Daniel Poohl: Terrorn vi blundar för

Besök sajten Sverigedemokraternas vitbok

Det pågår en lågintensiv terror i Sverige. Den underblåses i första hand i hatets mörka korridorer på nätet av aktörer med fantasier om ett renat homogent samhälle. Rasistiska hatsajter, högerextrema organisationer, forum där konspirationer och myter förvandlas till sanningar. Den tar sig uttryck i verbala angrepp, fysiskt våld, hot och attacker mot församlings- och möteslokaler.

Kanske ser sig inte varje enskild förövare som en aktiv del i ett politiskt sammanhang. Kanske är inte varje hatbrott en planerad attack utifrån en genomtänkt agenda. Men hatet kommer från början från någon som vill att det ska spridas. Och för den som drabbas uppstår ett mönster där den enskildes exakta motiv spelar mindre roll. Helheten är ett återkommande hat som leder till en enkel slutsats Jag är inte välkommen här.

I år firar Expo 20 år. Jag har ägnat en del tid att titta tillbaka i vår historia. Gått igenom gamla mötesprotokoll och läst artiklar från förr. 2003 gavs Expo ut som egen tidning igen, efter att ha hållits vid liv som en bilaga i tidningen Svartvitt. I vårt första nummer fokuserade vi på homofobin. I den inledande ledaren skrev då Stieg Larsson:

”Det pågår en terrorism i Sverige av det slag som militärstrateger i Pentagon brukar definiera som lågintensiv krigföring. Terminologin är hämtad från gerillakrig i tredje världen där den krigande parten inte har resurser eller politisk möjlighet att inleda ett fälttåg och därför begränsar sig till nålstick som skapar rädsla och förvirring.”

Den gången handlade det om homosexuellas situation. Det kunde lika gärna ha handlat om judar, muslimer, romer eller afrosvenskar.
Det var sant då. Det är lika sant nu.

Det är över tio år sedan Stieg Larsson skrev den där texten. Den lågintensiva terrorn har pågått sedan dess. Men den sker numera inte bara genom mord, våldsdåd, hot och trakasserier.

I början av året kom Magnus Söderman, en av de mest tongivande rösterna i den svenska rasideologiska miljön, till en slutsats som på många sätt illustrerar hur denna strategi formuleras.

Söderman skriver i en bloggpost på Motgift om den för extremhögern så känsliga frågan; Hur ska deras politik förverkligas? Att vinna sympatier genom att skylla på syndabockar är en sak, men när rasistiska organisationer ska förklara hur de ska göra sig av med de människor som inte passar in blir det svårare. Att kasta ut folk ur landet är helt enkelt en känslig fråga. Och för de organisationer som Söderman talar till är frågan dessutom ännu mer komplicerad. De är långt från makten, så vad kan de utifrån sin marginaliserade position göra? Lösningen är enkel. Minoriteter och migranter behöver inte kastas ut. Det går att göra deras liv så outhärdligt att det självmant lämnar.

Söderman hänvisar till en undersökning som visar att tre av fyra danskar med turkisk bakgrund överväger att lämna landet på grund av tonen i debatten om invandring och islam.

Och de antimuslimska demonstrationerna i Dresden, påminner Söderman. Hur kul är det att vara muslim i en stad med omfattande demonstrationer varje vecka?

Södermans slutsats är att han och hans gelikar har en uppgift att fylla. Bidra till ett samhällsklimat som gör att minoriteterna flyr landet.

Det påminner om ett uttalande från sverigedemokraten Torbjörn Kastell i ett reportage i Dagens Nyheter 2002. Muslimer skulle enligt Kastell ”frivilligt återbördas till sina hemländer”. För att få igenom detta menade Kastell att partiet skulle skapa ett samhälle där ”inga invandrare vill leva”.

”Vi kommer inte att tvångsdeportera invandrare och flyktingar - de kommer att flytta självmant, eftersom vi ska göra det mindre attraktivt för dem att bo i Sverige. Vi ska slopa alla integrationsprojekt och ”gulliga” kulturträffar mellan svenskar och invandrare. Vård, omsorg och arbete till svenskar först. Ingen hemspråksundervisning. Ingen specialmat i skolorna, ingen ledighet till elever och andra som till exempel vill fira sina religiösa eller kulturella högtider.”

Den lågintensiva terrorn finns fortfarande. Men den sker inte bara genom våld, hot och trakasserier. Den sker numera också genom en retorik och en politik som gjort Sverigedemokraterna till landets tredje största parti. Den kan även dagens nazister vara del av.