Negerns och hundarnas kamp | Expo.se

Annons

Negerns och hundarnas kamp

Publicerad 2010-03-23 11:17

Claes Ljungmark och Migel Gatzinsi

Negerns och hundarnas kamp av Bernard-Marie Koltès på Teater Giljotin, Stockholm
Regi & scenografi: Sunil Munshi
Ljus: Roger Larsson
Översättning: Katarina Frostensson, Jean-Claude Arnault

Generatorer går tjutande upp i varv, stora lampor flämtar, lyser allt starkare, bildar en massiv vägg av ljud och ljus. Plötsligt blir det svart och tyst. Strålkastare skär ut ljuskäglor i ett disigt, kompakt mörker.

På en byggarbetsplats i Västafrika spelas fyra människor ut mot varandra under en lång natt. Det är byggledaren Horn (Claes Ljungmark) i sliten linnekostym, full och förslagen, som sitter uppe med förmannen Cal (Niklas Engdahl) i brynja, svettig av återhållen ilska och rasism. Männen är trötta och uppgivna, de dricker whisky och spelar tärning om sedelbuntar. Den skygga Leone (Malin Morgan) har just anlänt från Paris för att gifta sig med Horn.

En afrikan, Alboury (Migel Gatzinsi) har tagit sig in på området för att hämta kroppen av sin döde bror.
– Vi behöver kroppen för att kunna sörja, säger han, osynlig i natten.
– Kom tillbaka imorgon, så ska ni få den, säger Horn avfärdande, fast han vet att kroppen har försvunnit.

Afrika är skändat, alla är utsatta, offer för kolonialismen. Hundar skäller i natten. Det handlar om övergrepp, sorg och smärta, om behovet att av begrava för att kunna gå vidare.

– Måste ni kalla varandra bröder, klagar Horn.
– Varför gör inte ni det, undrar Alboury.

Negerns och hundarnas kamp skrevs i slutet av sjuttiotalet, när Koltès, född 1948, besökte Mali och Elfensbenskusten, tidigare franska kolonier, och såg hur koloniseringen förstört den afrikanska kulturen. Koltès far var officer och hade tjänstgjort mot kolonierna i frigörelsekrigen.

Temat påminner dessutom tragiskt om den verkliga händelsen med Gérard Gbeyo, som mördades av en nazist i Klippan 1995. Kroppen kremerades av svenska myndigheter, till familjen i Elfenbenskustens bestörtning. De ville begrava en kropp, inte få en försändelse med aska.

Teater Giljotin sätter upp föreställningen i en tid när titeln är så laddad att pjäsen provocerar redan på affischen. ”Inte får man väl säga neger?” Att de vita är hundarna passerar dock förhållandevis obemärkt.

Politiskt korrekt kunde varit att anpassa pjäsen till dagens terminologi; ”Den svarte mannen…”, men som det är nu får båda sidor uttrycka sig nedsättande om varandra, titeln tar spjärn, och spelet får fart.

Skådespelaren Sunil Munchi debuterar som regissör och scenograf med en stark och tydlig uppsättning. Det är kliché, men samtidigt touché, kraftfullt, ångestladdat och schabloniserat i en katalytisk förening.

Ljussättningen och innehållet känns bitvis som ett möte mellan de tyska industrirockarna Einstürtzende Neubauten och Tintin i Kongo, med sina tecknade stereotyper.

De vita männen lever ut sin rädsla, med ett välspelat skådespeleri. De har byggt något som de vill kunna stå för, men lider istället.
– Jag hatar broar, ropar Cal ut i natten.

Den svarte mannen och den vita kvinnan är bägge utsatta, men på olika vis. Alboury bär höftskynke, barfota, muskulös och majestätiskt tystlåten. Leone vinglar osäker på höga klackar i en kortkort klänning, drömmer om trygghet och dras till Alboury som en fluga till stearinljusets låga.

Frågorna hopar sig, men svaren uteblir. Man lämnar teatern med en känsla av sorg och en gnagande misstanke av att sitta inne med en del av svaren, fast de inte syns till att börja med.


Jan Ohlin


Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

 

Annons

I spåren av corona

Är pandemin ett hot mot demokratin? Hur har året med corona påverkat den svenska och internationella extremhögern?  Läs alla artiklar relaterade till corona-pandemin här.

Annons