Daniel Poohl: Extremhögerns politiska berättelse vinner mark

Förra veckan rapporterade Dagens Nyheter om polisens kod 291. Enligt DN märks alla fall där målsäganden, den misstänkte eller en förhörsperson är migrant. Detsamma gäller brott eller händelser kopplade till platser eller fastigheter som är aktuella i sammanhang kring flyktingmottagande.

Koden ger polisen en komplett bild av läget kring den stora insatsen som följer i flyktinginvandringens spår. Men journalister och allmänheten får inget veta. Enligt ett internt direktiv ska allt material med koden hemligstämplas.

I DN vittnar flera inom polisen om missnöjet med beslutet. Det är ”heltokigt”, säger en. En annan säger att hen inte ens begriper det.

Ytterligare en källa tror sig veta det verkliga motivet till hemligstämpeln.
”Situationen börjar bli farlig. Allt som snuddar vid invandringsfrågan ska hållas hemligt och min enda slutsats är att man av något slags politiska skäl inte vågar visa verkligheten som den är”, säger en anställd på polisens kommunikationsavdelning till DN.

Nyheten snappades snabbt upp i de radikalnationalistiska medierna. Sajten Motgift lanserade snabbt en t-shirt med trycket ”Kod 291 - Demokratur i siffror”. Den som inte hänger i snacket så betyder alltså demokratur att Sverige är en slags diktatur i demokratisk förklädnad.
Så förvandlades DN:s avslöjande ytterligare ett kapitel i radikalnationalismens politiska berättelse om Sverige.

Berättelsen erbjuder en politisk blick som ser eliten gå hand i hand med minoriteterna. Det är ett etablissemang som omhuldar det mångkulturella öppna Sverige. I kläm kommer ”folket”, bärarna av nationens särart. Den lilla människan. Det är utgångspunkten där man slår uppåt, mot Stockholm och ”pk-eliten”, för att sedan låta släggan falla neråt, mot det man ser som hotande och tärande minoriteter och flyktingar. Allt i ett slag. En radikalnationalismens samhällssyn där etablissemangets påstådda mörkläggning är en bärande pelare.

Det är en berättelse som tycks utgöra ramen för en allt större del av rapporteringen kring frågor som har med invandring att göra. DN:s artikel är ett av flera exempel.

DN:s avslöjande om polisens hemligstämpel är viktigt och bra. Dessutom visar det på en katastrofal kommunikation från polisens sida, som inte ens klarar av att förklara sina egna beslut.

Det oroande är hur nyheten ges en ideologisk tolkning, utan att det ens tycks uppfattas som det.

Jag har ingen aning om hur DN:s redaktion resonerade eller reagerade på citatet från källan eller källorna. Men jag tar mig friheten att gissa att de hade höjt mer på ögonbrynen åt en källa med en exempelvis kommunistisk retorik. Kanske hade de då funderat på om det fanns andra perspektiv på frågan. Kanske hade de publicerat artikeln ändå, medvetna om den uppenbara vänsterlutningen, för att sedan funderat på hur de skulle kunna ge kompletterande perspektiv i sin fortsatta bevakning.

För det finns andra perspektiv. Polisen har precis som flera andra myndigheter lagt till sig med ett omfattande pr-maskineri som ibland verkar mer intresserad av skapa en positiv bild av myndigheten än att lösa sin uppgift. Är det det vi har att göra med, PR-fieringen av myndigheterna?

Eller om nu polisen är styrd av en politiskt agenda, vilken är det då egentligen? I de uppgifter som nu inte kommer ut finns data som visar på den utsatthet som flyktingar upplever på asylboendena. Där finns också data om attacker. Det är information som lika gärna skulle kunna användas av antirasister, men som också ”mörkas”.

Nu överskuggas de perspektiven av en förklaring som inte tycks betraktas som politisk över huvud taget. Kanske ska man inte göra en för stor affär av en artikel. Men den är del av en större trend.

Den syns i både Jasenko Selimovic (DN 160111) och Lasse Granestrands (Svd 151204) debattartiklar.

De eftersöker en slags neutral diskussion där problemen med invandringen måste kunna diskuteras, men båda för ett resonemang som går i linje av extremhögerns berättelse om Sverige. Att kritisera SVT för frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” i Agenda för några år sedan var bara ett försök att tysta en debatt. Media gör propaganda istället för att granska. Allt i svepande och förenklade beskrivningar.

De utgör sig för att stå för en slags klinisk neutral faktabaserade linje, men presenterar den med radikalnationalismens retorik.

Vi lever i en tid där invandringen är den mest diskuterade frågan. Då måste media skildra det. Vi behöver vrida och vända på hur det görs bäst. Samtidigt måste vi förstå att myten om etablissemangets mörkläggning av invandringens konsekvenser är en del av ideologisk berättelse. Om vi inte gör det riskerar vi att skapa ett samhällsklimat där vi tror oss söka ett neutralt förhållningssätt till våra samhällsproblem, medan vi i själva verket bereder mark för radikalnationalismen.