Daniel Poohl: Extremhögerns nya politiska landskap

Det rör sig fort i den högerextrema världen. Under valrörelsen såg vi den största nazistiska satsningen mot parlamenten sedan andra världskriget. Svenskarnas parti gick till val med en och en halv miljon på kontot och anställda funktionärer. Partiet fick större medial uppmärksamhet än något annat parti i samma storlek. Ändå blev det ett fiasko. Inga kommunala mandat och 4189 röster i riksdagsvalet.

Svenskarnas parti lyckades bygga upp stora förväntningar i den rasideologiska miljön. När det nu står klart att de inte infriades sprids missnöjet. Partiledningen har försökt gjuta olja på vågorna. Partiet lyckades ju trots allt öka antalet röster i riksdagsvalet med 500 procent. Och nu är det dessutom mer känt än tidigare, argumenterade partiledaren Stefan Jacobsson strax efter valet. Och dessutom har en av partiets aktivister valts in på ett SD-mandat i Säters kommun och kommer nu kunna driva Svenskarnas partis politik i kommunfullmäktige.
Men det är en klen tröst.

Det som såg ut att kunna bli ett historiskt steg framåt har förvandlats till en kris. Och den fördjupades i veckan när Svenskarnas partis nättidning Realisten meddelade att de lägger ner. De lyckas inte hitta skribenter och när chefredaktören Björn Björkqvist nu lämnar sin post så återstår bara att stänga ner. Därmed tvingas partiet kapitulera i extremhögerns allt mer intensiva nättidningskrig. Det är inte bara en prestigeförlust. Det begränsar också partiets möjlighet att driva opinion i sin egen rörelse och att ge motbilder till det man uppfattar som den traditionella pressens smutskastning av partiet.

Och som om det inte vore nog får nu partiet också konkurrens av Svenska motståndsrörelsen, som i veckan lanserade att de kommer att bilda en parlamentarisk gren. På ett sätt är beslutet väntat. Ledaren Klas Lund har tidigare antytt att det varit en möjlig väg framåt. Samtidigt kvalar lanseringen in som ett av de mest obegåvade politiska vägvalen i extremhögerns historia.

Den enda slutsatsen som går att dra av Svenskarnas partis misslyckande är att den parlamentariska vägen är stängd. Nationaldemokraterna insåg det för länge sedan och tvingades till slut lägga ner. Svenskarnas parti bör ha kommit till samma slutsats, men lär försöka hålla sitt parti vid liv. Det går helt enkelt inte konkurrera med Sverigedemokraterna.

Klas Lund drar en annan slutsats, logisk utifrån den skeva världsbild som styr hans organisation. Hans organisation måste bilda ett parti, annars går de under i marginalisering. Och till skillnad från alla andra partier, inklusive Svenskarnas parti, ska det nya partiet vara ”radikalt och rättfram” både vad gäller ”budskap och organisation”. Som om det vore bristen på ett nazistiskt budskap som hindrat Svenskarnas parti att nå valframgångar.

För Svenska motståndsrörelsen har den nya parlamentariska grenen flera funktioner. Ett parti ger en plattform åt Pär Öberg som kuppat in sig på ett SD-mandat i Ludvika kommunfullmäktige. Och framför allt är partibildningen ett sätt att blåsa liv i en organisation som står och stampar, hämmad av sitt eget våld och sin sekterism.

Under de senaste åren har vi sett hur den rasideologiska miljön, med alla sina fraktioner och olika aktörer tagit en allt fastare form. Svenskarnas parti har med sin ambition att vara ett, i sammanhanget, brett parti tagit rollen som det parlamentariska alternativet omgett av utomparlamentariska aktörer med olika ideologisk hemvist. Nu ritas kartan om. Och som alltid när det sker kan vi förvänta oss interna strider. Den redan splittrade miljön kommer slitas isär ännu mer.

För det är inte bara Svenskarnas partis fiasko och Svenska motståndsrörelsens nya giv som förändrar spelplanen. Vi går nu in ett politiskt läge som vi aldrig tidigare sett. Med Sverigedemokraterna som tredje största parti byggs nya parametrar in i den rasideologiska miljön. Vilken roll ska egentligen ett rasideologiskt parti fylla. Ska det i första hand vinna parlamentariskt stöd, eller ska det fungera som en opposition till Sverigedemokraterna, för att hålla partiet på ”rätt” kurs. Går det att göra både och samtidigt? Eller ska man ens ställa upp i val om man inte lyckas vinna stöd?

Frågorna hopar sig i en politisk miljö som tycker sig känna vindarna vina åt rätt håll men som samtidigt ser chansen att vinna mark för sina egna idéer blåsa förbi.

Och hur frågorna besvaras spelar roll. Svenska motståndsrörelsen kommer att göra allt för att visa sig upp sig med sitt underliggande hot om våld i Ludvika kommunfullmäktige. Det kommer i sig ställa viktiga frågor om vår demokrati. Vi kommer med största sannolikhet se personer som nu vänder parlamentarismen ryggen för att i värsta fall bli mer våldsamma. Vilket skulle ställa ytterligare krav på en rättsapparat där kunskapen om extremhögern redan idag är alldeles för låg. Och hela tiden finns där Sveriges tredje största parti som med sin närvaro normaliserar nazisternas retorik. Vilket i slutändan ställer krav på alla oss som drömmer om ett samhälle fritt från rasism att hela tiden påminna om vad det är vi har framför oss. Ett stort nationalistiskt parti och en liten krängande rasideologisk miljö som lever i växelverkan och påverkar varandra. Och det samhälle vi lever i.