiften att ge terrorismen en ny inriktning var Louis Beam, en av ledarna för rasistorganisationen Ku Klux Klan i USA. Beam formulerade ett koncept som han kallade för »leaderless resistance«, d v s motstånd utan ledare.

Beam förespråkar en sorts spontan terrorism som utförs av »hängivna och övertygade politiska soldater«. Terrorismen kan omfatta alla sorters våldshandlingar – bombdåd mot domstolar och polisstationer, brevbomber mot politiker, mord på »rasförrädare«. Till den sista gruppen räknas självfallet journalister som Peter Karlsson och Katarina Larsson.

Fördelen med »leaderless resistance«, hävdar anhängarna, är att terrorismen inte organiseras av en specifik grupp och inte har formella ledare. ZOG:s agenter – polisen – får därmed svårt att identifiera och gripa förövarna. Terrorismen blir en anonym handling, något av en »folkrörelse«, som »skapar fruktan i samhället«.

Lasermannen en förebild

En av de personer som brukar framhållas som förebild för »leaderless resistance« är lasermannen, John Ausonius, som sköt tio invandrare och dödade en under sina härjningar i början av 1990-talet.

Det ska framhållas att så gott som samtliga av de uppmärksammade »ensamma galningarna« som Buford Furrow och hans likasinnade i USA, som ägnat sig åt mordorgier det senaste året, är medlemmar i eller har anknytning till grupper där begreppet »leaderless resistance« predikas.

Även Sverige har sina terroristfilosofer. När den militanta rörelsen övergav VAM-konceptet omkring 1993 återstod frågan om hur kampen skulle finansieras. Bankrån var inte längre aktuellt, åtminstone inte som huvudinkomstkälla. Polisen var för skicklig att lägga pussel och alltför många raskämpar blev »politiska fångar«.

När vit makt-musiken slog igenom 1993 löstes finansieringen. CD-försäljningen blev en lukrativ inkomstkälla och flera av de grupper som predikade militant kamp omvandlades till produktionsbolag. Det viktigaste av dessa, organisationen kring VAM och tidskriften Storm förvandlades till Nordland med fyrfärgstryck och genomtänkt layout.

Ett annat företag är Ragnarock Records i Helsingborg, en av de största producenterna av vit makt-musik och hatpropaganda i Europa. Ragnarock Records är egentligen ett samlingsnamn för ett tiotal olika företag som säljer allt från videofilmer till Hitlermonografier, terroristmanualer och survivalistknivar. Den politiska organisationen bakom Ragnarock är Blood & Honour/Scandinavia och Combat 18 International.

Blood & Honour
Blood & Honour bildades ursprungligen som samlingspunkt för skin-headrörelsen i England på 1980-talet, men övertogs av terroristgruppen Combat 18; siffrorna står för bokstäverna A H, det vill säga Adolf Hitler.

C18 propagerade en blandning av organiserad terrorism och »leaderless resistance«. Gruppen var som starkast i mitten av 1990-talet, men har de senaste åren fått stora problem med engelska myndigheter. Den förre C18-ledaren Charlie Sargent har dömts till livstids fängelse för mord, och organisationen styrs nu av Will Browning som propagerar bombkampanjer i hela Europa.

C18-aktivister har genom årens lopp genomfört våldsamma överfall på både antirasister och oppositionella inom nazirörelsen. Organisationen ligger bakom flera av de senaste årens brevbombskampanjer.

I takt med att den engelska polisen ökat pressen mot C18 har organisationen krymt och har idag knappt 20 medlemmar i London. Att de är så få bekymrar dock inte ledarna för C18. Sedan några år har de varit sysselsatta med att flytta hela verksamheten utomlands, främst till Ragnarock Records i Helsingborg och till videoföretaget NS88 i Danmark.

Ragnarock, eller rättare sagt Blood & Honour/Scandinavia, är därmed idag politiskt och organisatoriskt centrum för den mest våldsamma nynazistiska strömningen i Europa.

»Blue pigs«

Det finns ingen större orsak att tvivla på vilken politik Blood & Honour i Skandinavien vurmar för. Genom sina skrifter, vid tal på möten och på sin hemsida på Internet manar organisationen till »leaderless resistance« och våldsam kamp mot demokratin.

I juni i år, några dagar före bilbombningarna i Nacka och Malmö, gjorde polisen i Danmark ett tillslag mot ett hus på Langeland, som tjänstgjort som hemlig möteslokal för Blood and Honour. Flera personer greps, och en av ledarna, Erik Blücher, fördömde polisinsatsen som ett typiskt statligt övergrepp.

På Blood & Honours hemsida var de mer frispråkiga. Under rubriken »Red scum and blue pigs« pekades huvudfienden ut. Det var dels de antirasistiska demonstranter som dykt upp på Langeland, dels de poliser, »pigs in blue«, som deltagit i räden mot byggnaden. Blood & Honour drar sig heller inte för att öppet hota poliser som ingriper mot organisationen. Så här beskrivs danska polisens ingripande mot huset på Langeland:

»ZOG:s blå maffia slog till. Det var rena trakasserier som kryddats med lite terror. Ruben, vokalist i (det svenska bandet Hets mot Folkgrupp) blev allvarligt misshandlad, men vi lyckades ta ett foto av svinet i blått och en vacker dag hoppas jag att Arisk rättvisa ska skipas«

Dubbelmordet på två poliser i Malexander hyllas på följande sätt:

»Eldstriden mellan nationalsocialister som befriade bankfonder och ZOG-trupperna är en rättvis hämnd för polisens mord på patrioten Mikael Krusell i Malmö 1991«.

Någon vecka senare vandaliserades mordplatsen i Malexander och hakkors sprejades. B&H uttalar sig även om bilbomben mot Peter Karlsson och Katarina Larsson i Nacka:

»Bombningen av journalisten Peter Karlsson var (…) en helt berättigad handling i självförsvar…«

Stieg Larsson/Expo
© Expo 1999