Multikulturalismen i skottgluggen

Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth är en av dem som har använt Putnam som slagträ, så här:

”Robert Putman, den kände amerikanska (sic) statsvetaren, pratar mycket om socialt kapital, och hur denna (sic) eroderas i ett multikulturellt samhälle. När folket i ett land inte längre känner gemenskap med varandra, vilket är resultatet av multikulturen, bör risken för korruption öka eftersom individerna i samhället inte längre känner något ansvar för samhällets bästa.”

Referenser till Robert Putnam används också när Sverigedemokraterna motionerar om kommuners integrationsarbete och avtal med Migrationsverket. Expo har funnit sådana motioner i tio kommuner efter 2008.

Men hallå – stämmer det att Robert Putnam som har kallats ”världens idag mest inflytelserike statsvetare” varnar för multikulturen?

Nej, verkligen inte. Och han har av svenska vänner redan fått veta att han används av Sverigedemokraterna.

– Jag blev bestört när jag hörde det, säger han och vill gärna reda ut frågan med Expo, på telefon från hans hem i Cambridge, Massachusetts, där han är professor på Harvard.

– Fast jag borde egentligen inte ha blivit överraskad. Här i USA har Ku Klux Klan använt min forskning på det sättet.
Putnam vill slå fast att om någon tolkar hans forskning som att invandring är ett problem så är det absolut felaktigt.

– Huvudpoängen i våra forskningsresultat är att mångfald ger betydande fördelar. Vi säger visserligen att invandring och etnisk mångfald skapar svårigheter på kort sikt. Det är svårt att leva med etnisk mångfald. Och jag tror att vi progressiva som gillar invandring gör samhället en otjänst om vi försöker påstå att den är problemfri.

– Men vår forskning visar att en framgångsrik invandringsnation kan hantera motsättningarna och dra fördelar av dem.

Multikulturalismen är ett ämne som det gått mode i att debattera. Men Robert Putnam vill inte använda det ordet. Etnisk mångfald är vad han talar om, inte multikulturalism, eftersom han anser det begreppet i grunden bristfälligt – deeply flawed.

Multicultural används för att beteckna olika saker. En del syftar på ett samhälle med stor etnisk mångfald, ethnic diversity.

– Och i så fall är USA med till exempel 30 procent ickevita medborgare multikulturellt. Andra låter det beteckna en politik där etniska grupper uppmuntras att bli kvar i sina separata grupper - och i det avseendet är USA inte multikulturellt, konstaterar Putnam.

Nej, den livliga strömmen av tal och debattartiklar har inte gjort det klarare vad man menar med multikulturalism - eller varför den ska ifrågasättas just nu.

På svenska försöker somliga hyfsa diskussionen genom att använda termen multikultur som beteckning för etnisk mångfald. Och så reservera ordet multikulturalism för politik som stöder etniska gruppers strävanden att bevara sina traditionella särdrag.

Men Sverigedemokraterna gör inte någon sådan skillnad. I ett stycke av sitt invandringspolitiska program tar de avstånd från ”mångkulturalism, rasism och läror där det etniska ursprunget räknas som det enda och avgörande kriteriet för nationstillhörighet”.

Ett stycke längre ner skriver man att mångkultur är ett samhällssystem ”där staten på olika sätt uppmuntrar invandrare att behålla, eller förstärka sina ursprungliga identiteter”.

En grupp svenska debattörer, där somliga skrivit i tidskriften Axess, säger sig bejaka ett multikulturellt samhälle men vänder sig mot multikulturalism, om det innebär att grupptillhörigheten blir viktigare än individualiteten.

”Multikulturalismens vision av separata enklaver som stänger in människor i boxar där alla förväntas tänka likadant, befinner sig på kollisionskurs mot drömmen om ett mångkulturellt samhälle”, sammanfattar Axess chefredaktör Johan Lundberg (Axess 5/2011).

Ett exempel på multikulturalistisk politik kan vara stöd till konservativa invandrarorganisationer som därmed får ökad acceptans och möjlighet att kontrollera gruppmedlemmar som försöker bryta sig ut ur sin etniska grupps kontroll.
En sådan här omtanke om ”minoriteterna inom minoriteteterna” är basen för en stor del av den svenska multikultursdebatten. Och den går hand i hand med en kritik av vad som kallas kulturrelativism – tanken att vi inte ska sätta oss till doms över andras seder och värderingar. En sådan värderelativism ses som en förutsättning för multikulturalismen.

Men statsvetaren Andreas Johansson Heinö konstaterar i samma numer av Axess att någon multikulturalism knappast genomförts i praktiken i Sverige, med något undantag inom äktenskapslagstiftningen. Det har aldrig varit tal om att på allvar låta andras kulturers värdesystem förändra den svenska majoritetskulturen.

Sverige har egentligen inte ens varit mångkulturellt, anser Johansson Heinö.

Han skriver om Sverige - men hans slutsatser kan gälla hela Europa - också Frankrike, Storbritannien och Tyskland.
Så när politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron det senaste året har dömt ut multikulturalismen – vad handlade det om? En strid mot väderkvarnar? En flirt med främlingsfientliga opinioner.
Att de alla tre triggats av framväxande främlingsfientliga opinioner i Europa är uppenbart. Alla tre har också varit mycket otydliga med vad de egenligen är kritiska mot.

Man kan inte urskilja att någon av dem har lanserat någon ny politik som skiljer sig från deras föregångares.

Om man till exempel försöker vaska fram en kärna i David Camerons uppmärksammade uttalanden kan man konstatera att Tony Blair faktiskt hade gjort samma utspel fem år tidigare. Och det är inte särskilt kontroversiellt: muslimska samfund som får statsstöd ska kontrolleras hårdare, utländska imamer som bedriver hatpropaganda ska stoppas, atityden till tvångsäktenskap ska skärpas och alla brittiska medborgare ska behandlas lika inför en gemensam lag.

Två saker är tydliga i det här multikulturalistiska träsket:

1. Det är inte alla kulturer som står i skottlinjen. Det är islam det handlar om. Förstås.

2. Resonemangen om multikulturalism utgår från föreställningen att det finns en nationell enhetskultur. Och det är också problematiskt.

Svenskt, eller brittiskt, eller franskt, eller tyskt med för den delen, ställs mot multikulturellt. Men det är ett grundläggande fel.

– Alla kulturer är multikulturer. Det är en antropologisk självklarhet att kulturer varierar inom sig själva lika mycket som mellan varandra, konstaterar en Cambridgeprofessor som skriver debattartiklar i Guardian under pseudonymen Peter Guillam.

Ska man göra en lista över brittiska värden blir den antingen så restriktiv att många ”äkta” britter blir uteslutna, eller så övergripande att människor som faktiskt inte kan sägas vara britter kvalar in.

Debatten om multikulturalism handlar inte om kultur, multikulti är bara ett kodord, anser Guillam. Den handlar i stället om ras, ojämlikhet, marknad, terrorism. Och om effekterna av globaliseringen, när det visar sig att den inte bara innebär att kapital strömmar mellan länderna utan också människor.

Diskussionen har hamnat snett, eftersom den utgår från felaktiga förutsättningar, anser Robert Putnam, vår amerikanske statsvetarprofessor som det kanske är dags att komma tillbaka till nu:

– Mycket av den europeiska debatten om invandring är låst i en falsk motsättning: Ska vi tvinga invandrarna att bli identiska med oss som redan bor här? Eller ska vi tillåta dem leva skilda från oss?

– Det är ett falskt val - historien, i USA och i dagens Europa, visar att det som händer i länder med invandring är att man skapar ett ”nytt vi”. Man tvingar inte på invandrarna en kultuell homogenitet utan tillsammans skapar man en rikare samhällelig kultur.

Det är förstås viktigt i den här processen att människor ses som individer, inte som ett etniskt kollektiv. Eftersom alla etniska grupper har interna skillnader, säger Putnam.

– Det gäller förstås också majoritetsgruppen, det finns inte en svensk kultur.

Individer har alltså möjligheterna att helt ta avstånd från sin gamla kultur, men det står inte emot utvecklingen av ett nytt pluralistiskt ”svenskt vi”.

Socialt kapital är den term som Robert Putnam forskat mycket om. Tillit är ett kärnbegrepp. Är det sociala kapitalet stort litar människor på sina grannar. I de nordiska länderna svarar cirka 60 procent ja på frågan om de litar på andra människor. I Mellan- och Sydeuropa är andelen kanske 30 procent, och i länder som Turkiet, Bosnien och Filippinerna är tilliten nere på 10 procent.

De jättestora undersökningarna om sambandet mellan etnisk mångfald och socialt kapital har gjorts i ett fyrtiotal samhällen i USA. Putnam och hans medarbetare har funnit att tilliten och den sociala solidariteten är lägre i samhällen med stor etnisk mångfald. Totalt sett, det är inte så att den sämre kontakten med människor ur andra grupper kompenseras av bättre kontakt och större tillit inom den egna etniska gruppen.

Den tydliga första effekten av etnisk blandning inom ett område är att invånarna drar sig in i sina skal, som skrämda sköldpaddor.

De har mindre kontakt än andra också med sina vänner, de litar mindre på sina grannar, de ställer mer sällan upp i föreningar och på frivilligarbete, misstror samhället och dess representanter och har lägre valdeltagande.
Det har ifrågasatts om Putnam har funnit hela sanningen när han förklarar bristen på tillit med etnisk mångfald – och om det är giltigt överallt.

Det svenska samhället har blivit mycket mer mångkulturellt på de senaste decennierna. Men den sociala tilliten har inte minskat, åtminstone inte så mycket att det kommer fram i stora kvantitativa undersökningar.

En annan amerikansk statsvetare Eric Uslaner hävdar att också social och ekonomisk ojämlikhet tillsammans med etnisk bostadssegregation är viktiga orsaker till att det sociala kapitalet minskar.

Både danska och svenska undersökningar visar också att samhällets bemötande av invandrarna spelar en stor roll för vilken tillit de ska känna i det nya landet.

Hur som helst är sköldpaddslivet en övergående fas, betonar Putnam. Det som händer på sikt – och som bygger upp det sociala kapitalet – är att ett nytt rymligare vi-begrepp skapas.

Ett system med övergripande identiteter som gör att sköldpaddsreaktionen mot grannarna inte utlöses men som också tillåter att en mångfald av etniska traditioner finns kvar.

Robert Putnam har ett exempel på en sådan genomgripande identitetsförändring i USA: religionens roll. När han växte upp på 1950-talet – som metodist, han konverterade till judendomen när han gifte sig – visste han precis vilka samfund de 150 andra i hans årskurs tillhörde. 30 år senare hade hans barn inte en aning om sina klasskamraters religion. Religionen hade förlorat sin roll som social skiljelinje – men den var fortfarande viktig privat för många troende.

– Det kanske inte går lika lätt att riva ner etniska skiljelinjer, säger Robert Putnam. Men en framgångsrik invandringspolitik bör fokusera på att minska etnicitetens sociala betydelse utan att eliminera dess roll för individen själv.

– Att bygga ett ”nytt vi” är en komplicerad process på kort sikt. Många i samhället vill inte ha något nytt vi, de vill ha allt som det alltid har varit. Det är en förståelig mänsklig reaktion, men totalt kontraproduktiv på sikt. Men det har alltid varit en övergående fas, och jag tror det kommer vara det också med den nya utomeuropeiska immigrationen till många europeiska länder. Jag räknar med att Sverige kommer att bli starkare och ett kulturellt rikare land. Men räkna med politisk oro.

Putnam nämner fyra områden - vid sidan av kulturliv och matvanor - där invandring och mångfald ger positiva bidrag:
Högre kreativitet: första generationens invandrare har fått tre–fyra gånger fler Nobelpris och Oscars än USA-födda.
Snabbare ekonomisk tillväxt och högre BNP.

En föryngring av arbetskraften i länder med åldrande befolkning.

En resursöverföring till de fattiga hemländerna som är större än dagens u-hjälp, skuldnedskrivningar och frihandelsavtal.

Immigration har alltid upplevts som problematisk, konstaterar Putnam och tar som exempel svenskarna som kom till USA i slutet på 1800-talet.

– Det verkar ofattbart i dag, men det väckte stark oro att de förde in med nya värden och traditioner som inte stämde med de sant amerikanska.

Men responsen blev den riktiga, att för det första inte hindra svenskarna från att komma och inte heller tvinga dem att uppskatta all amerikansk kultur.

Robert Putnam kan på rak arm i telefon inte komma på något exempel att assimilation med tvång fungerat bra.

– Det är inte produktivt att tvinga någon att bli som vi. Eftersom det positiva med invandrare är att de har med sig värden som kan berika, ge viktiga tillskott till det nya landet.

Men det är viktigt att immigranter kommer in i ett sammanhållet samhälle, inte skapar egna juridiska system till exempel. Och det är viktigt att alla talar samma språk i ett land. Men dit når man inte genom förbjuda någon att tala sitt eget språk.