Breiviks dom och civilsamhällets ansvar

Terrordåden i Norge ledde till en debatt om de våldsbejakade elementen inom den antimuslimska miljön. Under det senaste året har både den så kallade Counterjihadrörelsen samt högerpopulister, som får betraktas som en del av denna miljö, slagit ifrån sig att våldsbejakande och förhärligande tendenser skulle finnas där. På många sätt har det varit en lönlös diskussion.

Den antimuslimska miljön är för full av krigsretorik och aggressiva utfall. Vid den antimuslimska manifestationen i Stockholm den 4 augusti kunde man bland annat höra Paul Weston, partiledare för antimuslimska British Freedom Party säga följande:

"Vi befinner oss i krig, vi måste ena oss. Jag vet inte om det kommer att ske under min livstid, men jag kan garantera er att det kommer att bli en dödlig strid mellan islam och kristendomen – ett krig som vi inte har råd att förlora".

Det är självklart att en sådan retorik får konsekvenser. Bland anhängare och sympatisörer finns det definitivt de som tar Westons ord på så pass stort allvar att de likt Breivik kan dra slutsatsen att tiden för propagandaspridning och opinionsbildning är förbi och det istället är läge att gå från ord till handling. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att vi kommer se bestialiska handlingar som de på Utöya förra sommaren men fanatisk retorik föder och göder fanatikern.

Fanatismen inom den antimuslimska miljön påminner på många sätt om andra hatmiljöer som till exempel den radikala islamistiska och den rasideologiska miljön. Det kan uppfattas som en paradox vid första anblicken men den våldsbejakande radikala islamismen och den antimuslimska miljön är på många sätt var sin sida av samma mynt.

Miljöerna och dess anhängare behöver varandra för att bekräfta sina respektive världsbilder. Problemet är bara att i deras fanatiska världsbild blir en hel värld indragna. Oskyldiga människor blir offer bara för att de inte tror på dessa konspirationsteorier och hatläror eller bara för att de råkar bo i ett visst land eller arbeta på en specifik arbetsplats.

Otaliga är dessa oskyldiga offer. De fanns i World trade center, i Londons tunnelbana och de fanns den 22 juli förra året på den lilla norska ön Utöya.

Domen mot Anders Behring Breivik är därför en påminnelse om att arbete för att motverka intolerans och fanatism aldrig får komma på efterkälke. Detta arbete måste ske på olika nivåer och med olika metoder från civilsamhällets sida.

Intoleransen måste kartläggas och skärskådas. Där våldsbejakande inslag förekommer bör också Säkerhetspolis ha ett vakande öga. Att den svenska Säkerhetspolisen i somras bekräftade att de även följer den antimuslimska miljön var ett tydligt tecken på att de har dragit lärdom från terrordåden i Norge. Men bara för att viss en hatmiljö är på tapeten i den politiska debatten innebär inte det att andra fanatiska våldsmiljöer upphör med sitt arbete och skördar offer.

Intoleransen bör också motarbetas genom långsiktighet och uthålligt. En person som bär på en extremt intolerant världsbild förändrar inte densamma efter quickfixmetoder. Från samhällets sida krävs resurser till förebyggande arbete och ökad kunskap. Den intolerante lever i en miljö där hans världsbild bekräftas och förstärks. Både i hemmet och socialt. Denna miljö är ofta, men inte alltid, präglad av psykosocial ohälsa. Chauvinistiska värderingar samsas med fobier mot olika minoriteter. Detta förstärks sedan av en närhet till våld. Våldet kan finnas som en fysisk realitet och/eller som ett återkommande inslag i olika diskussionsforum och bloggar på nätet.

Till sist krävs ett brett antirasistiskt folkrörelsearbete med demokratiska aktörer inom civilsamhället som arbetar med socialt ansvarstagande och kunskapsspridning. Antirasistiska initiativ som den kommande helgens möten i småländska Forserum och Bollnäs i södra Norrland visar att det finns gott om folk som vill få våra samhällen att hålla samman.

Nu är Anders Behring Breivik dömd. Han står ensam ansvarig för sina handlingar. Men det bästa sättet att hedra de som föll offer för hans fruktansvärda dåd är att arbeta för ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans. Antirasistiskt engagemang handlar om just detta.