Hur vi kan gå om varandra så mycket

Jag kom till Sverige i mitten av 1980-talet. Den som kom hit under samma period minns säkert att invandrare på den tiden togs emot och bemöttes med stor glädje och nyfikenhet. Man kände en enorm uppskattning gentemot den kultur man tog med sig. Några år därpå började Mosaik gå på tv och att vara invandrare var nu något spännande, exotiskt och bitvis lite mysigt. Jag nöps i kinden av socialarbetare som sa att vi från fjärran land var så fina, och grannarna ville gärna komma över på middag och ännu hellre lära sig persiska ord.

Efter att ha bott på ett flertal flyktingförläggningar fick vi permanent bostad i den lilla idylliska byn Ockelbo. Jag fann mig snabbt tillrätta, som barn brukar göra. Jag gick med i simsällskapet, scouterna och den lokala kyrkokören som hette Ceciliakören. Mina bästa vänner hette Mia, Malin och Linda och min första kärlek hette Emil, han hade isblå ögon och hår som var så blont att det nästan var vitt. Jag var helt omedveten om att jag skiljde mig från mängden. Jag var fullständigt ovetandes om att jag var något annat. Jag blev aldrig refererad till som invandrare, jag var Ametist och för mig var det självklart att jag hörde hemma här.

Jag gick i årskurs två när jag för första gången ifrågasatte den här självklarheten. Vi var några iranska barn som en gång i veckan fick spela Monopol med lärarinnan Inger för att öva på att tala svenska. När jag vid ett tillfälle rättade min kompis språkbruk sa Inger att vi inte skulle bry oss om att tala helt korrekt svenska, för det skulle vi ändå aldrig kunna lära oss. Jag hängde aldrig upp mig på det hon sa, jag tvivlade aldrig på min förmåga för jag hade uppfostrats till gott självförtroende. Till mig hade det sagts att jag kan bli bäst i världen på allt jag tar mig an. Under min uppväxt fick jag alltid ordet vid matbordet, jag fick tycka till om vuxensaker och min åsikt togs i åtanke. Min självkänsla var så god att det Inger sa gick mig förbi. Hur det som sades påverkade de andra barnen som spelade Monopol vet jag inte.

I mitten av 1990-talet flyttade vi till Stockholm och jag fick gå i högstadiet i förorten Vårby Gård. Det innebar en omedelbar kulturkrock. I Vårby Gård hänvisade barnen till sig själva som svartskallar och blattar, man använde en hel del slangord som jag inte förstod och här var invandrare och integration ett ständigt närvarande ämne. Efter ett tag anammade jag sättet att se på mig och min plats i omgivningen. Jag skapade mig en ny uppfattning om min identitet. Jag var inte bara Ametist, jag var även invandrare, en avvikelse från normen.

Trots min nyfunna begränsande identitet hade jag ändå ett gränslöst sätt att relatera till min roll i landet Sverige. Jag vet idag att min självkänsla och min uppväxt i Ockelbo hade skapat en grundläggande övertygelse om att jag hör hemma här och därmed också har rätt till allt det som samhället har att erbjuda. För mig är allt runtomkring tillåtet att sträcka sig efter. Jag tänker gränslöst, därför existerar det för mig inga gränser. Jag tar del av samhället eftersom jag tror att jag är en del av samhället.

Det är också därför jag blir frustrerad när jag blir bemött med elakhet och hat. När raggare under sin årliga sammankomst i Stockholm kastade skräp på mig och kallade mig blatte-hora, och varje gång jag får mail med kommentarer om att jag är en äcklig invandrare som borde flytta härifrån, reagerar jag med samma frustration. Jag undrar väl hur vi kan gå om varandra så mycket.