Daniel Poohl: Man vinner inga strider med analyser

I veckan nådde Sverigedemokraterna nya rekordnivåer i opinionen. Det är en historisk förändring av det svenska politiska landskapet. Det är klart många frågar sig vad fan det är som händer?
Och mer viktigt, hur vänder man trenden?

Egentligen är det enkel matematik. Den har gällt för liknande partier som SD runt om i Europa under de senaste 20 åren. Och för den delen för alla andra partier.

Ett parti som ”äger” en fråga vinner när den frågan är på tapeten och diskuteras i linje med partiets sätt att beskriva den. Då mobiliseras de väljare som delar partiets syn. Alltså, SD går framåt för att många tycker som dem, och för att de nu bestämt sig för att invandringen är den viktigaste frågan av alla.
Efter den här sommaren är det inte så konstigt.

Det var sommaren då opinionsbildare både till höger och vänster tappade sin ideologiska kompass och rusade fartblint in i migrations- och integrationsdebatten.
Det var sommaren då ett dubbelmord på Ikea landade i en diskussion om i vilken grad vi ska skriva ut etnicitet på misstänkta förövare.
Då den organiserade kriminaliteten fortsatte visa sitt fula tryne.
Då EU-migranter, IS-rekrytering, flyktingar och den ensamkommande flyktingbarnen dominerade nyhetsflödet.
Då hatet bubblade upp i aggressiva digitala pöbelrop och attacker mot flyktingboenden och EU-migranter.

Det var sommaren utan sol.
Månader som sög in landet i en ökad känsla av att det går utför för Sverige.

Många av de här händelserna går - för den som ser det så - att foga in i det som Sverigedemokraterna kallar invandringsfrågan.
Framför allt när det inte pratas om något annat och när politiken i övrigt är osynlig.

Vad är då alternativet?
Ska vi inte prata om invandringen alls.
Det är klart att vi måste göra det. Och det gör vi också.
Men det handlar också om hur man gör det och vem som gör det

Migrationspolitiken är en av få politikområden där den som berörs mest - flyktingarna själva - sällan hörs och syns. Det spelar förstås roll för vilka perspektiv som kommer till tals och vilka lösningar som föreslås.

Än värre är att flera av de debattörer och opinionsbildare, både till höger och vänster som under sommaren fokuserat på migrations- och integrationsfrågor har gjort det med en retorik som är som lånad ur den högerpopulistiska pr-handboken. Måla ut invandringen som en avgörande fråga för landets framtid. Låtsas att du har örat mot marken och ger uttryck för en folklig opinion, anklaga dina kritiker för att vilja tysta dig och peka ut dem som delar av en pk-elit. Det är högerpopulismens maktanalys. Minoriteterna och eliten i allians mot folket.
Förenklat, antiintellektuellt och förgyllt med ett självpåtaget martyrskap.

Den som vill ta den partipolitiska striden mot SD måste ta sig ur den fälla som sommarens febriga debattklimat har gillrat.

Svensk politik behöver fler konflikter, fler idéer. Det behövs visioner.
Det låter banalt. Men uppenbarligen är det förbannat svårt.

SD vinner för att de har en paketlösning, där flera av sommarens stora snackisar kan fogas in.
Det är en enkel lösning. Bort med EU-migranterna, kraftigt begränsa invandringen och nationell väckelse. Det är en lösning som, om den på allvar får fäste, kommer att slita det här landet i stycken. Som faktiskt, trots att få verkar förstå det, riskerar att välta några av de grundläggande liberala demokratiska principer det här landet vilar på.

Den som vill ta upp striden mot SD måste till en början strunta i partiet. Börja med vad man själv vill med migrationspolitiken, infrastrukturen, energi- och miljöpolitiken och skolan, bara för att ta några exempel.
Vad gör vi åt kommunernas växande skuldberg och den sneda fördelningen av resurser mellan landets rika och fattiga delar? Foga in allt detta in en större idé, ett projekt som tar oss framåt.
Det ska inte vara en politik för att mota SD.
Utan förslag som förändrar människors vardag. Som gör skillnad.

Det finns de som hävdat att SD bara kan motas om vi ”lyfter på locket”, att vi måste ”våga prata” om invandringen. Nu vet vi resultatet. Det gick sådär.

Nu återstår det svåraste av allt. Att ta sig modet att formulera en idé som är ideologiskt förankrad, som går över flera politikområden, som erbjuder ett annat sätt att se på våra samhällsproblem och som svarar på de frågor som faktiskt spelar roll för väljarna.
SD:s framtid ligger till stor del i händerna på dess politiska motståndare. Då duger det inte att bara säga att det ena eller andra förslaget eller utspelet gynnar SD.
Det är inget svar, det är en analys. Och man vinner inga strider med analyser.
 De vinns med visioner och konkret politik.