Extremhögern är ett hot mot demokratin

”Döda dom röda!!!”
”SvP borde följa Andreas Carlssons exempel på ariskt hjältemod och låta stålet genomtränga dem. Smutsiga röda svinen!”

Samtidigt som Svenskarnas parti marscherade genom centrala Stockholm i lördags följde några av partiets anhängare händelseutvecklingen på den nazistiska sajten Nationell.nu. Där uppdaterades läsarna med rykten och nyheter om polisens insats, motdemonstranterna och Svenskarnas parti.

I kommentarsfältet flödade hatet mot media och framför allt vänstern. Rasism, personangrepp och rena dödshot.

Så låter det i den högerextrema miljön. Det är ett hat som är så vulgärt att det nästan inte går att ta på allvar. För varför ska vi bry oss om den stinkande sörjan i politikens rännsten?

Vi ska bry oss för den trots allt säger något. Delvis är den förstås ett logiskt svar på den många gånger lika vulgära retoriken från den mest våldskåta delen av den militanta antifascismen.

Men hatet säger också något om extremhögerns hämndlystnad. För det är inte hatet i sig som är farligast, det är det trängande begäret av att hämnd, som hatet delvis är sprunget ur, som vi borde oroa oss för.

Extremhögern, Sverigedemokraterna och framför allt en del av dess sympatisörer, inräknade, tycker sig slå ur underläge. Sverige anses styrt en av pk-elit. Nationalisterna är vår tids dissidenter som via en finjusterad censurapparat förpassas till marginalen.
Det som är en naturlig del av demokratins spelregler (bortsett från de hot och det våld som även drabbar extremhögern) förvandlas i deras värld till en åsiktsdiktaturens repression.

Därför kan man slå tillbaka. Därför kan man hata och hota. För att de förtjänar det och för att man anser sig ha den moraliska rätten.

Vi tar ett exempel på hur det kan fungera. Henrik Johansson är en av personerna bakom den populära bloggen ”Inte rasist, men”, IRM som granskar Sverigedemokraterna. För tranparensens skull är det värt att nämna att han och flera andra personer som jobbar för bloggen har gjort jobb på ideell basis för Expo. Fler av IRM:s granskningar har lett till att företrädare för Sverigedemokraterna har förlorat sina uppdrag.

Den 15 augusti kunde IRM avslöja att Eva Marie Olsson, nämndeman och politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i Malmö, anonymt hade skrivit flera grovt rasistiska inlägg på nätet.

Under flera dagar hade IRM, genom medarbetaren Oscar Schau, med bakgrund i Liberala ungdomsförbundet och en av Expos ideella medarbetare, försökt nå Olsson för en kommentar. Det är så IRM jobbar, de som avslöjas får ge sin syn på saken. Ofta är det under samtalen som nyheterna uppstår, när Sverigedemokrater vräker ur sig saker som är än värre vad de från början konfronterades med.

Men Olsson gick inte att få tag på. IRM bestämde sig för att söka upp Olsson vid hennes hem.
Reportern tog sig tillsammans med vän, utrustad med en videokamera till Olssons hem. På gatan utanför hennes bostad stötte de ihop. Oscar Schau ställde sina frågor men Olsson sa nej till att tala med honom. Han följde Olsson några steg in på hennes uppfart för att sedan vända. Olsson ringde polisen och hävdade att hon blivit hotad. Inom kort kom tre piketpoliser och Oscar och hans vän fick ge sin på saken.
Där kunde historien ta slut.
En SD-politiker som vägrar svara på relevanta frågor och som bussar polisen på den som granskat henne. Det är förstås omöjligt att säga hur Olsson kände inför situationen, kanske kände hon sig hotad. Men ur juridisk mening är det inte nog. Det måste faktiskt ha förekommit ett konkret, uttalat hot.

Sedan kom ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna i Malmö.
”En politiker från Sverigedemokraterna i Malmö blev igår torsdagen den 14/8 utsatt för ett hemfridsbrott och situationen upplevdes som mycket hotfull.”

I pressmeddelandet beskrevs IRM:s försök att få en kommentar från Olsson som att de ”terroriserat” henne. En av dem skulle dessutom enligt SD, varit ”till del maskerad”. I själva verket hade Oscar Schaus vän, som det handlade om, mörk keps och en grå luvtröja under sin skinnjacka.

Nyheten spreds snabbt i de SD-vänliga nätmedierna. På Avpixlat gick det att läsa rubriken, den är för övrigt fortfarande kvar. ”Maskerad Expo-medarbetare trängde sig in i SD:ares hem”.

Trots att ingen var maskerad, allra minst Oscar Schau, och trots att de inte trängde sig in i hennes hem.

Fria tider skrev ”Här grips Expo-mannen vid SD-kvinnans hem”.
Trots att ingen av de två greps. Fria Tider ändrade till och med sedan rubriken.
I artikeln beskrevs Oscar Schau som ”vänsteraktivist”.
Trots sin bakgrund i Liberala ungdomsförbundet.

SD-politiker hängde på.
Christopher Dulny, en partiets kandidater till riksdagen, länkade till Fria Tiders artikel på Twitter och skrev:

”Vänsterextrema personer med starka kopplingar till EXPO och hatsidan ”Inte rasist men” gripna för ofredande.”

Trots att ingen var vänsterextremist och trots att ingen var gripen.

Tweeten skickades sedan vidare ut i SD-bubblan när såväl riksdagsledamöterna Richard Jomshof och Kent Ekeroth retweetade den.
Så skapas bilden av ett hotat SD. Och så byggs hämndbegäret upp.

Nu vet vi facit. Efter att Sydsvenska Dagbladet lyft fram IRM:s uppgifter om Eva Marie Olsson så har hon strukits från SD.s valsedlar.
Hennes anmälan mot Oscar Schau är dessutom nedlagd.

Kvar står IRM med en flod av hat och hot.
Går man in på Avpixlat i skrivande stund går det att läsa i kommentarstråden:

”Synd att det inte va hem till mig dom kom, för då hade polisen säker tagit med mig till finkan, misstänkt för dråp alt. vållande till annans död.”

Det är långt ifrån det enda. För IRM är hot och hat vardag. Henrik Johansson har tvingats göra tio polisanmälningar för hot mot honom och hans familj, för ofredande och för en rad olika former av trakasserier.

Bara några dagar efter att den förvanskade nyheten om IRM:s konfrontation av Eva Marie Olsson skickades ut i den SD-vänliga nätsfären fick Henrik Johansson ett samtal från en anonym man som krävde att han skulle stänga ner sin sajt. Annars skulle han ge sig på både honom och hans familj.

Henrik är inte unik. Så här är det för de flesta antirasister och feminister, för de som kritiserar SD eller bara gör journalistik som kan tolkas som en del av pk-maffians propagandamaskineri. Man blir en måltavla, och det sätter spår.

Hoten och trakasserierna gör att människor och pressen riskerar att tystna eller tveka.

Det brukar sägas att nazismen i första hand är ett hot mot enskilda individer, och när jag får frågan om Sverigedemokraterna svarar jag att det stora hotet är att andra börjar anpassa sig till partiets världsbeskrivning. Det är för att de skiljer sig från varandra och för att de agerar på olika arenor.

Men tillsammans utgör de ett annat hot, ett hot mot demokratin som sådan. En av demokratins livsnerver är debatten, konflikterna, käbblet, kalla det vad du vill. Utan det så blir demokratin bara ett skal. Och debatten förutsätter att vi vågar och ges möjligheten att säga vad vi tycker. Tillsammans i organisationer, eller som privatpersoner.

Extremhögern vill inte ha debatten, de klarar inte av kritiken. För i deras värld är kritiken ett försök att tysta, och det faktum att människor inte håller med dem ett bevis på att demokratin i själva verket är en diktatur.

Så därför är de sanna demokraterna. De längtar till den dag då de får makten. Då ska pk-eliten få se, då ryker journalisterna som ställt de kritiska frågorna, då tystnar de politiska motståndarna. Då kommer sanningen få segra.
När alla tycker som dem, först då lever vi i en demokrati.

Men på vägen dit gör de vad de kan för att skrämmas. Det tar ut sin hämnd i förtid.
Och den demokrati de säger sig vilja värna riskerar att tömmas på sitt innehåll.
Den riskerar bli tystare.