I Backspegeln: En seglivad myt | Expo.se

I Backspegeln: En seglivad myt

Publicerad 2008-12-22 10:03

1. "Adolf, övermänniskan: slukar guld och snackar strunt". Fotomontage John Heartfileds (1932).<br>2. Hermann Gustav Turitz (t.h.) den judiska grundaren av Turitzkoncernen. Tyskarna klassade koncernen som "icke arisk". Turitz tvingades 1941 avgå varpå handeln med Tyskland kunde påbörjas.<br>3. "Hitler-hälsningens innebörd: Liten man ber om stora gåvor". Illustration John Hartfields (1932).<br>4. Nazistpropaganda i Wien mars 1938. Affärer som ville visa att de var ägda av arier kunde skylta med ett porträtt av Hitler och budskapet "Arisk firma".

Genom den internationella vapenindustrins omfattande lån och krediter till Nazityskland och genom konfiskeringen av nästan all tysk-judisk egendom lyckades Hitlerregimen under 1930-talet ­stärka den nazistiska diktaturen och påbörja en snabb upprustning.

Fortfarande lever den gamla myten kvar att den ekonomiska ”expansionen” i nazityskt 1930-tal grundlades av Hitler-regimens olika ekonomiska reformer. Många i utlandet gick på myten att det var Hitlerregimen som efter allt partikäbbel under Weimarrepublikens tid var den som fick Tyskland på fötter ekonomiskt. Det var precis vad propagandaminister Joseph Goebbels hade hoppats på.

Tredje rikets krigsmakt var i slutet av 1930-talet så enorm att omvärlden inte såg potemkinkulisserna för alla slagskeppen, de ändlösa stridsvagnskolonnerna och soldatmassorna. Under Nazitysklands ”glansdagar” på 1930-talet led tyska skolbarn av skörbjugg och livsmedelsbristen var omfattande; flera viktiga livsmedel var ransonerade, något man för övrigt kunde läsa om i svenska dagstidningar. Vissa för regimen centrala yrkesgrupper, framför allt inom strategiskt viktiga industrier, partifolk och officerarna inom säkerhetsorganen, behövde givetvis inte lida nöd – så är det i alla diktaturer.

Hitlers Tyskland gjorde sannerligen skäl för beteckningen ”det befästa fattig-huset”, ett begrepp som 1913 myntades av den socialdemokratiska ungdoms-rörelsen genom den antimilitaristiska broschyren med samma namn.

Varifrån fick Hitler egentligen de ekonomiska medel som efter 1933 gjorde en nazistisk maktkonsolidering och snabb upprustning möjliga? Ett av svaren måste bli: massplundringen av den judiska befolkningen (”ariseringen” som inledde Förintelsen). Tiotusentals företag och fastigheter som ägdes av tyska judar konfiskerades av nazistregimen, som sedan avyttrade stölderna till tyska ”arier”. Det rörde sig värdemässigt om astro-nomiska tal. Den enorma vinsten tog framför allt den tyska staten hand om. Hermann Göring yttrade i ett tal den 6 december 1938:

”Führern har utfärdat följande riktlinjer: självklart måste ariskt övertagande ske -lokalt, eftersom staten inte kan göra det själv … men vinsterna för alla åtgärder för ariskt övertagande tillhör endast och uteslutande riket. Det är endast på så sätt som Führerns rustningsprogram kan genomföras.”

Talet riktade sig till partiets innersta kärna, de mäktiga gau-ledarna. Partiledningen hade nämligen upptäckt att staten inte fick hela vinsten av ariseringen. En massa partifunktionärer på olika nivåer hade själva under årens lopp lyckats tillskansa sig beslagtagen judisk egendom. Nu, underströk Göring, var det på grund av den fortsatta upprustningen oerhört viktigt att tyska staten fick hela vinsten. Dessa riktlinjer skall följas strikt till sista bokstaven, beordrade Göring.

Ariseringsprocessen i Nazityskland, och från 1938 i Österrike, ledde till en nästan total ekonomisk utarmning av de tysk-judiska medborgarna.

Nazityskland började flera år före krigsutbrottet att sträcka ut sina tentakler mot andra länder. När det gällde ariseringsfrågan var det främst de ”germanska” länderna, Holland och länderna i Norden, som intresserade tyskarna. Företag i de nämnda länderna som bedrev handel med Nazityskland utsattes för hot om blockad och bojkottaktioner om företagen ägdes eller leddes av judar eller om det fanns judiska inslag i bolagsstyrelserna eller bland personalen.

Affärsvärlden i till exempel Sverige tenderade ofta att gå med på de tyska kraven om ”judefria” företag. Det förekom även att svenska företagare i syfte att skada (judiska) konkurrenter i Sverige angav dessa hos vederbörande tyska branschorganisationer såsom ”icke-arier-”. Av Allmänna säkerhetstjänstens arkiv framgår att åtskilliga svenska företag, åtminstone före El-Alamein och Stalingrad, avskedade sina judiska direktörer och även judiska anställda. Samtidigt förekom det säkert att en del svenska företag i sin affärskommunikation med nazityska motparter skrev att de avskedat judiska anställda, men att det i praktiken inte var sant.

Nazitysklands ariseringskrav på de nordiska länderna är att betrakta som de första försöken att nazifiera länderna ifråga, att successivt inlemma dem i det stortyska livsrummet. Rastanken, det får inte glömmas bort, är den mest centrala i den nazistiska ideologin.

Liksom andra diktatorer förstod Hitler tidigt värdet av att knyta målmedvetet och välutbildat folk till sin rörelse. Han var härvidlag mycket framgångsrik. Hur lyckades han då locka in så många akademiker och andra elitgrupper i sina fållor?

Hans mest verksamma medel var utan tvekan ariseringen. Den nazistiska statsmakten lade nämligen inte bara beslag på de tyska judarnas egendomar, fastigheter och företag. Statsapparaten avskedade under 1930-talet med stöd av nazisternas raslagar tiotusentals judar ur den offentliga sektorn: jurister, lärare på alla nivåer, läkare och tekniker liksom massvis med personer ur pressen, filmen och radion. Därmed skapades ett kolossalt stort antal lediga och attraktiva tjänster, som hugade ”ariska” tyska akademiker, journalister, skådespelare med flera erbjöds.

En stor del av den tyska intelligentian tog vara på möjligheterna och gjorde gemensam sak med nazisterna, vilket i och för sig var själva förutsättningen för att de skulle få de lediga tjänsterna. Många karriärister bedömde för övrigt den nya ”världsåskådningen” som framtidssäker.

Ariseringsprocessen i Tyskland alstrade under 1930-talet en myriad av karriärnazister. När det gäller själva Förintelsen kom välutbildade tyska byråkrater att spela en viktig roll, eftersom det var först när judeutrotningen började organiseras av olika tekniska experter som den nådde full skala.

En annan betydelsefull omständighet som bidrog till det gigantiska penningflödet till nazistregimen var de omfattande banklån och krediter som utländska långivare – stater och banker – och den internationella vapenindustrin försåg den nazityska staten och tyska industrier med. Även detta banade givetvis väg för den snabba upprustningen. Det har varit förvånansvärt tyst om detta i den allmänna diskussionen om Tredje rikets historia.

En person som på nära håll kunde bevittna demokratiernas svek var den amerikanske ambassadören i Tyskland på 1930-talet, historieprofessorn och -liberalen William E. Dodd. Han understryker gång på gång i sin Ambassadör Dodds dagbok 1933-1938 det orimliga i att framför allt vapenindustrier i Storbritannien och USA i rent spekulationssyfte beviljade Nazityskland omfattande lån och krediter. Medel som gjorde det möjligt för Hitler att från 1933 befästa sin makt och snabbt påbörja upprustningen.

Det var ju inte alls så att det var nazistregimen själv som med sin påstått framgångsrika ekonomiska politik (i realiteten plundring och tvångsarbeten) fick Tyskland på fötter ekonomiskt. Tyskland var vid krigsutbrottet 1939 rustat till tänderna med en mångmiljonarmé samtidigt som landet stod i skuld upp över öronen. Statsskulden var enorm, den växte från 1933 dag för dag, och landet var i praktiken ett konkursbo. Alla pengar, bland annat de stora utländska lånen, hade gått raka vägen till vapensmedjorna. Hitler hade helt och hållet inriktat Tyskland på krig.

Dodd informerade president Roosevelt upprepade gånger om faran med de stora amerikanska lånen och krediterna. Nazityskland köpte till exempel förstklassig krigsflygplansmateriel från amerikanska flygplansindustrier redan 1934. Den amerikanska ambassaden i Berlin fick rapporter om tyska köp av ett hundratal flygplan i månaden.

Även brittiska företag sålde – mer i hemlighet – flyg- och krigsmateriel till Tyskland och bröt därvid också mot bestämmelserna i Versaillesfördraget. Den engelska regeringen protesterade i slutet av 1934 mot den tyska upprustningen – samma år som engelska fabriker sålde vapen för miljontals dollar till Tyskland. Till en del betalade tyskarna vapenimporten med egen guldvaluta, men det mesta var på kredit. Enligt Dodd gjorde Roosevelt under 1930-talet vissa försök att få den amerikanska rustningsindustrin lagd under regeringens kontroll.

Dodd var, innan han i och med 1938 lämnade ambassadörsposten i Berlin, övertygad om att Hitlerregimen aldrig hade en tanke på att betala tillbaka de jättelika lånen och han ansåg att det inte bara var Hitler, Göring och Goebbels utan även rustningsindustrin över hela världen som en gång i framtiden, efter det troliga storkriget, borde sitta på de anklagades bänk.

Kombinationen av omvärldens lån och krediter till Nazitysklands krigsindustri och Hitlers maktfullkomlighet banade väg för det kommande storkriget.

Hur infernaliskt cynisk och hänsynslös Hitler var framgår med all önskvärd tydlighet av ett yttrande som han i augusti 1939 ska ha fällt till den brittiske ambassadören Neville Henderson. Samtalet mellan de båda fördes, enligt Henderson, i en avspänd atmosfär i Berchtesgaden. Hitler yttrade under samtalet att han nu var femtio år gammal och att han hellre ville ta ett krig nu än vid femtiofem eller sextio års ålder.

Av allt att döma måste det ha varit så han innerst inne tänkte, även om han med yttrandet just då ville skrämma den brittiske ambassadören, som var en av de främsta representanterna för den brittiska eftergiftspolitiken. Den maktgalne Hitler ville helt enkelt försäkra sig om att inte vara för gammal då han i egen hög person skulle få ”skörda frukterna” av sina anfallskrig; då han skulle bli, om inte världens, så i varje fall Europas herre. Då var det bättre att starta storkriget nu när han var femtio år. Det var det ena skälet till att han hade bråttom. Det andra skälet var att andra stormakter i slutet av 1930-talet inlett en forcerad upprustning. Hitler ville 1939 utnyttja det övertag som den tyska krigsmakten fortfarande hade.

Någon vecka efter samtalet med Henderson släppte Hitler, med stöd av alla sina ja-sägare inom partihierarkin, utrikesförvaltningen och krigsmakten, lös sina stridsvagnskolonner och soldatmassor mot Polen.

De som sätter igång eller förespråkar ett anfallskrig eller en militaristisk och aggressiv utrikespolitik är eliter som tror sig ha något att vinna på det. Det borde vara en av historiens viktigaste lärdomar. Därför är sedan tidernas begynnelse alla anfallskrig i grund och botten ”herrarnas” krig. Den breda massan har i mänsklighetens historia alltid ryggat tillbaka för kriget. Det gällde även det tyska folket år 1939. Detta av högst förklarliga skäl – den stora allmänheten har allt att förlora på krig.

En som skulle ha skrivit under på det är, hur konstigt det än låter, faktiskt en av de allra värsta krigsförbrytarna, Hermann Göring. Vid ett öppenhjärtigt samtal med en psykiater i samband med Nürnbergrättegången 1946 utbrast han:

”Naturligtvis vill folk inte ha krig. -Varför skulle en stackars bonddräng vilja riskera livet i ett krig, när det bästa han kan få ut av det är att komma hem oskadd?

Hur ska man då någonsin få folk att acceptera krig? Göring visste svaret:

”Det är ett lands ledare som bestämmer politiken och det är alltid lätt att dra folket med sig, oavsett om det är fråga om en demokrati, en fascistisk diktatur, ett -parlament eller en kommunistisk diktatur. Oavsett rösträtten, folket kan alltid förmås att lyda ledningens befallningar. Det är mycket enkelt: Man behöver inte göra -annat än att berätta för folket att det -attackeras, att anklaga fredsälskarna för att sakna patriotism och att hävda att -landet är i fara. Denna metod fungerar i varje land”.

Krig har dock aldrig startats på grund av något slags ”folklig vrede”, utan har alltid, som nämnts, styrts av speciella intressen. Detsamma gäller de fruktansvärda pogromer som då och då sedan medeltiden har ägt rum i Europa. Även dessa har varit organiserade och styrda ”uppifrån”; aldrig ”folkligt spontana”. Den så kallade Kristallnatten i november 1938 i Tyskland är ett bra exempel på detta i modernare tid.

Min far befann sig dagarna omkring den 1 september 1939 i Berlin som korrespondent för Katrineholms-Kuriren. Hur uppfattade han stämningen i -Berlin när det stod klart för alla att storkriget hade börjat, sedan Polen anfallits av -tyska Wehrmacht och Storbritannien och Frankrike därmed förklarat Tyskland krig? Min far såg endast sorgsna ansikten på gatorna, det rådde en deprimerad och dov stämning i hela -huvudstaden. Den vanlige tysken förstod vilket elände som stod för dörren.

Göran Blomberg
Arkivarie som i åratal har forskat i olika arkiv kring 1930- och 1940-talens europeiska historia och antisemitismen. Författare till boken Mota Moses i grind - Ariseringsiver och antisemitism i Sverige 1933 – 1943 (Hillelförlaget 2003)

* Hermann Görings citat är hämtade från Saul Friedländer ”Förföljelsens år 1933-39”,
Natur och Kultur, 1999.

Fakta: JUDEFRIA FÖRETAG GODKÄNDES
Det svenska affärslivet var före och under andra världskriget utsatt för en synnerligen noggrann övervakning av olika tyska myndigheter och intressen. Tyska handelskammaren i Stockholm kände ofta till exakt hur många judar som var anställda i större svenska företag. Handelskammaren skriver till exempel den 21 maj 1941 på en förfrågan från en tysk koncern beträffande NK:s ”ariskhet”: ”Besvarande Eder skrivelse får vi meddela att Nordiska Kompaniet från kompetent tyskt håll uttryckligen erkänts som ariskt företag. Aktiekapitalet, som inalles utgör Kr.20.500.000 ligger en till 12 procent uppgående del i judiska händer. Med kapital intresserad i företaget är vidare- den berömde bankiren Wallenberg, som är arier. Ävensom det svenska kungahuset. Med undantag av en liten aktiepost, som äges av Enskilda Banken, omsättes det övriga kapitalet i små poster på börsen. Av firmans 2100 -anställda är omkring 25 -personer eller cirka 1 procent icke-arier. Vi hysa inga betänkligheter för upptagande av de planerade affärsförbindelserna med Nordiska Kompaniet”.

Fakta: ARISERING I SVERIGE
Herman Gustav Turitz (1884-1957) längst till höger på bilden var grundaren av Turitzkoncernen med alla Epa-varuhusen i Sverige. Han var jude och dessutom föreståndare för Judiska församlingen i Göteborg. Tyskarna klassade koncernen som klart ”icke-arisk”. Turitz motades våren 1941 bort från ledarposten. Den så kallade Stockholmsmajoriteten inom Turitzkoncernen, med NK-koncernen och Stockholms Enskilda Bank i spetsen, visade sig på koncernens bolagsstämma i mars 1941 ha en -förkrossande dominans. Turitz tvingades avgå av hälsoskäl och ersattes av Josef Anér. Tyska handelskammaren vidarebefordrade den 11 juli 1941 från den nya ledningen för Turitzkoncernen en notis att publiceras i Berliner-Börsen-Zeitung. Den tillkännagav att tyskarna nu fortsättningsvis kunde samarbeta med en ur tysk -synpunkt acceptabel ledning för Turitz-koncernen.

Fakta: ENDA KÄLLAN
Allmänna säkerhetstjänsten i Sverige- granskade under andra världskriget i hemlighet cirka 50 miljoner postförsändelser. Utan dessa kontroller skulle eftervärlden aldrig ha fått veta hur tillmötesgående svenska affärsmän verkligen var gentemot tyskarna.

Fakta: EN ENSAM PROTESTRÖST
Rickard Sandler (1884-1964) var socialdemokratisk utrikesminister 1936-1939 i den koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare som leddes av Per Albin Hansson. Sandler var uttalat antinazistisk och angreps ofta i den nazistiska pressen för att ”ha förstört det traditionellt goda tysk-svenska förhållandet”.
Vid ett stort möte i december 1938 hos Göteborgs studentkår tog Rickard Sandler upp de tyska kraven andra länders näringsliv och -protesterade mot tysk inblandning när det gällde ägare och anställda i svenska företag. Sandler ”manade den svenska företagarvärlden till vaksamhet i näringslivets och landets allmänna intresse”. Flera svenska -företag hade redan visat samarbetsvilja (det vill säga en vilja att utestänga svenska judar från arbetslivet) med tyskarna. Lockelsen var givetvis att få skriva lukrativa kontrakt med tyska företag. Sandlers tal väckte stor uppmärksamhet och han fick många uppskattande ord. Dessvärre blev Sandlers agerande i ariseringsfrågan den ensammes rop i öknen. Sedan han avgått i december 1939 sänkte sig åter tystnaden i den svenska politiska sfären om judars -rättigheter på den svenska arbetsmarknaden.

Artikeln har tidigare publicerats i Expo #4-2008


Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

 

Annons

Förstå och motverka rasistiska idéer?

Fyra nummer per år, fullspäckade med fördjupande reportage, granskande analyser och antirasistiskt motstånd, samt digital tillgång till alla tidskrifter från 1995 till i dag.

Annons