Våldets år

Vi har många gånger påpekat den inneboende våldspotentialen i flera delar av den organiserade intoleransen. Men under de senaste åren har det varit förhållandevis lugnt. Inga accelererande våldspiraler med nazister och militanta antifascister, inga serier av attentat mot människor eller byggnader.

Fram till i år, då vi vid flera tillfällen blivit påminda om just våldet, det där besinningslösa våldet, det där våldet som återstår när orden inte räcker till för att uttrycka hatet.

Vi kommer att berätta om de händelser vi har kommit att tänka på, utan inbördes rangordning, utan att lista dem. Vi gör det för att det säger något om det år som gått och för att det säger något om den politiska sfär vi bevakar.

Det börjar aldrig med våldet. Det börjar med hur man ser på andra människor. Och hur man ser på sig själv. Intoleransen finner näring i en förenklad version av verkligheten, där komplexa fenomen och frågor ges enkla svar. Det är en verklighet där man sorterar människor utifrån färdiga mallar. Där människor lätt kan göras till fiender för att de i ens värld aldrig var människor, utan bara stereotyper. Det är en verklighet där det man anser sig vara är under hot, Av judar, av muslimer, eller vad det nu kan vara.
Våldet blir inte sätt att hävda sig, det blir ett sätt försvara sig.

Frågan är vad som gör ondast; en smäll på käften för att man är muslim eller att bli nekad ett jobb för att man är muslim? Egentligen spelar det ingen roll. När vi i år väljer att lyfta fram 2011 som våldets år, vill vi inte osynliggöra den intolerans som tar sig andra uttryck, vi vill sätta fingret på en oroande trend.

Runt rörelser som försöker övertyga sina medlemmar om att vi befinner oss i krig, kommer vi alltid få se människor som tar dem på orden och faktiskt ge sig ut i krig.
Vi har sett det under 2011. Vi hoppas slippa se det under nästa år.