Zarah

Ulrika Tenstam som spelar Zarah har ett ansikte vacker som en dockas från första scenen till sista. Just den slags kyliga elegans och avmätta älskvärdhet som präglar varje diva värd namnet. Det står klart redan från hennes entré. Räcker det?

Operatexter kan vara svåra att urskilja i allmänhet. På knagglig tyska blir det än värre. Ändå föredrar jag nog detta framför de lite omotiverade moderniserade uttryck som förekommer i de, på svenska, halvsjungna mellandialogerna. Som när Magda, snart Goebbels i efternamn, en aning rosenkindat förkunnar att ”Adolf Hitler är seeexiiiig”. Hon går annars mest runt och myser föreställningen igenom, mycket märkligt porträtterad, denna en av Tredje rikets mer kända damer. Manhaftig och grov på scenen, hon som i Nazityskland sågs som ett under av kvinnlighet – barnaföderskan, den lojala, den rättrogna.

Men så är det ju inte heller om henne föreställningen handlar. Men superdivan Fru Leander står inte utan konkurrens om uppmärksamheten denna operaafton. För Folkoperan har verkligen lyckats med att sätta in Zarah i den historiska kontexten. Divan har de vackraste klänningarna, den vackraste rösten, men avbryts konsekvent av sina båda kvinnliga motpoler; tidigare nämnda Fru Goebbels, och Judith, hon som innan hennes judiska ursprung uppdagades var Josef Goebbels flickvän. Pjäsen tenderar att till stor del behandla även detta.

I de fina salongerna, ofta med ett glas champagne i ena handen, låter sig Zarah skämmas bort av ett Tredje Rike som hyllar henne. Hon är Goebbels älskling, han som nyss köpt Tysk Film och vill se henne som stjärna i varenda produktion. Men Zarah är, åtminstone i Folkoperans tappning, konsten trogen och lider i takt med att kvaliteten på de manus hon serveras sjunker.

Så kommer pjäsen till Kristallnatten. Denna äger rum samtidigt som Zarah håller mottagning med namnkunniga gäster. Drinkar, snittar och de privilegierades uppsluppenhet kontrasterar mot de krossade fönstren utanför. Men så småningom kommer äntligen krigsslutet och Zarah reser tillbaka till Sverige. I den utfrågning som avslutar föreställningen svarar Zarah: ”medlöperi? Politik intresserade mig inte, jag var alldeles för upptagen”.

En del märkliga inslag stör pjäsens huvudspår, och då har jag redan nämnt det inte alltid helt klockrena språket. T ex den galna kvinna som spelar den klichéartade rollen i form av dåren som säger sanningen. Eller psykologiseringen av Horst och scenen där han ikläs skolpojksuniform och hotas av stryk av fadern. Ett minnesfragment som känns aningen malplacerat. Men trots att föreställningen bitvis känns ofokuserad är det onekligen en maffig uppsättning. Kören gör sitt jobb väl och fyller scenen, de lyckas ge intryck av att närmast ha fördubblat ensemblen under vissa scener. Emellanåt är det också mycket vackert, särskilt Ulrika Tenstams solon får och förtjänar publikens totala uppmärksamhet.