Valanalys: Nazisternas nya dilemma

Svenskarnas parti hade satt upp målet tio kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster. Partiledningens önskan var att bygga vidare på skrällen i valet 2010 då partiet lyckades få de omkring 100 röster som krävdes för att vinna ett kommunalt mandat i Grästorps kommun. Genom att satsa i ett fåtal kommuner, där det inte krävdes många röster för att ta plats i fullmäktige, skulle partiet sända en signal till maktens korridorer. Men än viktigare var signalen till den så kallade nationella rörelsen.

När Nationalsocialistisk front 2008 ombildades till Folkfronten (som 2009 bytte namn till Svenskarnas parti) hördes upprörda röster som upplevde att deras ledare svek genom att kompromissa med de nationalsocialistiska idealen. En del aktivister lämnade till förmån för grupperingar som öppet deklarerade sig som nationalsocialistiska. 2010 års valresultat visade både Svenskarnas partis medlemmar och högerextremister utanför partiet att SvP var en kraft att räkna med. Partiet började locka till sig en del tidigare sverigedemokrater som uteslutits eller som valt att lämna för ett radikalare alternativ. Man lockade också till sig ett antal missnöjda aktivister från det sjunkande skeppet (och numera nedlagda) Nationaldemokraterna och nazister från Svenska motståndsrörelsen. Genom att vinna över personer som satt på ND- och SD-mandat fick SvP dessutom kontroll över en handfull kommunala mandat.

Nu i valet skulle det nazistiska partiet verkligen slå igenom i lokalpolitiken. Fulla av tillförsikt och med en valfond på 1,3 miljoner kronor satte partiet igång den största mobiliseringen vi sett från svensk nazism under efterkrigstiden. Målet var att få tio kommunala mandat men under valnatten stod det klart att den kommunala satsningen slutat i ett fiasko. Ansträngningarna räckte inte till ett enda mandat. Partiledaren såväl som andra röster i organsiationen beskrev resultatet som en besvikelse.

Partiet hade även satt upp målet att nå 10 000 riksdagsröster men inte heller här räckte ansträngningarna. Trots valfond, en kraftig ökning av antalet aktiviteter och en uppmärksamhet under valrörelsen som inget annat mikroparti kan drömma om hamnade man långt från målen med 4189 röster. Det är drygt tvåtusen röster färre än det nyandliga partiet Enhet och lite drygt 100 röster fler än Djurens parti lyckats skrapa ihop.

Värt att komma ihåg är att Svenskarnas parti har ärvt sin ställning som det radiklare alternativet till Sverigedemokraterna från Nationaldemokraterna (ND). När ND i våras lades ner efter flera års kräftgång förklarade partiledaren Marc Abramsson att han nu skulle rösta på SD. I backspegeln kunde Abramsson konstatera att det är i det närmaste omöjligt för ett annat nationalistiskt parti att konkurrera med SD. Såhär beskrev Abramsson förutsättningarna för ett mer radikalt högerextremt parti vid sidan av SD:

"Jag kan givetvis hoppas på att både mer kompetenta och mer nationalistiskt orienterade personer får ett större inflytande där över tid. Oavsett kommer det ta lång tid innan SD etablerat sig så väl och att liberaliseringarna som partitoppen drivit igenom skapar ett tillräckligt stort utrymme för ett parlamentariskt alternativ vid sidan om SD. Vår samlade bedömning är att det skulle krävas en ny större utbrytning ur SD för att frigöra de människor som krävs för att bygga ett konkurrerande parti, alternativt en så kraftig liberalisering att människor känner sig nödgade av politiska skäl att leta efter alternativ och inte enbart av ideologiska och idealistiska skäl."

Svenskarnas parti ingår i en miljö som Expo brukar benämna som den rasideologiska. Där ingår en rad organisationer från nazistiska Svenska motståndsrörelsen till den högerextrema aktivistgruppen Nordisk Ungdom. Ett överraskande inslag under valnatten var en paneldebatt mellan SvP-profilen Magnus Söderman, Nordisk Ungdoms talesperson Patrik Forsén och Charlotta Johansson från den identitära bloggportalen Motpol. Frågan gällde hur man som nationalist skulle rösta i valet - på SD eller SvP? Debatten livesändes i den till Svenskarnas parti närstående nätradion Motgift. Både Forsén och Johansson såg Sverigedemokraterna som ett bättre alternativ än Svenskarnas parti. Enligt Forsén var SvP inte ens ett seriöst alternativ på grund av sin tydliga koppling till nazismen och för sin allt för utpräglade "rasmaterialism" som enligt NU-ledaren borde tonas ned.

I en diskussion senare på kvällen i Motgift framhöll Charlotta Johansson förtjänsterna med att ett parti, likt SvP, intar platsen som ett alternativ till SD och som "vaktar på SD" och hindrar det från att förändras allt för mycket i en icke önskvärd riktning. Samtidigt är Johansson tveksam till Svenskarnas partis möjligheter att fylla den rollen.

"Finns det ett starkt alternativ till Sverigedemokraterna så kommer Sverigedemokraterna inte känna sig så säkra i att de är ensamma om den politik de driver. Men det förutsätter också att SvP då profilerar sig på ett annat sätt. Det finns ganska många tveksamheter. Jag tror att människor i gemen har lite svårt att rösta in exempelvis raslagar, osv. "

vP-medlemmen Jonas De Geer gav Johansson medhåll och beskrev partiets långt drivna rasbiologiska ståndpunkter som en "barnsjukdom" som tillsammans med andra "knäppheter" kommer förändras med tiden.

Partistyrelseledamoten Dan Eriksson förklarade i en eftervalsanalys att "vi presenterar nästan exakt samma problembild som Sverigedemokraterna presenterar eller som man tror att de presenterar och där har man ett mycket mer inarbetat varumärke. Man har ett mer socialt accepterat parti och de har betydligt fler företrädare".

Erikssons tror samtidigt att det kan ha varit ett misstag att försöka profilera sig som ett mer radikalt alternativ till Sverigedemokraterna. Har man ett etablerat alternativ kommer de flesta att välja det.

Här blir Svenskarnas partis dilemma tydligt. Presenterar man en allt för radikal politik drar många väljare öronen åt sig och man får svårt att locka andra än inbitna nazister. Lägger man sig å andra sidan för nära SD kommer det för väljarna vara mer attraktivt att lägga en röst på det etablerade nationalistiska alternativet Sverigedemokraterna. Frågan är alltså om det ens finns plats för ett radikalare alternativ till SD på riksnivå som satsar på att nå kommunala framgångar. Ju fler som tvivlar på den saken inom SvP, desto svårare kommer det bli att hålla ihop partiet.

Jonathan Leman