Daniel Poohl: Extremhögerns samlingsparti

I skrivande stund pågår SD Stockholms stads årsmöte. Efter en infekterad intern strid ska det till slut avgöras vem som får makten i distriktet. Utmanaren William Hahne med den långsiktiga ambitionen att välta partiledningen. Eller den sittande ordföranden Maria Danielsson med sin lojalitet till partiledningen.

Hur det går avgörs senare ikväll. Det spelar förstås roll vem som går vinnande ur striden. Men det verkligt intressanta är att konflikten visar att ledningens försök att profilera om partiet ser ut att få allt starkare internt motstånd.

Striden om makten i Sverigedemokraternas stockholmsdistriktet är ingen isolerad företeelse. Under de senaste åren har ungdomsförbundets ledning tydligt markerat att de vill vrida partiet i en annan riktning. De har fått uppbackning av partiets bunkerfalang och av delar av den högerextrema miljö som partiet försökt distansera sig ifrån.

Expo har skrivit en rad artiklar om detta. Om striden mellan moderpartiet och ungdomsförbundet. Om hur partiledningen tappat kontakten med gräsrötterna.

Sverigedemokraterna är en del av, vad vi skulle kunna kalla, den svenska radikalnationalismen. En politisk miljö som radikalt vill omforma landet enligt nationalistiska principer om homogeniteten som samhällets bärande pelare. Frågan är bara hur den där homogeniteten och samhällsbygget ska formas. Det är frågor som sliter denna miljö i stycken likt 60-talets små vänstergrupper. Vissa vill bygga en gemenskap baserad på vad man kallar ras (tänk fundamentalistiska nationalsocialister), vissa menar att det krävs mer än så och talar om etniciteten som det sammanbindande kittet.

Sverigedemokraternas projekt har varit att ta sig ur denna politiska gemenskap. Att klippa banden till den ”nationella rörelsen” genom att lansera en kulturnationalism där ras fullständigt avfärdas, etnicitet plockas bort och kulturen står i centrum. Med socialkonservatismen som ideologisk kompass i sakpolitiska frågor.

Sverigedemokraterna förespråkar en assimeleringspolitik där alla i teorin kan bli svenska, även om det är komplicerat och kan ”ta flera generationer”. Rent konkret går partiets politik ut på att ge så få människor från ”kulturellt avvikande länder”, som det brukar heta - alltså Afrika och Mellanöstern -denna möjlighet. Samma människor som rasnationalister och etnonationalister pekar ut som hot. Så för den som drabbas av politiken spelar det mindre roll vilken nationalistisk princip exkluderingen bygger på.
Men i den radikalnationalistiska miljön spelar det roll. Stor roll.

Sverigedemokraternas nya position har delvis gett önskad effekt. Under det senaste decenniet har partiet i allt större grad avfärdats som svikare mot de nationalistiska idealen. Genom att anta en tydligare antimuslimsk profil har partiet fortsatt kunna peka ut människor med rötter i Afrika och Mellanöstern som hot mot nationen, samtidigt som man antagit en tydligt pro-israelisk profil. Inget väcker mer vrede i de nazistiska leden.

Samtidigt är den kulturnationalistiska profilen långt ifrån självklar. Och frågan är hur många i partiet som helt hänger med i hur kulturnationalismen skiljer sig från etnonationalismen. Det finns människor som anses inte har här att göra. Exakt varför är kanske inte alltid så viktigt.

Förra året kunde Expo exempelvis visa att var tredje kandidat med tillgängligt Facebook-konto hade gillat sajter eller delat material från avsändare som partiledningen betraktar som ideologiskt avvikande.

Så det finns uppenbara överlappningar. Ungdomsförbundets försök att ta sig högre upp i makthierarkin visar att positioneringen Sverigedemokraterna försökt sig på inte har funkat. Det finns inga vattentäta skott mellan etnonationalismen och Sverigedemokraternas kulturnationalism. Båda ryms i dagens Sverigedemokraterna som mer och mer liknar ett samlingsparti för den svenska radikalnationalismen.

Vi kommer att få se fler strider likt den i Sverigedemokraternas Stockholmsdistrikt. Och vi har sett många tidigare genom åren. Det är bråk om vilken nationalistisk princip som ska väga tyngst och även om vilken ideologi som ska prägla bygget av det homogena samhället. Oavsett vilken sida som för tillfället har makten så är det uppenbart att Sverigedemokraterna inte tagit klivet ur den mylla där partiet har sina rötter.