Sex i Hitlers tjänst

Det Tredje riket var de räta linjernas tid. Åtminstone att döma av bilderna. Det var en tid av uniformsklädda män som marscherade på rad i höga svarta stövlar, av korgar med barn som ställdes i prydliga rutmönster på utomhusterrassen, av hälsningar som gjordes med rak arm, framåt sträck, av spänd taggtråd längs med lägrens murar.

Till och med kvinnorna som poserar i baddräkt vid bassängkanten på en bild tycks tillrättalagda i ett symmetriskt mönster, deras sportigt välmående kroppar på något märkligt sätt avsexualiserade, som mannekängdockor i ett skyltfönster.

Men bilderna är uppenbart en yta, avsedd att visa ordning och reda utan närmare analys. Hur hanterades de starka känslor som är förknippade med sex i ett samhälle där människor skulle passas in i ett eller annat fack – och allra helst helt enkelt passas ut ur samhället om de inte följde det gängse mönstret?

Adolf Hitler skriver i Mein Kampf: ”Flickan ska lära känna sin riddare. Hade inte den kroppsliga skönheten trängts i bakgrunden genom vårt slappa modeväsen, så skulle hundratusentals flickors förförelse genom krumbenta, vedervärdiga judebastarder aldrig ha varit möjlig.”

I Hitlers idealsamhälle fick inte vem som helst ha sex med vem som helst. Där träffade vackra välmående ariska män lika vackra och välmående ariska kvinnor, gifte sig och avlade vackra välmående ariska barn. Nu var ju inte alltid verkligheten så enkel, men nazisterna gjorde vad de kunde för att knuffa den i vad de ansåg vara rätt riktning.

Den ultimata lösningen blev Förintelsen. Men för de som ”bara” var döva, blinda, hade alkoholproblem, kvinnor som var lite för sexuellt aktiva eller människor som råkade få den något luddiga diagnosen ”sinnessvag” kunde det förstås räcka med sterilisering och, om de redan råkade vara gravida, innan dess, abort.

Uppskattningsvis 400 000 människor, ungefär lika många kvinnor som män, steriliserades under den nazistiska regimen i Tyskland, skriver forskaren Jill Stephenson. Då är inte de som utsattes för ingreppet i koncentrationsläger medräknade. Resultatet? Ja, om de som inte ansågs lämpliga att föröka sig inte heller gavs den möjligheten, så var det naturligtvis nödvändigt att i stället öka barnafödandet bland de ”lämpliga” som fanns kvar.

När nazisterna kom till makten i Tyskland vidtog de en mängd politiska åtgärder för att uppmuntra familjer att skaffa fler barn. Gifta par fick möjlighet att ansöka om särskilda ”äktenskapslån” från staten och om de sedan fick ett visst antal barn kunde de slippa betala tillbaka. Nazisterna såg också till att det blev lättare att skilja sig – lyckliga par skaffade fler barn och bättre då att tillåta att de separerade. Det ordnades särskilda kurser för unga kvinnor i fertil ålder om hur de skulle ta hand om barn och hem. Kvinnor som födde många barn kunde belönas med ett moderskors i olika valörer, brons, silver eller guld, en sorts motsvarighet till männens järnkors.

Samtidigt genomfördes en rad åtgärder för att begränsa möjligheterna att inte skaffa barn. De särskilda sex- och rådgivningscenter som hade öppnats under 1920-talet och som spridit information om olika preventivmedel stängdes. 1941 förbjöds preventivmedel helt, med ett viktigt undantag, nämligen kondomen (kondomer kunde ju skydda från könssjukdomar, och därmed också risken att drabbas av sterilitet – det var också ett preventivmedel som krävde samtycke från mannen). 1943 infördes dödsstraff – om än mycket sparsamt tillämpat – för aborter.

Ett särskilt dilemma utgjorde ensamstående mödrar, vilkas liv på den tiden var förknippade med ett tydligt socialt stigma. Men enligt nazisternas sätt att se på saken, var barn, så länge de var av rätt ras, någonting gott. En ensamstående mamma behövde alltså inte vara någonting negativt, utan någon som för folkets bästa borde få hjälp.

Därför slapp ensamstående mödrar till exempel betala den extra skatt som andra tvingades betala för att finansiera äktenskapslånen. Lagändringar gjorde det också svårare för arbetsgivare att avskeda gravida kvinnor. Dessutom, skriver Stephenson, fick kvinnorna rätt att själva välja om de ville bli kallade Frau eller Fräulein, en förändring som kunde vara nog så viktig.

SS-ledaren Heinrich Himmler drog också igång projektet Lebensborn – hem där utvalda ensamstående, gravida kvinnor och fruar till SS-män som väntade barn erbjöds boende och hjälp. Det är en inte helt ovanlig myt att dessa hem också användes som en typ av avelsgårdar, där SS-män skulle befrukta utvalda kvinnor. Att idén fanns hos Himmler tycks inte råda någon tvekan om, men däremot är forskarna i dag tämligen eniga om att den aldrig sattes i verket.

Men sexualitet handlar inte bara om att göra barn och även studier av Tredje riket visar att ämnet har betydligt fler dimensioner.

Så pekades till exempel judar ut som sexualförbrytare, som extra benägna att våldta och lura tyska flickor till sex eller till och med prostitution – ett effektivt sätt att väcka folks avsky. Propagandan tycks inte helt olik den dagens högerextrema grupper i Sverige gärna använder mot invandrare.

Under de senaste decennierna har forskarna börjat intressera sig allt mer för hur nazisterna använde sexualitet på olika sätt. Amerikanskan Dagmar Herzog har bland annat tittat på relationen mellan nazismen och kyrkan och menar att synen på sexualitet till en början var någonting som band de två institutionerna samman.

Det budskap som, åtminstone inledningsvis, pumpades ut av det nazistiska propagandamaskineriet predikade i stor utsträckning konservativa värderingar om avhållsamhet före äktenskapet, att vara sin make eller maka trogen, att leva ett ombonat familjeliv och att avstå från aborter. Ungdomar uppmanades att inte ge efter för sina drifter, att sysselsätta sig med hälsosam idrott i stället för sexuella utsvävningar i tidiga år.

Dessa var värderingar som gjorde att kyrkan i nazismen såg en allierad i kampen mot den sexuella frigjordheten som hade växt sig allt starkare under 1920-talet, skriver Herzog. När nazister stängde klubbar för homosexuella, rensade kiosker på pornografi och begränsade nudistorganisationers verksamhet applåderades det i katolska tidningar.

Men det stod snart klart att nazisterna hade en helt annan agenda än kyrkan. De kunde inte gärna predika avhållsamhet när målet var att det skulle avlas så många ariska barn som möjligt. Snart var det moraliska budskapet ändrat – Hitler och Himmler var några av dem som tog avstånd från kyrkans syn på sex och framställde den som förlegad och gammalmodig. Hitler ska ha kallat kyrkans syn på sex skrattretande, medan Himmler ansåg det monogama äktenskapet vara ett ”sataniskt påfund”, åstadkommet av den katolska kyrkan, skriver Herzog.

Kyrkan å sin sida ställde sig starkt kritisk till att nazisterna uppmanade unga människor att välja partner efter hur de såg ut, till att en ny sorts nakenbilder på kvinnor helt uppenbart hade gjort entré i den nazistiska konsten och till att nazister faktiskt uppmuntrade sex utanför äktenskapet.

Nazisterna anlade moteld. Mellan åren 1934 och 1937 fick det tyska folket bevittna hur nazisterna försökte ställa ett antal av den katolska kyrkans präster och munkar inför rätta, anklagade för homosexualitet, vilket sågs som en perversion och var olagligt. Trots korrupta domstolar dömdes dock inte mer än 64 av kyrkans totalt cirka 25 000 män i Tyskland för detta, skriver George L. Mosse, som i flera böcker har utforskat nazismens syn på manlighet och sexualitet.

I Nazisttyskland skulle män vara män och kvinnor vara kvinnor. Något annat kunde inte accepteras. Män som bröt normen, som gick över gränsen, hotade hela uppdelningen i en strikt manlig och kvinnlig sfär.

Homosexualitet ansågs vara ett tydligt hot mot det nazistiska samhället. Himmler, som tycks ha varit drivande i förföljelserna mot homosexuella, såg homosexualitet som en sjukdom – och kunde den inte botas måste den drabbade enligt honom avrättas för att hindra att sjukdomen spred sig. Det var framför allt männen som propagandan och lagstiftningen riktades mot, lesbiska kvinnor lämnades ofta ifred, deras sexualitet verkar inte riktigt ha tagits på allvar.

Homosexuella män däremot förföljdes. De ställdes inför rätta för olämpligt beteende. Efter att nazisterna tagit över makten 1933 ökade antalet sådana fall tydligt i domstolarna. Homosexuella män sattes i koncentrationsläger, de försågs med en rosa triangel och testades genom sex med kvinnor. Den som lyckades genomföra ett samlag med en kvinna och därigenom bevisa att han var botad kunde släppas fri, skriver Mosse.

Men förföljelserna av homosexuella nådde inte samma grad som förföljelserna mot judar – en orsak var att högt uppsatta nazister helt enkelt inte ansåg att frågan var lika viktig. Hitler tolererade till exempel att Ernst Röhm, ledare för sa, de så kallade Stormtrupperna, var homosexuell. När Röhm anklagades för att använda sin maktposition och för att förföra unga sa-män försvarades han av Hitler, som sa att Röhms privatliv inte var någonting att lägga sig i, så länge han skötte det diskret.

Bara ett år senare, 1934, gav dock Hitler personligen order om att Röhm skulle röjas ur vägen. Den officiella orsaken var hans homosexualitet, men i verkligheten tycks det ha handlat om att begränsa sa:s makt. Röhm hade helt enkelt fått för stort inflytande. Exemplet visar dock att det kunde vara ett mäktigt vapen att anklaga någon för homosexualitet, och det var en metod som regimen också kom att använda mot andra makthavare.

Samtidigt frodades den manliga gemenskapen i Nazityskland, med dess starka mansdominerade organisationer. Dessa miljöer kunde bli så intima, de beskrivs till och med som homoerotiska, att de faktiskt oroade kvinnor. Lydia Gottchewski, under en period ledare för bdm (Bund Deutcher Mädel), nazisternas organisation för unga kvinnor, var så bekymrad att hon författade en särskild skrift om problemet. Hon befarade att de starka känslor som spirade mellan männen i dessa organisationer på sikt skulle leda till att kvinnornas position hotades och att de inte längre skulle bli lika intressanta för männen, skriver Mosse.

Krig splittrar familjer. Krig driver män från sina hem och sina fruar. Och naturligtvis inledde tyska soldater stationerade utomlands affärer med utländska kvinnor, precis som tyska kvinnor lämnade ensamma på hemmafronten inledde sexuella relationer med tyska soldater, som råkade vara placerade i närheten, eller med utländska gästarbetare.

Men medan soldaterna försågs med kondomer och tilläts besöka bordeller riskerade tyska kvinnor som var otrogna mot sina män betydligt mer. Den som blev påkommen av myndigheterna kunde bli av med familjebidrag – och de kvinnor som hade ihop det med utländska män kunde bli skickade till koncentrationsläger.

Män ansågs generellt mer sexuellt drivna och aktiva än kvinnor. Och trots att Hitler hade fördömt prostitution såg nazisterna till att det fanns bordeller för männen att gå till – av två sorter. En för de tyska männen och en för de många utländska gästarbetare som befann sig i Tyskland under kriget. Det var viktigt att hålla dessa grupper isär, det ansågs inte lämpligt att de hade sex med samma kvinnor, skriver Stephenson.

Nazisterna tycks också i högsta grad ha varit medvetna om vikten av att låta män som hade gått ut i krig få möjlighet att träffa sina familjer. Forskaren Claudia Koonz menar till och med att det var tack vare att männen fick komma hem till den trygga familjen, som de kunde fortsätta fungera och se sig själva som anständiga män, trots krigets grymheter.

I antologin Sexuality and German Fascism drar Elizabeth D. Heineman resonemanget vidare. Hon skriver om hur kvinnliga koncentrationslägersfångar kände sig sexuellt utsatta och förnedrade när de tvingades visa sig nakna och fick sina huvuden rakade. Det finns exempel på SS-män som blev impotenta av sitt arbete i lägren. Samtidigt finns forskning som visar att vissa SS-vakter klarade av arbetet just tack vare att de hade sina fruar och möjlighet till sex i närheten.

Heineman frågar sig om sex faktiskt hjälpte dessa män att mörda – antingen genom att offren gjordes mindre mänskliga, eller genom att sex med frun var det utlopp för känslor som männen behövde för att kunna fortsätta mördandet. Här har forskningen bara börjat, konstaterar hon. Men klart är att det finns flera band mellan rasismen, våldet och sexualiteten i Nazityskland – långt fler än bara själva barnalstrandet.

På ett svenskt internetforum för nazister förs under några höstdagar 2007 en hetsig debatt om vem man egentligen ska ha sex med – diskussionen blir snart lika mycket en fråga om varför.

”Man ska inte knulla runt över huvudtaget. Sex hör hemma i seriösa relationer, sex i annat fall bidrar till samhällets dekadens och förfall”, skriver någon. Andra protesterar, hävdar rätten till kompisknull och rätten till sex utanför fasta relationer och ifrågasätter vad ”dekadent” sex egentligen är för någonting. En kvinna som förklarar att hon redan har tre barn deklarerar att hon minsann tänker fortsätta att ha sex med sin man enbart för njutningens skull.

Så dyker signaturen ”Doktor Zook” upp i diskussionen, som en sorts nazismens moralväktare. ”Vad jag vänder mig emot är oansvarigt och löst sexualbeteende, att människor låtsas som att sex i grund och botten handlar om tillfredställelse och personlig njutning och inte om fortplantning”, skriver Doktor Zook och fortsätter: ”Vi är nu utrotningshotade och utsatta för ett systematiskt men mer eller mindre förtäckt folkmordsprojekt. En av de saker vi måste göra för att överleva är att skaffa fler barn.”

Diskussionen tycks inte helt fjärran från Nazitysklands glansdagar, även om de forna naziledarna möjligen skulle ha använt en annorlunda vokabulär.

Maria Blomquist
Är reporter på tidskriften Expo

Litteratur:
– Herzog, Dagmar: ”Sex after Fascism” (2005)
– Herzog, Dagmar: Sexuality and German Fascism (2002)
– Adolf Hitler: ”Mein Kampf” (svensk utgåva1992)
– Koonz, Claudia: ”Mothers in the Fatherland (1987)
– Mosse, George L.: ”Nationalism and Sexuality” (1985)
– Stephenson, Jill: ”Women in Nazi Germany” (2001)