Infödd soldat

”infödd soldat”, ”muslim”, ”från kolonierna.” De vita fransmännen vet inte hur de ska benämna alla de unga män som slåss för ”fosterlandet Frankrike” men som själva är från kolonierna i Nordafrika. Naturligtvis är talet om armékårens jämlikhet och broderskap inget annat än löst prat. Att det är skillnad på fransmän och fransmän är tydligt för alla inblandade. De icke-vita soldaterna används som kanonmat, lämnas utan permissioner och blir inte befordrade. Rasismen är påtaglig och handlar bokstavligen om liv eller död.

Totalt 130 000 soldater från Frankrikes Nordafrikanska kolonier tog värvning i armén för att slåss mot Hitler. Efter koloniernas frigörelse drog franska staten in krigspensionerna till de som deltagit som soldater i kriget. När Rachid Boucharebs drama ”Infödd soldat” hade premiär i Frankrike i september beslutade regeringen att samma pensionsförmåner skulle ges till de överlevande krigsveteranerna från de forna kolonierna (sammanlagt 80 000) som för de födda i Frankrike.

Enligt myten om ”Infödd soldat” lämnade Frankrikes president Jacques Chirac biosalongen tårögd. Det är ett påstående som inte på något sätt behöver hållas för otroligt. Filmen är visserligen inte ovanlig som tillhörande genren ”krigsfilm” betraktad, den har sin beskärda del av dödsskrik, explosioner och förlust av nära vänner. Däremot är den särskilt intressant eftersom Bouchareb vågar fokusera på den interna rasismen. Här är inte egentligen Hitlertyskland största boven i dramat, utan istället den stat som med cynism talar om jämlikhet för att kunna upprätthålla ojämlikheten. Soldaterna från kolonierna ges så mycket belöningar att de håller sig på mattan, men aldrig tillräckligt för att kunna betraktas som jämbördiga med de ”äkta” franska kollegorna.

”Vi måste tvätta den franska fanan med vårt blod” säger en av filmens soldater om varför han tagit värvning. Deras eget skulle aldrig torkas upp med densamma.