Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

C18 började snegla på Skandinavien som en reservplan i händelse att de engelska myndigheterna skulle slå ned på rörelsens viktigaste inkomstkälla, skivbolaget ISD Records. Oron var inte obefogad men bakgrunden är komplicerad.

När nazirörelsen började tjäna stora pengar på vit makt-musik uppstod en situation som närmast kan jämföras med vanliga maffiakrig, där olika fraktioner kämpade om kontrollen. Åren 1995-1997 försökte C18 ta kontroll över hela vit makt-industrin, inte bara i England utan i hela Europa.
Efter en serie interna uppgörelser som 1997 kulminerade i ett mord på naziaktivisten Chris Castle i London, fick C18 mer uppmärksamhet än vad som ansågs önskvärt.

I maj 1997 togs ett principbeslut att flytta verksamheten utomlands. Första val var Danmark men C18 har även sneglat på både Sverige och Norge. Sedan svenska myndigheter skärpt attityden mot nazister har Danmark med sin liberala lagstiftning framstått som ett säkrare alternativ.

Problemet var att den skandinaviska marknaden i mitten av 1990-talet dominerades av Nordland med högkvarter i Linköping, som då var ett av världens ledande vit makt-företag. C18:s viktigaste allierade i Skandinavien var Nordlands huvudkonkurrent Ragnarock Records i Helsingborg, som drivs av Erik Blücher och dansken Marcel Schilf.

I kriget mot Nordland var alla medel tillåtna. I propagandan utmålades Nordland ironiskt nog som »monopolkapitalister« och anklagades för drivas av »judisk profithunger«.

Kampanjen mot Nordland

Konflikten som till en början såg ut att bli ett ordkrig övergick 1996 till misshandel, mordbränder och åtminstone två seriösa mordkomplotter som båda riktades mot en ledande Nordlandaktivist.

Ragnarock Records spelade en huvudroll i den politiska kampanjen mot Nordland. Som ett led i konflikten skapade Blücher och Schilf 1996 organisationen Blood & Honour/Scandinavia, en underavdelning till C18:s skinheadrörelse Blood & Honour i England. Verksamheten bestod länge av hatpropaganda mot Nordland, men till synes utan någon större praktisk funktion. Detta har förändrats och idag är B&H ett viktigt centrum för samordningen av nazistiska grupper i hela Norden.

»Enfaldiga myndigheter«

Under 1997 bodde C18-aktivisten Del O´Connor i Sverige med uppgift att sondera terrängen inför en flytt. När han besökte Helsingborg bodde han i en lägenhet som tillhör en medarbetare i Club Valhalla. Till London rapporterade O´Connor att fördelen med Sverige var att lagstiftningen är »svag« och att myndigheterna är »enfaldiga«.

O’Connor spenderade sin tid tillsammans med vännen Marko Järvinen, medarbetare till Marcel Schilf och producent av videopropaganda i serien Kriegsberichter. I december 1997 greps och dömdes O’Connor och Järvinen för misshandel. Båda fick fängelse och O’Connor utvisades från Sverige.

O’Connor var länge en av C18:s mest trofasta aktivister, men har på senare tid hamnat i konflikt med ledningen i London, som just nu väldigt gärna vill ha en pratstund med honom. Nyligen hoppade nämligen O’Connor av och »försvann med en kasse pengar« - drygt en kvarts miljon kronor - som tillhör C18.

Mordplaner

Ragnarock har även gett ekonomiskt stöd till »krigsfångar« i fängelseorganisationen Ariska Brödraskapet, d v s nazister som dömts till fängelsestraff. Bland annat har Ragnarock tryckt deras tidning.

Ledaren, Niclas Löfdahl, dömdes 1998 för att ha skickat en brevbomb till justitieminister Laila Freivalds men åtalet omfattade även att han planerat att mörda ägaren av den Nordlandvänliga butiken Midgård i Göteborg.

Två månader innan han skickade Freivaldsbomben hade Löfdahl besökt den danske C18-aktivisten Thomas Derry Nakaba.

Mötet arrangerades av Marcel Schilf. I Danmark visade Nakaba hur han tillverkade bomber kamouflerade till videokasetter, och försökte övertala Löfdahl att posta dem. Löfdahl avböjde med motiveringen att han hade »egna planer«.

Några dagar efter mötet greps Nakaba sedan att han åkt över till Malmö och postat brevbomberna. I rättegången berättar Nakaba att C18 försökt övertala honom att åka till Sverige och skjuta ägaren av butiken Midgård.

Fredsavtal med Nordland

Nordland såg länge ut att vinna kriget mot C18, men har förlorat i styrka dramatiskt det senaste året.

En orsak att Nordland hamnat på obestånd är myndigheternas ingripanden mot vit makt-konserterna, som bland annat skapade ett »cash flow« problem. En stor del av Nordlands tillgångar ligger bundna i skivlager och inkomsterna från konserterna är viktiga för att kunna betala räkningar.

Medan Ragnarock har satsat hårt på att bygga politiska allianser med grupper i nazirörelsen, främst Nationalsocialistisk Front (NSF), har Nordland blivit mer och mer isolerat.

Kort innan ISD Records flyttade till Skandinavien slöt både B&H och NSF ett avtal med Nordland om att få slut på konflikten. Orsaken uppges vara att Ragnarock anser att Nordland »är krossat« och att de inte längre »utgör ett hot«.

Samtidigt håller B&H på att bygga nya avdelningar i hela Skandinavien och planerar att axla Nordlands roll som konsertarrangör. Enbart det senaste halvåret har B&H hållit åtta större konserter i Europa, fyra av dessa i Skandinavien, och svenska band har spelat på B&H-konserter i Tyskland och England.

Det finns även planer att slå ihop Ragnarock Records, NS88 och ISD Records till ett enda skivbolag – Blood & Honour Records. Om planerna genomförs kommer det att bli Europas i särklass största producent av nazistisk musik. Blücher får därmed en nyckelroll i hela den internationella rörelsen.

Bygga en vit stat

Blüchers ökande betydelse avspeglas även i att han numera dyker upp och håller tal på vart och vartannat nazistmöte.

I samband med ett möte i Mullsjö i juli ifjol höll han ett brandtal. Några citat:

»Protest, aktivitet är det enda man kan göra mot det här samhället. Det här samhället måste bort! BORT! BORT! BORT! Och det är vad vi ska göra!.....Vi måste gå från ord till gärning!«

»Det här samhället vi lever i nu, det kommer att krossa oss, det kommer att döda vårt folk, det kommer att utplåna Europa om vi inte stoppar det.....det finns ingen framtid överhuvudtaget!«

»Vi ska krossa ZOG! Och vi ska bygga en vit stat i Sverige precis som i resten av Europa!«.

Talet avslutas med ett rungande »Sieg heil« och Blücher skriker »Heil Combat 18«. Detta är en markant skillnad mot tidigare år då Blücher noga undvikit att förknippas med öppen nazism.

Terroristromantik har en framträdande roll i Blood & Honours tidning. Under rubriken Which way, white man förespråkas »Leaderless Resistance« – terrorism genom små autonoma grupper. Som exempel nämns Lasermannen som sköt flera invandrare och dödade en. Även Ariska Brödraskapet nämns som exempel på en grupp vars medlemmar utfört »flera attentat«.

Artikeln innehåller också en analys av förutsättningarna för terroristaktioner i Skandinavien. Skribenten konstaterar att våra nordiska länder är små och att det därför är »svårare att operera som en anonym slagstyrka«.

Förlagan till artikeln finns i C18:s egen tidning Strikeforce. Under den närmast identiska rubriken Which way now white man redogörs i klartext för en skandinavisk terroristkampanj som C18 vill iscensätta vid milleniumskiftet.

David Lagerlöf/Expo
© Expo 1999

---
Bakgrund

Ragnarock Records

Ragnarock Records är i själva verket ett samlingsnamn för flera bolag; däribland Arkivet Scandinavia AB, Grafisk Service och fram till hösten 1997, Club Valhalla som fungerade som studio, lager och kontor.

Nyckelpersonen är Erik Blücher, som dock inte förekommer i papper som direkt kan binda honom till Ragnarocks verksamhet. Istället omger sig med ett antal målvakter.

Fram till 1997 såg »affärsgången«, processen fram till färdigtryckt CD-skiva, ut på följande sätt. Musiken spelas in på Club Valhalla eller köps in från band utomlands. Masterbanden hamnar hos »direktör« Per Ahlberg på Arkivet Scandinavia AB, som sänder det vidare till CD-tryckerier utomlands. Fram till 1997 anlitades ofta Ritek i Taiwan. Vanligtvis är det olika personer på Ragnarock eller Marcel Schilfs NS Records som är beställare.

Officiellt förnekar Ahlberg att han vet vem som står bakom Ragnarock och Blücher själv hävdar formellt att han arbetat för Ahlberg.

Skivomslag designas på Club Valhalla. En person som 1997 arbetade med detta var den efterspanade österrikiske terroristen Christian Anderlee.

CD-boxar beställs av »direktör« Bert-Ove Rasmussens företag Grafisk Service. Det är oklart hur stor produktionen är, men enbart under första delen av 1996 beställdes sammanlagt 20 000 tomma CD-boxar. Leverantör var företaget Logos, som sedan hösten 1996 valt att inte befatta sig med Ragnarock.

Officiellt var Grafisk Service beställaren, men leveransadressen var en adress som går till Club Valhalla. Logos uppger att de hela tiden haft kontakt med en viss Erik Nilsen som dessutom har norsk brytning. Nilsen var det namn Erik Blücher tog då han flyttade till Sverige 1983.

Ekonomin sköts officiellt av Hans Himmler Petersson, som också är innehavare av Ragnarocks postgirokonto. Personalen på postkontoret kan dock berätta hur det verkligen ligger till. Blücher och Petersson besöker posten nästan dagligen för att ta ut pengar. Pettersson som gör uttagen och pengarna som kontanter till Blücher, som betalar räkningar och skickar iväg paket. Under de första nio månaderna 1996 gjordes uttag om 678 100 kr från postgirokontot.

Blüchers samarbetspartner Marcel Schilf leder NS Records och videoföretaget NS88 i Danmark. NS88 har de senaste åren producerat över 60 titlar som finns till försäljning via internet.

© Expo 1999
(Expo/Svartvitt nr 1 - 1999)