Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Prenumerera Logga in

Köerna in mot begravningsplatsen och minnesmonumentet ringlar ändlöst och polisen stoppar den mesta av biltrafiken några hundra meter innan. Människor, på cykel, motorcykel och till fots gör sitt bästa för att ta sig fram. Många har slagit upp sina tält för natten. Jasminka Sinanovic har kommit från Stockholm med dottern Sabina. Hennes syster Nermina har kommit från USA med sin son Amar. Tillsammans med mamma och mormor Fatima vandrar de längs den kullerstensbelagda gångvägen invid gravplatsen i Potocari, Srebrenica. Gravpelarna av marmor häver sig upp ur den gräsbevuxna marken, mer eller mindre märkt av sin brutala börda. Alldeles för många gravar är nitton år senare alldeles för nyanlagda och de påminner på sitt eget sätt om de många som fortfarande saknas och inte har nått sin sista viloplats.

Mamma och mormor Fatima bor kvar i Srebrenica men vistas mest i Sarajevo, berättar Jasminka. Hon var en av alla de kvinnor som fraktades bort i bussar från Srebrenica till Tuzla under de där dagarna i juli för snart 20 år sedan. Jasminkas bror var tjugo år och mördades i massakern. Flera släktingar på både hennes mors och fars sida klarade sig inte heller. Bara inom den närmaste familjen förlorade de nitton personer. De yngsta var den också mördade farbroderns söner, hennes kusiner, nio och elva år.

Jasminkas far lyckades överleva sex dagars flykt över skogen från Srebrenica till Sarajevo. Men minnena kunde han aldrig fly ifrån.

- Han sköt sig själv för några år sedan. Han blev 64 år. Efter flykten var han helt förstörd och mådde otroligt dåligt, berättar Jasminka.

Familjen har kommit hit varje år i flera års tid nu, till minnesdagen av invasionen och folkmordet, och de kommer att fortsätta komma under åren framöver. De ser det som sin plikt, för att hedra sina förlorade anhöriga och påminna världen om vad som hände.

- Särskilt Europa. Vi måste minnas. Bosnien ligger så nära inpå, så mitt i, och det hände här. Det går inte att förstå. Det här är vår semester och vi åker alltid hit till Srebrenica några dagar, innan vi åker vidare. Jag har två döttrar till, de ansluter också. Det är vår plikt.

Nitton år senare pågår fortfarande arbetet med att identifiera återfunna kvarlevor och många kroppar saknas fortfarande. Medan solen sänkte sig inför årsdagen den 11 juli 2014 bakom bergen stod nygrävda gravar i Srebrenica som öppna sår och väntade. Bönen avslutades och efter mörkrets inbrott delades mat ut från en lastbil och de många närvarande slog sig ned invid gravplatsen och åt tillsammans. Nära de redan funna och begravda. De begravdes under ett stort mediauppbåd och ceremonin sändes för att påminna världen om att inte glömma. Inne i Sarajevo visade många caféer och barer nyhetsbilderna, människor iakttog under tystnad eller småprat.

Vi kan aldrig bli passiva inför vad som hände i Srebrenica de där nattsvarta dagarna i juli för nitton år sedan. Eller som Jasminka Sinanovic beskrev det samtidigt som bönen pågick bredvid gravplatsen vid minnesmonumentet kvällen innan:

- Vi får inte glömma. Oavsett vad vi har för religion. Människan måste kunna tänka utifrån sig själv; om det var jag, om det var mina barn eller barnbarn som sköts och dödades. Hur skulle det kännas?

Ulrika Lindén