Daniel Poohl: Terrorns rötter

Det finns som alltid många perspektiv att väga in när vi ska försöka förstå den närmast ofattbara terrorn. När det gäller jihadismen presenterar den sig som ett svar på en reell utsatthet som muslimer upplever. Marginaliseringen som många av Europas muslimer tvingas in i, George Bushs krig i Irak och Sunnimuslimernas marginalisering efter störtandet av Saddam Hussein, USA:s rättsvidriga förhörsmetoder, hatpropagandan på nätet och brinnande moskéer.

Islamofobin spelar förstås roll. Men samtidigt är det farligt att förstå jihadismen som bara ett oförsvarligt, men strukturellt logiskt, svar på ett förtryck mot muslimer. För vad säger det i så fall om jihadisternas besatthet av judar - att judar faktiskt på något sätt är ansvariga för islamofobin?

Det var ingen slump att Amady Coulibaly tog gisslan i en kosherbutik. Antisemitismen är en central del av den extrema islamismens idévärld. 2012 mördades en lärare och tre barn i en attack mot en judisk skola i Toulouse. Förövaren Mohammed Merah sa sig vara en del av Al-Qaidas nätverk. Förra året dog fyra personer i en attack mot judiska museet i Bryssel. Den person som senare greps för attacken har tidigare stridit för en jihadistgrupp i Syrien. I höstas beskrev en talesperson för IS USA:s president Barck Obama som ”judarnas mula”, alltså ett redskap för judarna.

Antisemitismen är ett sätt att förstå och beskriva världen. I den extrema islamismen blir den en katalysator för hatet mot väst och en övergripande maktanalys. Som den konspirationsteori antisemitismen är fungerar den utmärkt för att underbygga en demokratiföraktande svartvit beskrivning av världen. I första hand handlar det inte om ett religionskrig mot judendomen. Utan judar får snarare kollektivt representera både staten Israel och en föreställd konspirativ världsmakt som ligger bakom muslimers utsatthet.

Så när den jihadistiska terrorn slår till duger det inte att bara säga att islamofobin skapade terrorn. Det förskjuter ansvaret och gör oss blinda för det faktum är jihadisterna också vill något. De är i krig, inte bara mot väst, andra religiösa grupper och muslimer som inte ställer upp deras idé om islam. Utan också för drömmen om sin egen stat. Sitt eget samhälle. Därför var det heller ingen slump att Amady Coulibaly, som tog gisslan i kosherbutiken, enligt uppgifter i media ska ha presenterat sina motiv i en video som lagts ut på nätet. Där ska han ha sagt.
– Ni anfaller kalifatet, ni anfaller den Islamska staten (iS), vi anfaller er.

Vi lever i ett samhälle där muslimer är utsatta och åsidosatta. Ett samhälle med fördomsfulla och stereotypa uppfattningar om islam och muslimer. Tyvärr tycks många gånger strävan att montera ner myterna och murarna präglas av samma tankestruktur som ligger till grund för fördomarna. Muslimer är inte onda. De är goda. Islam är inte krigets religion. Det är fredens religion.
Båda sidor bygger på idén om islam som något enhetligt.
Men så ser verkligheten inte ut. Det finns inte ett islam.
Det finns olika inriktningar. Olika tolkningar. Olika former och grader av religiositet. Och det finns extremister.

Den stora utmaningen är att lära oss detta. Ett steg på vägen är att i detta utsatta läge kunna tala om flera saker samtidigt. Att muslimer är utsatta och sannolikt riskerar att drabbas i kölvattnet av det som hänt i Frankrike. Men också att gärningsmännens motiv kom ur en ideologi som vi måste lära oss att känna igen och motarbeta, inte bara för att den dödar, utan för att den varje dag bryter mot demokratins grundläggande principer.