Daniel Poohl: Gå inte SD-opinionen till mötes

Vi måste lyssna på Sverigedemokraternas väljare. Så låter det i de flesta analyser efter valet. Att lyssna, vad betyder det egentligen?

Vi går nu mot en avgörande tid i svensk politik. Efter valet 2010 etablerades en tydlig rågång mellan Sverigedemokraterna och de övriga partierna i Sveriges riksdag. Partiet blev invalt, det tog sina platser, men det skulle hållas utanför den direkta politiska makten. Den tydligaste signalen var den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet, som effektivt höll Sverigedemokraterna borta från sin kärnfråga. Det är en linje med ett starkt folkligt stöd.

I höstens valrörelse har förhållningssättet suddat ut skillnaderna mellan partierna i antirasistiskt viktiga frågor som segregation och diskriminering. Fokus har istället legat på att hålla upp garden mot Sverigedemokraterna. Det är på ett sätt synd, svensk politik hade mått bra av att lyfta fram de stora skillnader som finns mellan de så kallade 87 procenten. För sanningen är att vi inte är 87 procent. Migration och integration är politikområden som precis som alla andra omfattas av många politiska skiljelinjer. De har synts och hörts under de senaste åren, men tappades bort i valrörelsens sista stora debatter, då fokus från de övriga partierna tycktes ligga på att upprätthålla rågången mot Sverigedemokraterna, snarare än att debattera sinsemellan.

Men samtidigt, och det är bra, står vi nu trots allt kvar med en relativt human flyktingpolitik. En av nycklarna i vägen mot ett samhälle bortom rasismen.

Frågan är hur länge? För nu ska vi alltså lyssna.

Av någon anledning är det just Sverigedemokraternas väljare som är värda att få allas vårt öra. En majoritet av Sveriges befolkning vill förbjuda vinster i välfärden, men det är inte oron över riskkapitalisternas rovdrift i välfärden som ska omhuldas, det är inte klimatångesten, inte krögarnas mardrömmar om höjd moms, inte apatin och hopplösheten i de bostadsområden där bara hälften gick och röstade, inte oron över ett samhälle som slits isär av rasism. Det är inte alla de som pekas ut som problem av SD som vi ska lyssna till.

Nej, det är Sverigedemokraternas väljare som står i centrum. Bara det i sig säger något om vart vindarna blåser.

På ett sätt är det förstås begripligt. Sverigedemokraterna växer och många söker en förklaring till partiets framgångar för att kunna erbjuda väljarna andra alternativ. Lyssna för att förstå och förändra. Det ska vi göra. Och det har vi gjort.
Fråga valarbetarna som slitit med att knacka dörr och bjudit på kaffe i valstugorna. De har mött SD-väljare, de har lyssnat, de har inte kallat dem rasister, och de har försökt vinna deras hjärtan.
Men det har inte alltid gått.

Sverigedemokraterna växer ur en folkligt förankrad rasism och en misstro mot politiker. De hämtar näring ur en allt mer tydlig konflikt mellan centrum och periferi, mellan modernitet och tradition. Det betyder inte att alla väljarna är förlorade. Konflikter som får större utrymme när de vänster-höger-skalan suddas ut.
De går att vinna över, precis som många av de andra partiernas väljare, med en idé som är stark och en realpolitik som erbjuder konkreta lösningar på vardagens problem.

Det är ett sätt att lyssna. Vi håller fast vid våra idéer, utvecklar dem, men kompromissar inte med rasism och intolerans.

Det finns också ett annat sätt. Det är att lyssna och sedan tillmötesgå Sverigedemokraternas väljare. Och vi ser nu från flera håll hur en önskan om sådan politisk förskjutning maskeras i termer om lyssnande och att erbjuda svar.

Alla säger samma sak. Men vi menar olika.

Maciej Zaremba skriver på DN Kultur (18 september) om SD:s framgångar. Partites politik bygger på fruktan, konstaterar han. Där ska vi inte bedra oss. Men det är inte fruktan som lockar utan partiets framgångar är istället frukten av en strutspolitik. Politikerna blundar för problemen med integrationspolitiken och då kan SD locka väljare. Så vad ska vi göra? Den ”verkliga” rasismen är inget större problem, menar Zaremba. Han visar istället vägen framåt med en ”spännande” fråga. Språket. För om vi ska tro Zaremba ställer vi för lite krav på invandrare. Vi gör dem en otjänst som får dem att tro att de kan bli en ”fullgoda” svenskar utan behärska språket.

Så när ett parti vinner röster på att lova att stoppa nästan alla flyktingar vid gränsen och gator rensade från tiggare framstår det som att svaret är att rikta udden mot de som pekas ut som problem. Lyssna på SD:s väljare. Ställ krav på invandrare.

Inom politikens värld tycks nu en mindre falang inom Kristdemokraterna ta strid för att öppna dörren för Sverigedemokraterna. Ordföranden för Kristdemokraternas ungdomsförbund, Sara Skyttedal, har i flera sammanhang öppnat för att ta ”ansvar” i migrationspolitiken. Hon lyssnar in och verkar vara beredd att tillmötesgå SD-väljarna.
Än så länge är det oklart vad som ska hända rent politiskt. Den tiden verkar inte vara inne än. Men riktningen är utstakad.

Ekonomen Tino Sanandaji driver just nu tesen att Moderaterna tappat stöd för att partiet helt enkelt går i otakt med sina väljare. Sanandaji hänvisar till en mätning presenterad av SOM-institutet 2012 som visar att bara 18 procent av de tillfrågade tycker att det är bra förslag att ta emot fler flyktingar i Sverige. Bland moderater var motsvarande siffra 15 procent.

Det stora misstaget var att sluta den migrationspolitiska uppgörelsen med Miljöpartiet, enligt Sanandaji

”Moderata kärnväljare är höger och uppskattade inte att landets statsbärande parti driver Gustav Fridolins ungdomsradikalism”, skriver Sanandaji i en artikel på Realtid.

Och slutsatsen är, inte oväntat, att Moderaterna måste sluta ljuga för sig själva om opinionsläget. Eller med andra ord. De måste lyssna in och gå opinionen till mötes.

Det finns flera saker att säga om resonemanget. Till en början gick inte uppgörelsen med Miljöpartiet ut på att öka flyktingmottagandet. Så fungerar inte migrationspolitik. Istället fastställde uppgörelsen kriterier för på vilka grunder man ska kunna komma till Sverige. Det handlar inte om antal, det handlar om rättigheter. Anledningen till att flyktinginvandringen nu ökat är inte på grund av någon ungdomsradikalism, anledningen är krig, massavrättningar, tortyr. Fler personer har helt enkelt giltiga skäl för att få stanna.

Vi kan förstås ändra på det. Men då krävs det att vi är beredd att säga; Tidigare tyckte vi att din situation var så jävlig att du kan få skydd här. Men nu har vi ändrat oss. Hej då!

Och tanken på att det skulle stoppa SD är naiv. Som strategi för att begränsa Sverigedemokraternas stöd är den värdelös. Det är bara att titta på Danmark, Storbritannien eller Frankrike. När du tillmötesgår opinionen så växer extremhögern och högerpopulismen.

Men växer inte SD i isoleringen? Det kanske de gör. Men det är inte bara en fråga röstsiffror. Det är en fråga om vilka idéer vi vill ska prägla vårt samhälle.