Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Refik Hodžić väljer att se framåt, och tycker att att det behövs parallella ansträngningar på tre plan för att skapa en hållbar framtid.

Det första är utbildning. De unga i dag måste få de faktakunskaper som behövs för att stå emot den förnekelse och manipulation som är grunden för de nationalistiska spänningar som finns mellan folkgrupperna i Bosnien.

Om Refik Hodžić

Refik Hodžić kommer till Sverige för att tala vid minnesmanifestationen för folkmordet i Srebrenica på lördag i Stockholm. Han ska också delta i fredagens seminarium i Riksdagshuset om folkmordet.

Hodžić är numera kommunikationschef på International Center for Transitional Justice (ICTJ) med säte i New York. Han har arbetat inte bara med konflikten i forna Jugoslavien utan också i Libanon och Öst-Timor.

Under totalt åtta år var han talesperson på Internationella krigsförbrytartribunalen för Jugoslavien i Haag.

Transitional justice är inte en särskilt sorts rättvisa eller juridik utan är en term för arbetet att återupprätta samhällen efter perioder av systematiska och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Arbetet kan erkännande av offrens lidanden och skapande möjligheter för fred, försoning och demokrati.

Det andra är en ny grupp politiker på båda sidor som är beredda att driva ett långsiktigt projekt för att skapa ett nytt stabilt samhälle. Det man ser i dag är kanske kortsiktiga projekt, uttalanden och löften som sviks.

– Man kan tala om behovet av försoning. Men man kan också kalla det nödvändigheten att bygga upp förtroende och tillförsikt i samhället igen, säger Refik Hodžić.

Ett sådant politiskt projekt förutsätter också utbildning. Man måste få höra och läsa om det goda hos den andre, fokusera det som håller ihop människorna i landet. Den tredje ansträngningen behöver komma från det internationella samfundet.

– Det har inte en avgörande, men en mycket viktig roll, anser Refik. Den europeiska integrationen är en stark process, och den måste knytas till krav på de ledande i länderna i forna Jugoslavien. Omvärlden ska inte acceptera att samarbeta med politiska ledare som sedan så länge direkt motarbetar en gemensam fredlig utveckling av Bosnien.

Ett stort problem är att dagens politiker tjänar på de nationella motsättningarna och splittring, både i fråga om makt och pengar. De har inget mot att nationalismen fortsätter att dominera samhället.

– Det som måste till är att försoning ska bli lönsamt, säger Refik Hodžić.

Den internationella opinionen behöver också upplysning och utbildning, inser han. Även om det är djupt frustrerande att det fortfarande behövs; fakta om vad som hände under och efter kriget har funnits att tillgå länge. Men okunnighet och förnekelse gör Bosnien till måltavla för manipulation av många.

Kan du se att Sverige har någon särskild position i de här processerna?

- Ja, på två sätt, menar Refik. Sverige spelade genom framför allt Carl Bildt en aktiv roll under kriget och fredsprocessen. Det handlar inte om att väcka skuldkänslor, men det är viktigt att man i Sverige är klart medveten om den här delen av historien.

- Sverige har också blivit hem för många bosniska krigsflyktingar, nu en stark och välintegrerad grupp. Deras engagemang kan hjälpa resten av Sverige att förstå hur man INTE ska hantera etniska motsättningar.

– Bosnien kan verkligen vara ett varnande och avskräckande exempel för resten av världen hur man inte ska göra.

Refik Hodžić tror att det finns många, i och utanför Bosnien, som tänker som han. Men få vågar säga det.

– Det är så många, politiker och andra, som gynnas av dagens splittring och nationalistiska politik. Och för resten av Europa kan det vara svårt att acceptera att man har satsat fel när det gäller uppbyggnaden av Bosnien efter kriget. Men det var fel att tro att samarbete, stabilitet och utveckling skulle växa fram automatiskt när stiderna slutade och ekonomin blev bättre. Det är numera oomstridd expertkunskap att om man inte tar itu med gamla konflikter och orättvisor så kan inget stabilt och rättvist samhälle byggas.

Hur ofta känner du förtvivlan inför utvecklingen?

– Jag kan inte ge upp hoppet, jag har två barn, säger Refik enkelt. Och så söker han uppmuntran hos Nelson Mandela som talade om att en förändring kan verka omöjlig – till att börja med.

– Men när den har skett ser man att den var oundviklig. Och man undrar över hur det kunde ta så lång tid.

Ämnen i artikeln