Tystnaden kring Mangs

På måndagen inleddes rättegången mot Peter Mangs. Efter första dagens förhandlingar är det fortfarande många frågor som hänger i luften. Varför hävdar Peter Mangs att han inte har några främlingsfientliga sympatier, när vittnesmål från hans vänner och dokumenterade datatrafik och egenproducerade idédokument tyder på raka motsatsen?
Hur är det egentligen med hans Asperger? Under förhören med polisen hänvisar Mangs till sin diagnos. Nu hävdar han att den inte stämmer.
Vilket skulle kunna vara Peter Mangs motiv över huvudtaget? Under gårdagen hävdade försvaret att Mangs inte har något motiv alls. Han hade ingen relation till offren och hävdar bestämt att han är oskyldig.
Idag fortsätter rättegången. Det är försvarets tur att redogöra sin syn på åtalet. Kanske kommer det att reda ut några frågetecken.
Men den stora frågan kommer ändå stå kvar.
Varför är det så tyst om Peter Mangs?

Tyst är det förstås inte. Det rapporteras om rättegången. Flera medier har plockat fram kittlande material ur förundersökningen, experter som vi här på Expo har uttalat sig om hur man kan tolka Mangs rasism. Men ändå är den smygande känslan att hela historien om den misstänkte serieskytten i Malmö inte riktigt får den uppmärksamhet den rimligtvis borde ha.

Det kan finnas flera anledningar. En är förstås att Peter Mangs inte erkänt. Rent teoretiskt är det inte säkert att den man som nu ställs inför rätta faktiskt är skyldig. När Peter Mangs, som en följd av att han anser sig vara oskyldig, inte heller uppger några motiv kompliceras berättelsen ytterligare. Dessutom är Peter Mangs en komplex individ. Han håller inte fast vi en linje, skiftar i beteende. Han är helt enkelt svår att få grepp om. Kanske är det så enkelt att tonläget hade varit annorlunda om serieskytten härjat i Stockholm istället. Om det varit så att journalister på de stora medierna som dominerar nyhetsflödet och sätter tonen för hur vi förhåller oss till olika händelser själva hade upplevt skräcken för att gå ut, skräcken för att man själv eller någon av ens vänner skulle bli nästa offer. Möjligen hade det varit annorlunda om inte rättegången hamnade i skuggan av Breiviks bestialiska dåd.

Eller kanske är det så enkelt att anledningen till att inte alla pratar om den misstänkte serieskytten i Malmö är att människor inte är upprörda över vad som hänt. Att vi inte bryr oss.

Människan har en skrämmande bra förmåga att anpassa sig. Jag är för ung för att på allvar minnas Lasermannen. Jag gick i mellanstadiet när han härjade som värst. Ändå kunde jag inte undgå att veta att han fanns. För att vuxna pratade om honom. För att nyheterna rapporterade om honom. Han upprörde en hel nation, bortsett från dem som tyckte att han var ”ett ljus i mörkret”.

Sedan dess har mycket hänt. När över 500 nazister marscherade i centrala Stockholm i vintras ryckte politiker och media på axlarna åt ännu en högerextrem manifestation. I slutet av 1990-talet orsakade en liknande demonstration med mindre än 100 deltagare ett ramaskri.

För tio år sedan beskrevs Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin. Idag sitter partiet med ett väl förankrat folkligt stöd i riksdagen.

Det är som om vi vant oss. Främlingsfientligheten har blivit en del av vår vardag. En högerextrem terrorist står inför rätta i Norge. Han sprängde regeringskansliet och mördade 69 ungdomar på ett politiskt ungdomsläger. I Tyskland försöker polisen fortfarande förstå hur man kunde missa det underjordiska nazistiska mördarkommando som under tio års tid har tagit livet av invandrare. I Florens lever man fortfarande med det färska minnet av nyfascisten Gianluca Casseris terrordåd i vintras. I Grekland har nazister valts in i parlamentet och partiets ledare hymlar inte med att hans ”svartskjortor” deltar i våldsamma räder mot invandrare runt om i landet.
Och i Sverige har vi Peter Mangs.

Det är som hatet förlamar oss. Det borde vara tvärtom.
Nu om någon gång borde vi säga nog.