Ur Expo 1-07: Vem bryr sig om nazister?

BAKGRUNDEN ÄR den här. I höstas hittades en låda med nedgrävda vapen i en skog norr om Stockholm. Fingeravtrycken på vapnen tillhör Emil Hagberg, ansvarig utgivare för den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsens (SMR) tidning Nationellt Motstånd.

Det finns två sätt att betrakta ett sådant fynd. Antingen handlar det om en privat samling. Eller så skulle vapengömman kunna vara en del av förberedelsen inför det ”raskrig” som Svenska Motståndsrörelsen anser sig stå inför. I värsta fall skulle vapensamlingen kunna vara en del av en större mängd vapen i organisationens ägo att ta till när den anser att tiden är mogen.

DET SISTNÄMNDA ÄR givetvis spekulationer. Men de är inte hämtade ur tomma luften. I Johannes Jakobsson och Mikael Ekmans artikel i senaste numret av tidningen Expo förklarar åklagaren Eva Finné att hon inte hade en tanke på att undersöka vapengömman närmare än att åtala Hagberg för vapenbrott. Hon förklarar också att hon inte kände till att Hagberg var en centralgestalt i en organisation som öppet förespråkar en väpnad kamp.

Med lite mer kunskap om Hagberg och den krets han rör sig i kanske hon hade agerat annorlunda.

SMR är en fortsättning på Vitt ariskt motstånd (VAM) som förklarade krig mot den svenska staten under början av 1990-talet. Medlemmar i organisationen, eller i deras numera avvecklade ungdomsgren, Nationell Ungdom, har gjort sig skyldiga till både mord och bankrån. Några av deras största förebilder är den amerikanska gruppen ”Det tysta brödraskapet” som under 1980-talet gav den nazistiska terrorismen ett ansikte.

I ljuset av detta är vapengömman inte att betrakta som något annat än en beväpning av en av Sveriges farligaste grupper.

MAN KAN INTE låta bli att ställa det på sin spets. Om Hagberg hade hetat Mohammed och varit medlem i en extrem islamistisk rörelse vars mest begåvade retoriker bara för några år sedan talat inför en publik på runt 2 000 personer och förklarat ”att det totala motståndets tid är inne”, vilket SMR:s Magnus Söderman gjorde under Salemmanifestationen 2003, hade reaktionen troligtvis varit annorlunda.

Men i dagens politiska klimat är rättsväsendets och medias sikte knappast inställt på nazistiska grupper.

Antingen är det för obekvämt att ställa sig öga mot öga med faktumet att nazismen har rotat sig som en liten, men vital och våldsam, politisk rörelse i Sverige. Eller så är naiviteten och historielösheten så total att vi inte längre förmår se konsekvenserna av dessa gruppers propaganda.

HISTORIEN HAR VISAT att det som krävs för att nazismen och dess idéer ska tas på allvar är att någon mördas i det politiska våld som, enligt till exempel smr, i förlängningen är oundvikligt.

Men innan vi återigen hamnar i det läget kommer rättsväsendet, politiker och media jaga jihadister i varje skrymsle av internet och i varje invandrartät förort, medan människor med en lika vriden samhällssyn och samma fanatiska övertygelse marscherar mitt framför näsan på dem.