Det är november 2007. I en tidningsintervju anklagar Alessandra Mussolini, barnbarn till den forne fascistdiktatorn Benito Mussolini, rumäner för att vara kriminella.
Uttalandet är inte på något sätt oväntat. Mussolini har gjort politisk karriär på sina kontroversiella utspel. Men i Europaparlamentets korridorer väcker det upprörda känslor.
Sedan cirka ett år tillbaka är Mussolinis parti med i den högerextrema partigruppen ITS, Identitet, Tradition, Suveränitet, som bildats efter flera års strävanden. Där sitter också Storrumänska partiet, Partidul Romania Mare. Mussolinis uttalande gör rumänerna vansinniga. I ett mail förklarar två av partiets företrädare att de lämnar ITS med omedelbar verkan.
Plötsligt står gruppen utan tillräckligt många ledamöter. I ett slag är drömmen om en högerextrem enad front återigen krossad. I samma stund börjar jakten på en ny allians.

EUROPAS EXTREMHÖGER ÄR i många avseenden en internationell rörelse. De som sluter sig samman delar en värdegrund, de har samma fiender och samma visioner. Europa ska delas upp efter etniska gränser, hemländerna ska skyddas från islamisering och utomeuropeisk invandring och EU-monstret ska tyglas.
Expo har kartlagt den europeiska extremhögerns olika internationella nätverk. Granskningen visar att det under de senaste tre åren funnits minst sju aktiva grupperingar av olika slag. Det handlar om partigrupper i Europaparlamentet, samarbetsprojekt över gränserna och försök att skapa paneuropeiska nationalistiska partier.
Den europeiska extremhögerns internationella förgreningar är en komplex väv av informella kontakter, undanskymda seminarier på anonyma konferensanläggningar och storartade visioner om ett ”nytt” Europa.
I vilken form det än sker sträcker sig de gemensamma projektens tentakler för det mesta mot Europaparlamentet. Där finns pengarna och där finns möjligheten till inflytande.

1984 GJORDE EXTREMHÖGERN entré i Europapolitiken. Efter att ha lockat över elva procent av väljarna kunde franska Front National tillsammans med Benito Mussolinis arvtagare i det italienska partiet Movimento Sociale Italiano, MSI, och det grekiska partiet EPEN bilda Europeisk höger, den första högerextrema partigruppen i Europaparlamentet.
Att vara del av en politisk grupp i Europaparlamentet är fundamentalt för ett parti som vill vara med och påverka politiken i EU. En grupptillhörighet skänker legitimitet och ger möjligheter till finansiellt stöd. Bildandet av Europeisk höger innebar att extremhögern på allvar tog en plats i den europeiska politikens finrum. Men alliansen höll bara en mandatperiod.
I valet 1989 ramlade EPEN ur parlamentet och Europeisk höger upplöstes. I stället bildade Front National Europeiska högerns tekniska grupp tillsammans med det tyska partiet Republikanerna och belgiska Vlaams Blok.
Även Europeiska högerns tekniska grupp blev kortlivad. I och med att Republikanerna hamnade utanför parlamentet i valet 1994 upplöstes gruppen för att efter valet 1999 väckas till liv, nu med namnet Fristående medlemmars tekniska grupp, TGI. Gruppen, som bland annat bestod av Lega Nord, Front National och Vlaams Blok, höll bara i två år innan gruppbildandet efter en långdragen juridisk process ogiltigförklarades.

SEDAN DESS HAR extremhögern saknat en tydlig hemvist i parlamentet. Fram tills att ITS lanserades januari 2007.
– Vi förespråkar ett bevarande av europeisk identitet, våra individuella länders identiteter. Vi vill bevara europeisk tradition men ändå vara moderna, förklarade den nytillträdde gruppledaren Bruno Gollnisch från Front National för parlamentet i samband med att ITS presenterades.
Men det dröjde inte länge förrän de storslagna visionerna slogs i kras.
ITS sammanbrott var ett hårt slag mot den europeiska extremhögern. Trots nederlaget har några av partierna i gruppen tagit sats mot ett nytt samarbete. I januari 2008 presenterades Europeiska patriotiska partiet, eller Europeiska frihetspartiet som det också har kallats. Bakom projektet står Vlaams Belang, Front National, FPÖ och det bulgariska partiet Attack. På en presskonferens i Wien förklarade de fyra partiernas ledare sina visioner för det nya samarbetet.
– Europeiska partier får stora fördelar inom unionen, så vi anser att det inte finns någon anledning till varför inte nationalister ska skapa grupper på samma sätt som socialister, kristdemokrater, liberala och de gröna, sa Front Nationals partiledare Jean Marie Le Pen.
Sedan presskonferensen har arbetet med det nya projektet till synes stått stilla. En av initiativtagarna, Heinz-Christian Strache, har i stället sökt nya partners hos partigruppen UEN.

UEN, UNIONEN FÖR nationernas Europa, har sedan det första allmänna valet 1979 samlat en brokig skara partier. Gruppens föregångare, Europeiska progressiva demokrater, bestod bland annat av det danska, populistiska Fremskridtspartiet, Irlands konservativa Fianna Fail och det franska högerpartiet Rassemblement pour la République. Idag finns bara Fianna Fail kvar i gruppen. Dansk Folkeparti har tagit Fremskridtspartiets plats.
UEN hävdar att EU måste respektera de europeiska folkens identitet och traditioner samt demokratin och suveräniteten om unionen ska kunna utvecklas. Gruppen fungerar som en samlingsplats för partier som inte platsar någon annanstans. Flera har tydliga extremnationalistiska och högerpopulistiska drag.
Dansk Folkeparti är med sin antimuslimska retorik ett av gruppens mest uppenbara exempel. Polska familjeförbundet, LPR, har flera gånger ertappats med att föra fram antisemitiska idéer, bland annat när en av partiets EU-parlamentariker, Maceij Giertych, släppte en skrift där han beskrev judar som ”en tragisk församling”. I UEN finns också det italienska partiet Lega Nord som har uppmärksammats för sina många utspel mot invandrare.

VAD HAR DE HÖGEREXTREMA grupperna egentligen för ambitioner med sina gemensamma internationella projekt? Cas Mudde, statsvetare från Belgien och en av Europas främsta experter på europeisk extremhöger ser flera skäl. På EU-nivå handlar det till stor del om pengar.
– Deras resultat i parlamentet har varit svaga. Men de har ju givetvis fått pengar, det är också därför de vill skapa en grupp. Men pengarna investeras inte i uppbyggandet av en europeisk struktur, de används i stället för att upprätthålla den nationella representationen.
Enligt Mudde kan partier också ta hjälp av varandra i rent praktiska frågor som exempelvis kontakt med tryckerier.
Men det finns fler skäl för extremhögern att stråla samman. Att ha internationella kontakter av betydelse kan ge ett sken av seriositet. I samband med att Front National lanserade sina kandidater till EU-valet försäkrade Le Pen journalisterna om att Front National har kontakter med en rad högerextrema partier runt om i Europa. På samma sätt har Sverigedemokraterna ropat högt om sina nyfunna vänner på kontinenten.
– En av de saker man bör komma ihåg är att internationellt stöd inom extremhögern är otroligt litet jämfört med i det socialistiska lägret eller det kristdemokratiska lägret där stora stiftelser har gett betydelsefulla utbildningar och finansiellt stöd för att bygga upp partier i nya demokratier, påminner Cas Mudde.

EXTREMHÖGERNS INTERNATIONELLA samarbeten sträcker sig även utanför Europaparlamentets väggar. Flera av partierna i UEN är medlemmar i det europeiska partiet AEN, Alliansen för nationernas Europa. Alliansen samlar i första hand konservativa partier som är emot ett federalistiskt EU. Men där ingår också flera högerpopulistiska och extremnationalistiska partier. Ett av dem är Ukrainska nationalistkongressen som ingår i Viktor Justjenkos partikoalition Vårt Ukraina. Ukrainska nationalistkongressen ses som de ideologiska arvtagarna till fascisten Stepan Bandera som under andra världskriget stred på Hitlers sida.
Ett annat av partierna i AEN är Slovakiska nationella partiet, SNS. Dess medlemmar hyser också varma känslor för landets nazikollaboratörer. SNS har drivit en kampanj för att förbättra bilden av Jozef Tisi, chefen för Nazitysklands slovakiska- lydregim som bland annat organiserade deportationen av landets judar under andra världskriget.
AEN:s utåtriktade verksamhet består till större delen av att arrangera seminarier och arbetsgrupps-möten med rubriker som ”Invandringens trender och marknadsutvecklingen i Lettland” och ”Säkerhet i medelhavsområdet”.
AEN är ett så kallat europeiskt parti, vilket innebär att det kan få ekonomiskt stöd från EU. Enligt den ekonomiska redovisning som AEN lämnat in till Europaparlamentet har partiet haft en omsättning på 3,1 miljoner svenska kronor mellan 2006 och 2007.
I skrivande stund är AEN på väg att avvecklas. Alleanza Nazionale har slagits ihop med Silvio Berslusconis Forza Italia och kommer därmed inte att fortsätta vara en del av AEN. Samtidigt har Fianna Fail, som tillsammans med Alleanza Nazionale varit drivande i samarbetet, deklarerat att det kommer att ansluta sig till den liberala partigruppen ELDR.

YTTERLIGARE ETT AV extremhögerns försök till samarbete är Euro-nat. 1998 skrev bland andra Front National, Sverigedemokraterna och SNS under ett manifest som satte ramarna för ett samarbete mellan partiernas ungdomssektioner. Gemensamt skulle de motverka globalisering, statslös kapitalism och dekadens och sätta siktet mot ett pånyttfött Europa, uppstyckat efter etniska gränser.
Samarbetet inom Euro-nat stod under 2000-talets början på sparlåga. I oktober 2005 tog man ny sats och återupptog samarbetet. Den nya alliansen bildades av Front National, engelska British National Party, Movimento Sociale Tricolore från Italien, Democracia Nacional från Spanien, Niuew Rechts från Nederländerna och svenska Nationaldemokraterna.
”Det är skönt att se att allt fler av de nationaldemokratiska i Europa slutat oroa sig för de ”kopplingar” media kan göra och förstått att inget land kan nå ett genombrott ensamt – att hela Europa måste resa sig samtidigt, rapporterade en entusiastisk Vávra Suk, partisekreterare i Nationaldemokraterna efter sitt möte med sina edsvurna kamrater. I dag verkar Euro-nat inte vara mer än en papperskonstruktion. Det enda som finns är en hemsida som inte har uppdaterats sedan 2006.
Ett av de ledande partierna i skapandet av Euro-nat har varit Front National. Partiet har länge varit spindeln i nätet vid extremhögerns försök att skapa samarbeten över gränserna. Men i och med partiets kris har Front National förlorat sin roll. Det har lämnat fältet öppet för mindre partier att ta plats, som till exempel belgiska Vlaams Belang och österrikiska FPÖ.
Bland annat är de båda del av ett initiativ från det tyska partiet Die Republikaner. Samarbetet går under namnet Euroregionale Kommunal. Sommaren 2008 bjöd tyskarna in sina belgiska och österrikiska vänner till en gemensam ”Europakogress” där partierna enades om att strida för ett ”fosterländernas Europa”. På kongressen fick partierna lyckönskningar från det italienska partiet Lega Nord och även det EU-kritiska Libertas.

DET MEST RADIKALA av samarbetsprojekten är utan tvekan European National Front, ENF. Där samsas de partier som ligger alltför långt ut på högerkanten för att välkomnas som medlemmar i andra nätverk. ENF har nära förbindelser med den europeiska vit makt-rörelsen. Exempelvis var Roberto Fiore, partiledare för Forza Nouva, en av talarna på Nordiska festivalen 2008.
Trots ENF:s radikala hållning har även deras medlemspartier öppna dörrar till Europaparlamentets korridorer. Roberto Fiore sitter på ett mandat- och flera av partierna i nätverket har under de senaste åren haft kontakt med partier från den nedlagda ITS-gruppen.
Frågan är hur extremhögerns framtida internationella förgreningar kommer att se ut? Cas Mudde tror att partierna blir allt mer försiktiga när det gäller val av samarbetspartners. Byggandet av internationella kontakter är för många partier ett vågspel. Allianser med likasinnade har fördelar men riskerar också att ge dålig publicitet i hemlandet. På sikt kan det förändra extremhögerns internationella arbete.
– När grupperna var mindre och mer radikala tenderade de att ha mer samarbeten. I takt med att fler partier har nått framgångar så måste de tänka på sin trovärdighet, säger Cas Mudde.

Artikeln är hämtad från Expo 2-09