Hetslagen är ett hot i sig själv

Syftet; att skydda utsatta, är det förstås inget fel på. Lagar sänder signaler för att markera mot olika företeelser i samhället. De flesta av oss är överens om att vi ska ha skarpa lagar mot hatbrott och hot. Men lagen om hets mot folkgrupp är inget bra eller ens harmlöst stycke i lagboken. Det är en odemokratisk, kollektiviserande och kontraproduktiv lag. Problemen med den tål att upprepas.

Det finns för det första andra, bättre utformade, lagar mot hot och ofredande, våldsbrott, ärekränkning, skadegörelse och så vidare. Även indirekta hot och uppvigling, mycket av det vi tolkar som ”hets”, kan vara straffbart. Såväl ”Jag ska döda dig” som uttalandet ”Jag ska döda bögar” riktat till en homosexuell man, är utan tvekan hot. Uppvigling, där hot lindas in i formuleringar om att det är dags för en intifada mot ”judeeliten” som ockuperar Sverige, likaså. Den gråzon som uppstår, som är allt annat än enkel, förtjänar mer diskussion.
HMF-lagen förbjuder ”missaktning” av grupper, det vill säga offentliga yttranden som nedvärderar grupper som lagen ringat in. Att förbjuda korkade fördomar om grupper är, hur mycket vi än ogillar dem, en rejäl inskränkning av yttrandefriheten. Om lagen skulle tolkas ortodoxt skulle vi inte längre ha en yttrandefrihet värd namnet. För att inte tala om alla nya fängelseplatser och rättegångar som skulle krävas. En början skulle kunna vara att bura in religiösa företrädare och komiker.

I en rad europeiska länder är förnekande av Förintelsen förbjudet. Häromåret röstade EU-parlamentet i frågan och följde dessvärre den tyska modellen. Ett förbud mot förnekande av historiska händelser har vi, tack och lov, inte ännu i Sverige. Men hetslagen är i närheten och bygger på samma logik; den att förbud trollar bort obehagliga åsikter och idéer.
Hur hetslagen, alltså lagstiftarna, definierar ”grupper” är också problematiskt. Den som uttalar sig fördomsfullt om handikappade eller kvinnor – två grupper som knappast ses som ickediskriminerade – har ryggen fri. Enligt praxis är det fritt fram att ”hetsa” mot svenskar, och först förra året fastslog Brottsförebyggande rådet att minoritetsgrupper kan vara rasistiska mot andra minoritetsgrupper, att de som alla andra kan begå hatbrott. Hur har man kunnat tro, eller ens låtsas om, annat? Kollektiviseringen bygger på en förlegad bild av vem som kan vara offer och vem som kan vara förövare.

Lagen måste vara realistisk, men också så skarp och tydlig som det går. I våras slapp en spårvagnschaufför i Göteborg, som hade skrikit ”negerfitta” till en passagerare, straff för att uttalandet inte hördes av ”tillräckligt många” i spårvagnen. Pingstpastorn Åke Green frikändes på grund av sin religiösa tro. Hade han inte haft Bibeln att luta sig mot, hade han troligtvis fällts. Att alla ska dömas ”lika inför lagen” dribblas bort, relativiseras.
Nästan samtliga som döms är unga män som gör Hitlerhälsning eller yttrar sig rasistiskt. De flesta av dem borde ha nåtts i ett tidigare skede av sina liv – när de bott i hem med sociala problem, utsatts för mobilrån och misshandel, eller hamnat i rasistiska kretsar. Den biten tar vi sällan i. Det är lättare att slå sig för bröstet och peka på en tjusig lagstiftning som markerar mot fördomar.
Och min fråga om hur lagen skyddar mig som minoritetstillhörande är fortfarande obesvarad. Följdfrågan blir då: Om frågan saknar svar, finns det då alls någon poäng med lagen?