Dokument: Striderna i Nationaldemokraterna

Det är fredagseftermiddag i juli 2010. Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson och hans partikamrater går längs Visbys gator. De är på väg till Donners plats där partiet ska hålla sitt sista torgmöte under Almedalsveckan. Aktivisterna släpar på tidningar och fanor.

Partistyrelseledamoten Tomas Andersson kör bilen. Det är för tungt att släpa på den högljudda talaranläggningen. Trots att det är politikervecka är det i stort sett folktomt vid Donners plats. Det har varit annorlunda för de andra partierna utanför som inte sitter i riksdagen. Både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson fyllde det lilla torget. Men Marc ser obekymrad ut. Trots riksdagspartiernas hundratals seminarier, tal och debatter har hans lilla parti ändå fått uppmärksamhet under veckan. Tre dagar tidigare fick Marc rubriker när han blev utmanad på debatt av Svenska Kyrkan. Då var Hamntorget i Visby fyllt med folk och debatten fick stort medialt utrymme.

Framme vid Donners plats presenteras Marc av vice partiledaren Daniel Spansk. Några flanörer fnissar åt honom och han drar direkt slutsatsen att det handlar om hans efternamn. Sedan håller han en monolog om sitt efternamns historia. Historien är osammanhängande men har med vallonerna att göra. När Marc tar över har ett tiotal personer, förutom partikamraterna, stannat till för att lyssna. Åskådarna vänder honom snart ryggen. Det är något annat som pockar på uppmärksamheten. På andra sidan torget står Jimmie Åkesson och äter glass.

När Nationaldemokraterna bildades 2001 hade partiet gott om självförtroende. Tor Paulsson och hans styvfar Anders Steen hade kastats ut ur Sverigedemokraterna. Några månader senare hade de bildat Nationaldemokraterna, tillsammans med bland andra Marc Abramsson. Partiet var en protest mot vad man uppfattade som ett allt mer ”liberalisterat” Sverigedemokraterna.

Till skillnad från Sverigedemokraterna flirtade Nationaldemokraterna öppet med vit makt-rörelsen. Partiet, som hade Anders Steen som partiledare men i praktiken leddes partiorganisatören Tor Paulsson, blev snart en samlingsplats för både missnöjda sverigedemokrater och personer från öppet nazistiska organisationer. Nationaldemokraternas tal om att ena den nationella rörelsen verkade således gå hem. Men Marc långt ifrån nöjd.

I valrörelsen 2002 hamnade Nationaldemokraterna i skymundan av Sverigedemokraterna. Efter valet tvingades partiledningen konstatera att Nationaldemokraterna, trots stora demonstrationer och omfattande flygbladsutdelningar, var långt efter sin konkurrent. Medan Sverigedemokraterna fick 50 kommunala mandat lyckades Nationaldemokraterna bara skrapa ihop fyra mandat, två i Haninge och två i Södertälje. I riksdagsvalet blev Sverigedemokraterna det största partiet utanför riksdagen. Nationaldemokraterna hamnade på tionde plats. Valresultatet var en besvikelse för Nationaldemokraterna som hade utmålat Sverigedemokraterna som ett utdöende parti.

Marc Abramsson ville ha mer inflytande och makt i partiet men fick även efter valet fortsätta hålla sig till ungdomsförbundet och partiets Stockholmsdistrikt. Under ledning av Abramsson växte Nationaldemokratisk Ungdom, NDU. När den nazistiska Salemmarschen, till minne av en mördad ung skinnskalle, slog deltagarrekord år 2003 var NDU med och höll i trådarna. Respekten för Abramsson växte inom vit makt-rörelsen. I augusti deltog Abramsson i en attack mot den årliga Prideparaden. Attacken sågs som en intäkt för att partiet var på väg att radikaliseras. Abramssons gatustyrka ”AKG”, en grupp uniformerade unga män, bevakade rättegången där bland andra Marc dömdes för bland annat våldsamt upplopp. Sakta men säkert blev Abramsson och hans unga allierade en maktfaktor inom partiet.

Hos Marc Abramsson och partikollegan Vavra Suk, internationell sekreterare och ideolog, växte missnöjet mot partiets ledning. Under sommaren 2004 fick de chansen att ta makten. Det blev en hård intern strid.

Det handlade till en början om en motion som partiledaren Anders Steen hade lagt i Haninge kommunfullmäktige. Steen ville få till stånd en upplysningskampanj mot antisemitism i kommunen. Tanken var att rikta udden mot antisemitismen bland muslimer men förslaget splittrade partiet. Antisemiterna i Nationaldemokraterna blev förbannade. För Marc och Vavra var missnöjet perfekt. Men det räckte inte. Det som fick partiet att splittras på allvar var när Tor Paulsson misshandlade sin sambo inför en grupp partikamrater på en midsommarfest i Gagnef. Nyheten slog ner som en bomb inom den nationella rörelsen.

Sommaren 2004 kunde således utomstående beskåda Nationaldemokraternas sönderfall. Flertalet av partiets frontfigurer försvann. Paulsson dömdes till fängelse och lämnade politiken och partiledaren Anders Steen lämnade sin plats i Haninge kommunfullmäktige. En del medlemmar försvann in i vit makt-rörelsen. Andra återvände till moderskeppet, Sverigedemokraterna.

Marc Abramsson tog över ett litet parti när han utsågs till partiorganisatör. Efter den händelserika sommaren 2004 har Nationaldemokraterna aldrig riktigt återhämtat sig. Partiet har under åren sökt efter samarbetspartners för att på så sätt växa. Inför valet 2006 slog sig Nationaldemokraterna samman med Nils-Eric Hennixs ”Frihetsparti”. Hennix som hade en bakgrund i Moderaterna valdes till partiledare. Valrörelsen 2006 blev ännu ett bakslag. Partiet tappade sina mandat i Haninge, behöll sina mandat i Södertäljare och lyckades vinna en plats i grannkommunen Nykvarns kommunfullmäktige. På riksplanet blev glappet till Sverigedemokraterna ännu större och Nationaldemokraterna passerades av bland annat New age-partiet Enhet.

Kort efter valet lämnade Hennix partiledarposten och sedan dess har Marc Abramsson varit både partiorganisatör och partiledare. Konflikterna har fortsatt. Sommaren 2007 splittrades partiet ännu en gång.

En av de få regioner där partiet faktiskt ökade i styrka efter Tor Paulssons glansdagar var Västmanland där Nationaldemokraterna under ledning av Fagerstabon Markus Andersson bedrev en febril aktivitet. När Markus Andersson och hans kamrater krävde mer inflytande i partiet petades han från sina uppdrag vilket ledde till att han med flera andra lämnade Nationaldemokraterna. I ett internt brev skrev han tillsammans med flera partiaktivister:
”I korthet kan man säga att kritiken riktar sig mot en ledarstil som går ut på att till varje pris behålla makten, snarare än att utveckla organisationen och bygga upp nya förmågor som kan ta åt sig ansvar och på så sätt få organisationen att utvecklas”

Andersson startade sedan gruppen Aktion för Sverige som har haft ambitionen att bli ett parti. Ur uppbrottet med Nationaldemokraterna bildade i sin tur organisationen Nordisk Ungdom som säger sig stå nära Nationaldemokraterna men som under sin ettåriga existens har haft mer samröre med Svenskarnas parti.

Trots konflikterna har partiet lyckats med sin satsning på att ge ut en veckotidning. Med hjälp av aktivister från vit makt-nätverket Info-14 har partiet lyckats locka så pass många prenumeranter att partiets tidning Nationell idag har beviljats presstöd.

Inför årets val hoppades Nationaldemokraterna på ett ökat stöd på det kommunala planet. Till undsättning hade en grupp missnöjda sverigedemokrater, som under kort tid kallade sig för Demokratisk Allians, anslutit. Men framgången uteblev. Inte heller i Vimmerby där partiet rekryterat Rasmus Gårdebrink, tidigare aktivist i nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, lyckades Nationaldemokraterna nå framgång. Partiet behöll sina mandat i Södertälje och lyckades med nöd och näppe behålla platsen i Nykvarns kommunfullmäktige. Under eftervalsdebatten har Marc Abramsson ännu en gång mött kritik för sitt sätt att leda partiet. På nazistiska forum haglar anklagelserna från före detta medlemmar och andra som säger sig ha sympatiserat med partiet. Det är få inom den nationella rörelsen som idag försvarar Marc Abramsson. När partiet i helgen anordnar en eftervalskonferens är frågan hur stort stödet är för den makthungrige Marc Abramsson inom partiet.