Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Richard Jomshof kom i kontakt med Sverigedemokraterna första gången i samband med partiets 30 november-firande november i Lund. I Sverigedemokraterna jubileumsbok 20 röster om 20 år har han svårt att minnas om det var 1989 eller 1990. En sak minns han. Han gillade inte vad han såg. De sverigedemokrater som var på plats var "allt annat än bra ambassadörer för partiet". Det skulle dröja drygt tio år innan han kom i kontakt med partiet igen.

Innan dess skulle han hinna vara med i tre andra partier. Som tonåring gick han under mitten av 1980-talet med i Moderata ungdomsförbundet i Helsingborg. Engagemanget varade inte länge.
Det blev några fester och några flygbladsutdelningar. 1990 anslöt han sig till Framstegspartiet och gick sedan med i det lokala missnöjespartiet Svensk samling.

Till slut skulle han hamna i Sverigedemokraterna.

Sedan 1996 hade Sverigedemokraternas Helsingborgsavdelning börjat ragga sympatisörer och medlemmar till partiet bland gamla nydemokrater, framstegspartister och Svensk samling-medlemmar. 1998 fann man Richard Jomshof.

Till en början var Richard Jomshof tveksam till om han hade gjort rätt val när han gått med i Sverigedemokraterna. De som hade rekryterat honom tyckte han om. De var "sympatiska och trevliga". Partiets budskap hade han inte heller något emot. Han har berättat att han alltid haft svårt för blockpolitiken, att han inte "hittat hem". Hos Moderaterna lockades han av "värdekonservatismen". Hos Socialdemokraterna såg han folkhemstanken. Hos Sverigedemokraterna såg han ett parti som lyckades förena båda delarna.

SD – en kamratklubb
Det var det andra, fylleriet, partikulturen, arbetsmetoderna och partiets framtoning som
gjorde honom tveksam. I 20 röster om 20 år är hans beskrivning av partiet långt ifrån smickrande.

"Partiet, även på högsta nivå, kändes ibland mer som en kamratklubb än ett politiskt parti, där antalet år i partiet och personliga relationer syntes vara viktigare än politisk duglighet och förmågan att ta på sig, genomföra och slutföra en uppgift."

Trots tvivlen stannade han kvar i partiet. Tack vare personer som Björn Söder, Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson. Hos dem fann han några som, precis som han, ville förändra partiet.
1998 blev han invald i ungdomsförbundets styrelse, där både Jimmie och Björn var aktiva. De träffades också i korridorerna på Lunds universitet.

När produktionen av SD-kuriren lades över på den grupp som internt kallas "de fyras gäng" utsågs Richard Jomshof till ansvarig utgivare. Samma år valdes han in som suppleant i partistyrelsen. Året därpå blev han ordinarie ledamot, en position han har haft sedan dess. Hans status i partiet har gradvis ökat.

Varnar för islam
Strax efter den 11 september 2001 tog Sverigedemokraterna chansen att utnyttja den ökade misstänksamheten mot muslimer. Under vinjetten "Islam i fokus" lade partiet ut en text på sin hemsida där man bland annat konstaterade att "den värsta sortens terrorister" föds i arabvärlden. Texten uppmärksammades av Sydsvenska Dagbladet och det blev Richard Jomshof som fick försvara partiets utspel.

Det hade varit svårt att hitta någon bättre lämpad företrädare. Richard Jomshof är en av partiets starkaste kritiker av islam. I sitt svar till journalisten förklarade han:

I Sverige finns det i dag mer än 400 000 muslimer. Många av dessa lever under sharia, utan respekt för svenska lagar och institutioner. Detta kommer att hota svensk sammanhållning på sikt. Vi riskerar att invaderas av muslimer vars främsta mål är att omvandla Sverige till en muslimsk stat.

Förlorade jobbet
Sedan dess har han upprepat samma skräckscenario gång på gång. Richard Jomshof har bland annat hävdat att Sverige på sikt riskerar att bli en muslimsk stat och att den växande "muslimska
populationen" hotar svensk säkerhet. Motståndet mot islam och att han över huvud taget är sverigedemokrat har varit kostsamt för Richard Jomshof. Hans engagemang i partiet har vid ett flertal tillfällen kostat honom jobbet som lärare.

För varje gång som Richard Jomshof tvingas lämna sin lärartjänst slår Sverigedemokraterna på stora trumman. "Sverige är en skendemokrati!" "Yrkesförbud!"

Sverigedemokraterna är duktiga på att ta vara på sina martyrer. I Sydsvenska Dagbladet berättar Richard Jomshof att de har skämtat om att partiet behöver en martyr. "Jag vet ju att vissa i partiet tycker att det är bra. Att varje gång jag får sparken genererar det röster."

Han har själv varit inne på det. Efter att han fick lämna sin tjänst på af Chapmangymnasiet i Karlskrona konstaterade han i Sverigedemokraternas partiorgan SD-kuriren att "Nu när jag så beslutat mig för att kandidera i kommunen är ju förutsättningarna bättre än någonsin tidigare, inte minst med tanke på all publicitet jag fått".

Men om han fick välja skulle han helst slippa vara martyr, har han förklarat. Han hade hellre haft ett jobb. I dag behöver han inte leta efter lärarjobb. Nu sitter han i riksdagen. Han behöver inte längre söka jobb som lärare. Men hans bittra erfarenheter har knappast minskat hans övertygelse om att något måste göras åt det "destruktiva klimat" som han menar råder i Sverige.