Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Margareta Sandstedt, som sen valet tagit plats i EU-nämnden, kämpar vidare. Att vara tyst är inget alternativ, trots att det finns 40 000 miljarder anledningar för henne att vara det.

Sandstedt uppmärksammas nu för sitt senaste uttalande. Denna gång i EU-nämnden. Sverige ska, enligt henne, låta Ryssland härja fritt på sin "bakgård". Samtidigt ska kritik mot oljeproducerande länders brott mot de mänskliga rättigheterna upphöra.

Uttalandena är anmärkningsvärda. Inte bara på grund av sin nonchalans gentemot grundläggande demokratifrågor utan även på grund av att de görs i utmarkerna av den sverigedemokratiska politiken.

Sverigedemokraterna har nämligen inte haft någon utrikespolitik av rang. I alla fall om man bortser från riksdagsmannen Kent Ekeroths aktiviteter. Hans europeiska nätverkande och slentrianmässiga gliringar mot muslimer har hittills sammanfattat den till utlandet riktade verksamheten inom partiet.

Avsaknaden av utrikespolitiken är djupt förankrad i partiet. Ledaren Jimmie Åkesson bekräftar själv bilden. I en intervju med journalisten Niklas Orrenius förklarade Åkesson att partiets väljare inte bryr sig om utrikespolitiken, därför har de inte formulerat någon.

Att prata om invandring i 20 år har fungerat bra för Sverigedemokraterna. Men det håller inte i riksdagen. Om partiet ska tas på allvar behöver de ha åsikter i andra frågor. Sandstedt försöker. Hon skjuter från höften – och missar. Istället för en formulerad utrikespolitik visar hon hur lätt Sverigedemokraterna tar på frågor om mänskliga rättigheter och demokrati.

Ämnen i artikeln