Våldsromantik som förför

1978 publicerades en roman i USA som skulle komma att få kultstatus i högextrema kretsar – The Turner Diaries av Andrew Macdonald, pseudonym för William Pierce. I boken följer vi Earl Turner, medlem i en grupp kallad Organisationen, som startar ett krig mot den amerikanska staten. Gruppen arbetar i små celler som genomför terrordåd. Handlingen utspelar sig ett antal år in i framtiden, då USA har tagits över av svarta och judar. Turner och hans kamrater för en kamp för att rädda den vita rasen, som utsätts för ständiga övergrepp och diskriminering. Turner dör hjältedöden och i romanens epilog har Organisationen vunnit kampen.

Nästan tjugo år senare hittades ett exemplar av The Turner Diaries i Timothy McVeighs bil, efter att han gripits för bombdådet mot en federal kontorsbyggnad i Oklahoma City, då runt 170 människor dödades. Men det är inte det enda våldsdådet boken tros ha inspirerat till. Den utgjorde också förlaga när amerikanen Robert Jay Mathews byggde upp terroristgruppen The Order samt för svenska VAM, Vitt ariskt motstånd. I båda fallen sade sig grupperna föra ett krig mot staten – ett krig som finansierades genom bankrån och andra våldsdåd.

Det är också lätt att känna igen den bild som presenteras i vit makt-litteraturen i norske Anders Behring Breiviks idévärld. Även hos honom finns motståndet mot mångkulturen, idén om en kamp mellan muslimer och västvärlden, hotet mot den egna kulturen och det egna folket. De etablerade politikerna anses understödja denna utveckling och därmed vara medskyldiga.

Världsbilden delas av vit makt-grupper över hela världen. Media, politiker och etablissemang konspirerar och förtiger sakernas tillstånd för folket. Dessa grupper ser samhället som orättvist, de vita är offer och deras kvinnor utsätts för våldtäkter av "främlingarna". Svarta, latinos och araber är lägre stående raser, muslimer är ockupanter och judar är parasiter. Den lilla människan är ensam och utsatt. Räddningen ligger i kampen för den vita rasens överlevnad.

Förutom att The Turner Diaries har blivit förlaga för våldsdåd runt om i världen har den också blivit ett verk som alla författare inom vit makt-rörelsen förhåller sig till. William Pierce har blivit en fixstjärna, att hans romaner är förebilder och källor till inspiration syns tydligt även hos svenska författare inom genren.

The Turner Diaries är skriven i dagboksform och huvudkaraktärens person och utveckling är viktig i historien. Centralt är dock också den starka lojalitet och gemenskap som han och kamraterna känner. Samhörighet grundad i en gemensam kamp och gott kamratskap går igen i alla de svenska samtida verken inom genren.

"Mötesdeltagarna var upptagna med att resa sina tält och packa upp sina saker, eller så gick de runt och besökte gamla vänner och lärde känna nya. Joanna lade märke till den stämning som rådde. Alla var glada och avslappnade, leenden och hjärtliga skratt, ryggdunkningar och vänskapliga kramar utbyttes mellan dem som inte sett varandra sedan förra mötet." (Uppmarsch mot Ragnarök, 2009)

I romanerna Vedergällning (2003), Sista steget (2004) och Uppmarsch mot Ragnarök kämpar den lilla gruppen för att upplysa och befria den övriga vita befolkningen. Sista steget kan ses som en anpassning av historien i The Turner Diaries till svenska förhållanden med en underjordisk organisation, Befrielsefronten, som strider mot "främlingarna" och staten för att rädda samhället.

Inte sällan tar gruppen också på sig rollen som rättskipare när medlemmarna anser att samhället har övergivit individen. I Sista steget avrättar Befrielsefronten fem högstadiepojkar som har våldtagit två klasskamrater. Kyligt beskrivet ultravåld och omänsklighet mot " de andra" ställs mot ärlighet och omtanke för de egna. I läsningen blir kontrasterna påtagliga och i det närmsta absurda.

Men det beskrivna kamratskapet och värmen fyller en funktion. Det är nödvändigt för att göra de ofta brutala berättelserna uthärdliga och våldsmännen – åtminstone i någon mån – mänskliga.

Parallellt med bilden av gemenskapen finns den ensamme krigaren som återkommande figur i romanerna. Också han har sitt ursprung hos William Pierce.

I Hunter (Pierce, 1989) skildras Oscar Yeagers ensamma kamp mot systemet. Han bedriver jakt på "blandraspar", judar och politiker. Även om Yeager möter människor som delar hans åsikter så utför han våldsdåden på egen hand. Också i de svenska romanerna Sista steget och Vedergällning finns mannen, som drivs av personlig och oförsonlig hämnd och vars väg korsar organisationens.

I novellsamlingen Svenska röster (2007) blir hämnarkaraktären än mer framträdande och betydelsebärande, möjligtvis för att det kortare formatet passar en enklare typ av dramaturgi. Huvudkaraktären Johan i "En fri mans dom" blir utom sig av förtvivlan när det visar sig att hans före detta flickvän blivit utsatt för ett övergrepp, han tar sin kniv, knyter bestämt nävarna och ger sig ut på jakt efter gärningsmannen. "Hatet sköljde genom kroppen på honom, och en helig vrede och hämndlust fyllde hans själ till bredden."
Ofta är det en hämnd utan proportion som framträder. I "Garwalf" ur Svenska röster ber huvudkaraktären guden Loke om hjälp efter att hans familj har utplånats. Han får då ett val: Tre decenniers fred och välmåga eller tre nätter av vansinne och blod. Mannen svarar "Ge mig min hämnd och jag skall falla vid din sida i Ragnarök. Tre nätter av skrikande död, jag har gjort mitt val."

Inte sällan handlar vedergällningen om att hämnas våld mot kvinnor, i de flesta fall gruppvåldtäkter begångna mot vita kvinnor av invandrare eller svarta. Temat återkommer i en majoritet av historierna.

I de olika berättelserna är det klart att kvinnorna är männens. Männen ska försvara "sina" kvinnor eller älska med "sina" kvinnor.

Kvinnan kan ha en roll i kampen. I Sista steget kämpar kvinnor och män sida vid sida i raskriget. Men den stridande kvinnliga aktivisten är inte vanlig. I första hand är kvinnans roll den som omhändertagande och barnafödande. I Uppmarsch mot Ragnarök vill den kvinnliga huvudpersonen delta i striden, men hennes man säger nej. "Du måste förstå att din uppgift inte är där, i alla fall inte nu. Visst kan det komma en tid då alla, både män och kvinnor, måste kämpa i Ragnarök, men inte ännu. Om du verkligen vill vara till nytta, så ska du fortsätta som nu, att vara en underbar kvinna och mor."

Den ideala mannen å sin sida är krigaren, hämnaren och beskyddaren. Och männen har stora förväntningar på sig – det finns inte utrymme för svaghet, tvekan eller rädsla. Berättelserna genljuder av längtan efter något ursprungligt som har gått förlorat. Karaktären Johan talar till sin flickvän:

"Förr var mannen en klippa, fast och stark, en klippa att bygga en familj och ett samhälle på. Men vad är vi idag? Vekliga ynkryggar som varken vågar stå upp för våra kvinnor eller barn, våra familjer eller vårt folk. Vi vågar inte ens stå upp för oss själva. Vi är så ynkliga och fega och så länge vi har tak över huvudet, mat för dagen är vi beredda att förråda allt, inklusive oss själva."

De roller som män och kvinnor tilldelas och den miljö där de verkar för tankarna till en mytologisk och i det närmsta arketypisk värld. Asatron är också en komponent i flera av de svenska verken, där den används både som metafor och tillbedjare. Temat framträder i Frisinnade ord (2006), något så sällsynt i sammanhanget som en diktsamling. Här går kvinnans motsägelsefulla roll igen, när den mytologiska valkyrian används: "Väna valkyria, vakta mitt land / led mig i blindo / över is över sand. / Nutidens dårskap / moralen är död / Väna Valkyria, ser du vår nöd?"

Om vissa berättare anknyter till nordisk mytologi väljer andra att ta ett kliv in i framtiden, ibland präglad av fantasy/science fiction-genren. Flera av historierna utspelas i en snar framtid där samhället som skildras är totalt förändrat. Svensken lever i en totalitär stat, präglad av kvotering och särbehandling, där yttrandefriheten är inskränkt och den vita individens rättigheter är begränsade till förmån för "främlingarna" och "systemet". Men om den lilla människan lider, lever etablissemanget gott på förtrycket. I Vedergällning frossar ministrar i regeringen i en lunchpaus på gåslever, bakelser och feta påfågelslår samtidigt som de smider planer på att krossa den i romanen rättrådiga oppositionen.

Här finns en viktig skillnad mot de amerikanska förlagorna. Hos William Pierce lever huvudpersonerna Turner och Yeager till en början välmående liv med hög utbildning och bra jobb. Turner väljer att lämna det för att kliva in i en subkultur. Yeager däremot stannar länge på sin post, han har ett jobb och utövar kampen vid sidan av det. De kämpar för rasens överlevnad, för något högre, men är inte personligen beroende av att vinna kampen för att överleva.

Också huvudpersonerna i de svenska berättelserna kämpar för något högre. Men karaktärerna slår ur ett annat perspektiv. De slår underifrån. Redan från början har de en socialt utsatt position. Människor är arbetslösa eller tvingas lämna sitt jobb eller sin relation på grund av sitt politiska engagemang. De är direkt påverkade i vardagen av det som de anser är "mångfaldens konsekvenser", medan mångfaldens förespråkare skyddar sin upphöjda samhällsställning.

Här framträder ett starkt klassperspektiv, något som tydligt skiljer den svenska vit makt-litteraturen från förlagorna. Till skillnad från den amerikanska vit makt-rörelsen har den svenska starka rötter i både den tyska 1930-talsnazismen och den skinnskallekultur som ursprungligen växte fram i de brittiska arbetarkvarteren på 1970-talet. Men medan klassamhället aldrig upphört att existera i USA, har vi i Sverige levt i föreställningen att det var utrotat. Litteraturen vittnar om att den svenska vit makt-rörelsens författare nu vaknat upp och upptäckt att de, trots allt, lever i ett klassamhälle. När de omtolkar denna insikt enligt sin egen världsåskådning, väljer de att ersätta klass med ras. Klassamhället blir ett rassamhälle. De svenska vit makt-författarna kan i det perspektivet, lite tillspetsat och oväntat, sägas vara en subgren av den stolta svenska arbetarlitteraturen.

Även om pojkarna (och i några få fall flickorna) har gjort sin läxa vittnar dock texterna om att de har en del att lära vad gäller till exempel språkbehandling, dramaturgi, psykologiskt djup, personteckning, gestaltning, dialog, satsbyggnad, texttvätt, korrektur och redigering. Kort sagt, stilistiskt ligger de långt efter den etablerade arbetarlitteraturen.

De berättelser och den världsbild som vit makt-författarna presenterar i dessa verk är för de allra flesta ren fiktion. Men för dess anhängare speglar berättelserna en verklighet eller en nära förestående verklighet. Berättelserna vittnar om hur rörelsens anhängare upplever tillvaron och världen runt omkring. Det är en tillvaro som präglas av utanförskap, såväl ekonomiskt som psykologiskt och socialt. Och lösningen är våld.

Skönlitteraturen är en del av vit makt-rörelsens propaganda, paketerad i en lättillgänglig och suggestiv form.

Berättelserna är spännande och engagerande samtidigt som de för nazistiska vanföreställningar vidare och förespråkar raskrig. De är en del av en idévärld som har odlat personer som Robert Jay Mathews, Timothy McVeigh och Anders Behring Breivik.

Detta visar att litteraturen är en stark kraft och att även den här genren behöver tas på allvar. Om vi vill förstå vit makt-rörelsens motiv och varifrån dess idéer kommer finns all anledning att läsa den.