Breiviks terrordåd var ideologiskt

Publicerad 2012-04-12 11:02

Anders Behring Breivik bär ensam ansvaret för det fruktansvärda terrordådet i Norge den 22 juli. Han var dock inte ensam om sin världsbild. Breivik tillhörde en idégemenskap som är viktig att förstå för att bearbeta det trauma som hans terrordåd orsakat och för att förhindra att det händer igen.

En uniformerad man kliver i land på en liten idyllisk ö. Han har förberett sig i flera år. Nu ska det ske. Ungdomarna på ön vet inte vem han är. Men han vet vilka de är; Landsförrädare. Legitima offer i kampen. Han börjar med att locka till sig några av ungdomarna genom att utge sig för att vara polis. Sedan börjar slakten. Mannen söker målmedvetet genom ön, skjuter på alla han kan hitta och ger inte upp förrän 69 människor har träffats så allvarligt av hans kulor att de då eller senare dör.

Hur ska vi se på ett sådant dåd? På måndag den 16 april inleds rättegången mot Anders Behring Breivik. Att han är skyldig råder det inget tvivel om. Den stora frågan blir om vi ska betrakta honom som en ensam galning eller en målmedveten ideologisk mördare.

Vi har under det senaste decenniet vant oss vid en bild av terrorismen. Vi har sett unga jihadister spränga sig själva med det cyniska syftet att ta med sig så många som möjligt i döden. Vi har sett förödelsen men aldrig fått lära känna förövaren. Breivik stämmer inte in i bilden. Hans måltavla var en annan, hans bakgrund var en annan och inte minst överlevde han. Nu står vi inför en ovanlig situation. Terroristen är inte död. Han sitter bakom galler och är föremål för en juridisk process som följer en demokratisk rättstats principer. Därmed tvingas vi i också i större grad förhålla oss till gärningsmannens idéer.

Som en del i den juridiska processen har Anders Behring Breiviks psykiska hälsa utretts. I november förra året presenterades en rapport författad av två rättspsykiatrikerna som efter en serie träffar med Breivik gett sitt utlåtande. Deras slutsats var att Breivik lider av paranoid scizofreni. Rapporten mötte omfattande kritik. Den 10 april presenterades en ny undersökning som konstaterade att Breivik var psykiskt tillräknelig, och därmed kan dömas till fängelse.

Vi står nu alltså inför ett läge där rätten, och det omgivande samhället, har två tolkningar av Breiviks psykiska tillstånd att ta ställning till. Jag är ingen psykolog och jag har ingen aning om hur Anders Behring Breivik mår. Men att använda politiska analyser – hur vansinniga de än kan tyckas vara – som bas för en bedömning av en persons psykiska hälsa är en farlig väg att gå.

De psykiatriker som författade den första rapporten inleder med att påpeka att de inte tar ställning till Breiviks politiska budskap. Därmed väljer de att helt bortse från det sammanhang Breivik befinner sig i. På det sättet sjukdomsstämplar de inte bara Breivik utan en hel politisk rörelse.

Psykiatrikerna slås av Breiviks krigsterminologi. Det pågår en ”etnisk rensning av mitt folk” konstaterar han. Fienden är muslimer, politiker, journalister och ”kulturmarxister”. Men de missar att föreställningen om en annalkande undergång och ett pågående krig mot det egna folket är vardagsmat inom både den antimuslimska miljön, där Breivik befann sig, och den nazistiska rörelsen. Nazisterna kämpar mot en påstådd judisk världskonspiration. Den antimuslimska rörelsen varnar för Eurabia – ett arabiskt Europa - som håller på att skapas genom en hemlig överenskommelse mellan väst och arabvärlden.

Psykiatrikerna lyfter fram Breiviks martyrskap. Han genomförde sitt dåd för att ”folk ska öppna ögonen för vad som sker Norge och Europa”. Breiviks offer för det egna folket tolkas av psykiatrikerna som bakomliggande grandiosa föreställningar. Men även martyrskapet är en central idé främst inom den högerextrema miljön.

Breivik menar vidare att Västeuropas regeringar är fiender eftersom de infiltrerats av ”kulturmarxister” som hjärntvättar och ödelägger det som är ”etniskt norskt”. Enligt psykiatrikerna har Breivik omfattande idéer om infiltration, ”förrädare” och hemliga konspirationer inom centrala samhällsinstitutioner. Idéerna klassas bland annat som paranoida vanföreställningar. Men föreställningen om konspiratörer som agerar i bakgrunden och i hemlighet styr samhällsutvecklingen är vanlig både inom vit makt-rörelsen och i den antimuslimska miljön. I båda fallen mynnar idéerna ut i föreställningar om gigantiska komplotter som är uppenbart orimliga, men som är högst verkliga för de som tror på dem.

Breiviks idévärld kan tyckas galen, men det är en idé som för honom hänger ihop, som förklarar världens tillstånd. Om vi drar likhetstecken mellan det och galenskap skulle vi kunna avfärda Hitlertysklands antisemitism som en tillfällig masspsykos. Eller för den delen avfärda de jihadistiska terrordåden i exempelvis Madrid och London. Men terrorism och massmord är inga vansinnesdåd. De planeras i förväg och utförs med ett politiskt motiv. Den bakomliggande ideologin kan tyckas galen, men det är idéer som inte bara plötsligt dyker upp i gärningsmännens huvuden. De odlas och förfinas genom en kontinuerlig produktion av böcker, filmer och artiklar.

Att avfärda Breivik som en galning vore att helt bortse från det verkliga motivet till hans terrordåd. Det må vara en bekväm tanke. Genom att betrakta honom som en galning slipper vi inse att den idévärld han befinner sig i har fler sympatisörer, från anonyma kommentarer på internet till populära politiker i maktens korridorer. Men i samma stund som vi förpassar honom till psykiatrins värld blir vi blinda för vad som faktiskt hände i Oslo och på Utöya den 22 juli förra sommaren. Vi kommer inte förstå varför unga socialdemokrater blev hans offer eller varför han såg sig som en korsriddare.

Det gör det svårare att bearbeta det trauma hans terrordåd orsakat och att förhindra att det händer igen.

Breivik var ingen galning. Frågan är om han var ensam. På ett sätt var han det. Han agerade på egen hand, ensam med sin noggranna och cyniska planering. Han satt själv böjd över ritningar och kartor, hade ingen att dela eller diskutera sina planer med. Det står nu dessutom klart att den organisation som han sagt sig tillhöra inte existerar. Det fanns ingen hemlig tempelriddarorden. Bara en ensam man med en övertygelse om att det han gjorde var rätt.

Breivik var ensam i sin gärning, men långt ifrån ensam om sina idéer. Han tillhörde en idégemenskap, den så kallade counterjihadrörelsen. Där hämtade han inspiration, där ansåg han sig själv höra hemma. Han delar rörelsens idé om ett krig mot islam, men valde till skillnad från counterjihadrörelsens propagandister att gå från ord till handling. Han tog varningsropen om att Europa står på ruinens brant på största allvar. När andra sa att det snart är försent, att muslimerna snart tagit över, valde han att försöka göra något åt saken.

Brevik var inte galen. Han var inte ensam om sina idéer. Då återstår bara att konstatera att han var en ideologiskt medveten massmördare. Hans manifest är bitvis förvirrande och spretigt. Men den röda tråden är ändå tydlig. Breivik är i krig med islam. Och hans fiender är ockupanterna, alltså muslimerna, och de som gör ockupationen möjlig. I Breiviks värld möjliggörs det muslimska övertagandet av mångkulturen och feminismen och det är Socialdemokraterna som är ytterst ansvariga för förfallet. Det var därför Breivik till slut valde att rikta siktet mot det norska socialdemokratiska partiet.

Det betyder inte att counterjihadrörelsen och partier som Sverigedemokraterna bär ett ansvar för Breiviks gärningar. Det är inte heller relevant att dra likhetstecken mellan konservativa och antifeministiska aktörer och Breivik. För att förstå terrorn måste vi sätta den i det politiska sammanhang den har hämtat sin näring.

Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv till döds vid Drottninggatan i centrala Stockholm den 11 december 2010, hämtade sina idéer från en radikalislamistisk miljö som han tyckte rättfärdigade hans agerande.

Mohammed Merah, den unge fransmannen som i mars mördade tre soldater, en rabbin och tre judiska skolbarn, agerade inte heller han i ett vakuum. Att döma av medierapporteringen från polisingripandet som till slut ledde till Merahs död såg han sig som en helig krigare. Han fick sin inspiration från jihadismens ideal. Där var därifrån han lärt sig att dra slutsatsen att alla judar bär ansvar för vad som händer i Palestina. Det var där han lärt sig att det legitimt att mörda judiska barn.

På samma sätt kan inte Breiviks agerande ses som en isolerad händelse. Han hämtade sina ideal från counterjihadrörelsen. Ändå finns det hos viss en ovilja att se hans ideologiska rötter.

För den antimuslimska rörelsen som desperat försöker distansera sig från Breivik var den första psykiatriska utredningen en välkommen gåva. Den norske massmördaren är helt enkelt galen och kunde därmed avfärdas. Undersökningen sågs som ett bevis på att alla som försökt sätta Breviks idéer och manifest i ett politiskt sammanhang i själva verket var ute efter att smutskasta de som ”kritiserar islam”. Det paradoxala är att de därmed hyllar en diagnos som i förlängningen sjukdomsstämplar hela den politiska rörelse de tillhör.

Även Sverigedemokraterna betraktar Breivik som en galning som inte har något med counterjihadrörelsen att göra. Partiets hyckleri är uppenbart. Efter Taimour Abdulwahabs terrordåd i december 2010 fick Sverigedemokraterna till en riksdagsdebatt om den våldsbejakande extremismen i Sverige. Jimmie Åkessons utgångspunkt var tydlig.

”Grunden till hotet från islamistisk terror ligger i människors åsikter och attityder. Det är inte några aningslösa galningar som begår och planerar terrorbrott - det är människor som i grunden drivs av religiös övertygelse.”

Så lät det då. Men när det gäller Breivik gjorde Jimmie Åkesson en annan bedömning. Dådet skulle inte ses i ett politiskt ljus. Breiviks idéer och tankar var inte värda att ta på allvar. Åkesson kunde inte överhuvudtaget se någon tydlig politisk linje i Breiviks manifest. Genom att fokusera på delar som avvek från den annars så uppenbara röda tråden hävdade Åkesson att Breivik inte kunde tas på allvar. Att han inte på något sätt tillhörde samma idévärld som Sverigedemokraterna

Åkesson vill inte skuldbeläggas för Breiviks dåd. Han bär inte heller skulden. Men för att förstå dåden den 22 juli kan vi inte blunda för det faktum att Breivik hämtade betydande delar av sin sina idéer från samma ideologer som format Sverigedemokraternas antimuslimska retorik.

Rättegången i april kommer inte bara handla om förövaren. Den blir också en prövning i hur vi fårhåller oss till det ofattbara hat som drev Breivik. Ska vi gömma oss bakom den enkla förklaringen och kräva madrasserade rum och tvångströja för den ensamme galningen. Eller kommer vi klara av att se vårt öppna och demokratiska samhälle i vitögat, och där se att det finns idéer i vårt samhälle som kan ligga till grund för fruktansvärda terrordåd.

Facebookhärvan

Expos ideella reporter Morgan Finnsiö i Aftonbladet TV om Cambridge Analytica.