Vittnesmål från ett Europa i kris

Terrordåden på Utöya har utlöst en våg av litteratur. Behovet av att förstå och berätta är stort. I Sverige är journalisten Magnus Linton bland de första att skildra händelserna den 22 juli. I boken De hatade reser han runt i ett Europa präglat av en ständigt närvarande högerpopulism och hatretorik. Rutten går från Ungern, vidare till Nederländerna för att sedan avslutas i Norge.

Han är långt ifrån den första att berätta om paramilitära grupper i Ungern, Geert Wilders framgångar i Holland och Breiviks konspiratoriska världsbild. Men till skillnad från många andra författare i ämnet väljer Linton offrens perspektiv. Det är ett välkommet drag. Vi får möta en ung muslimsk politiker i Nederländernas gröna parti som vittnar om islamofobins konsekvenser, en romsk man från Ungern som berättar om natten då hans son och sonson dog framför hans ögon och unga socialdemokrater som minns skräcken på Utöya.

Genom att ta utgångspunkt hos hatets måltavlor blir intoleransens konsekvenser tydligare, mer verkliga. Linton lyckas med sin flyhänta reportageprosa fånga frustrationen, rädslan och vanmakten hos dem som rör sig i extremisternas sikte.

De hatade är en kort ögonblicksskildring av ett krisande Europa där högerpopulister utnyttjar människors frustration och oro inför framtiden och där andra partier anpassar sig till högerpopulisternas agenda. Men vad berättar egentligen boken?

Vi har en tendens att förstå hatets mekanismer genom att söka svaren på de platser som för tillfället drar till sig mest uppmärksamhet. I slutet av 1990-talet blev Österrike landet blickarna riktades mot efter att Jörg Haider bjöds in till regeringssamarbete. Efter Jean-Marie Le Pens framgångar i presidentvalet 2002 vändes blickarna mot Frankrike. Även Danmark har varit föremål för journalister och forskare som velat förstå mekanismerna bakom de högerpopulistiska partiernas framgångar.

Magnus Lintons gör sina nedslag där mediernas strålkastarljus är som starkast. Under de senaste åren har just Ungern, Nederländerna och Norge – på grund av terrordåden den 22 juli 2011 – fungerat som undersökningsobjekt för de som vill förstå intoleransens framfart. Denna tendens att genom enstaka nedslag beskriva hela Europa riskerar att ge en sned verklighetsbeskrivning. Framför allt när urvalet görs utifrån var situationen för tillfället beskrivs som värst.

Lintons resa är en utmärkt guide in i Norges, Ungerns och Nederländernas politiska landskap. Genom att utgå från de hatades perspektiv lyfter han två offerperspektiv som det tidigare talats alldeles för lite om; romerna och de så kallade ”kulturmarxisterna”.
Hans bok är på samma gång en påminnelse om hur svårfångat fenomenet är. Lintons triangelresa säger mycket om de länder som besöks, men långt ifrån allt om vad som händer i Europa. Det offerperspektiv som tydligast lyser med sin frånvaro är judarnas. Det börjar bli en allt mer etablerad sanning att islamofobin har ersatt antisemitismen. Det är en bedräglig bild. I stora delar av östra Europa kan antisemitismen fortfarande fungera som en legitim förklaringsmodell i den politiska debatten.

Antisemitismen har inte bytts ut, den har kompletterats med islamofobin. Fiendebilden anpassas efter vad som är gångbart i respektive länder. Tyvärr får man ett annat intryck efter att ha följt med på Lintons resa genom Europa. Lintons val av länder och offer följer dessvärre ett tröttsamt mönster där vänstern, där Linton hör hemma, i större grad höjer rösten mot islamofobi medan högern protesterar mot antisemitism. Lintons vänsterperspektiv är förvisso intressant och öppnar upp en tankeväckande diskussion om hur vänstern bortom socialdemokratin ska tackla högerpopulismen. Ali Esbatis roll som både offer och intellektuell vänsterpräglad antirasist är gripande och tänkvärt.

Men Lintons vänsterblick blir något enögd. Det gäller inte bara den förutsägbara exkluderingen av antisemitismen. Det blir också tydligt i hans beskrivning av hatet mot ”kulturmarxister”. Terrordåden på Utöya utfördes av en person i krig mot islam. Men offren blev de som för honom representerade dem som svikit landet, som gjort den muslimska koloniseringen möjlig. Linton ger en bra bild av hur idén om kulturmarxisternas maktövertagande fått allt större bäring. Men han missar en viktig poäng. Hatet mot kulturmarxister är inte bara ett hat mot vänstern, det är ett hat mot alla dem som öppet tar ställning emot den högerextrema ideo-login. I Sverige är en av de mest hatade ”kulturmarxisterna” Fredrik Reinfeldt. Inte för att han är vänster, utan för att han i några intervjuer markerat mot Sverigedemokraterna och för att han vid ett tillfälle lär ha sagt ”ursvenskt är bara barbariet”.

Magnus Linton är ingen expert på högerextremism. I grunden är det uppfriskande. Det ger hans reportage infallsvinklar som har saknats i den växande bokfloran om intoleransen i Europa. Han öppnar dörren till hatets vittnen. De som kan berätta om konsekvenserna av att allt fler ansluter sig till drömmen om ett homogent Europa. Det är vittnesmål som behöver få mer plats, men som inte förklarar den komplexa väv av idéer som utgör högerpopulismens grogrund.