SD:s splittrande välfärd

Jimmie Åkesson äntrade podiet framåtlutad och till synes trygg. Tillsammans med partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt presenterades vårbudgeten i mitten av förra veckan.

Partiledare Åkesson målade upp sin berättelse om Sverige i dystra färgskalor. Det är ett land där apokalypsen väntar runt hörnet. Aldrig förr har Sverige varit så här splittrat, konfliktfyllt och polariserat, menar Åkesson.

Nationens fiender är inte bara ett yttre hot utan också en intern fråga. Striden i samhället står mellan de som vill bidra och de som förstör, mellan de som pliktskyldigt och lojalt värnar om nationens sammanhållning och välmående och de som inte vill medverka och som endast tär.

Det är en svartvit värld där ont står mot gott. Där SD ska framstå som det enda alternativet för sammanhållning och trygghet. Och där resten av det politiska spektrat står för splittring och otrygghet.

Skattesänkning före ansvarstagande

Hösten 2015 stod migrationsdebatten i centrum. Under våren 2016 och framöver är det ingen vild gissning att en så kallad integrationsdebatt med fokus på hur välfärden ska distribueras med kraft kommer storma in i det politiska samtalet. I vårens budgetförslag utkristalliseras ett par saker som visar hur SD rustar upp när det blåser till storm.

För det första vill partiet hellre prata sänkt skatt än sänkt lön. Uppenbart känner partiet sig obekvämt med den senaste tidens låglönedebatt och lägger i stället fram ett hafsigt och illa underbyggt förslag om att ingen ska behöva betala skatt upp till en årsinkomst om 150 000 kronor.

Hur en sådan reform, som enligt Riksdagens utredningstjänst kostar hela 180 miljarder, får för konsekvenser på samhällsekonomin eller hur det ska finansieras säger SD sig inte veta fullt ut. Det får framtiden utvisa. Det är ett förhållningssätt som rimmar illa med ett parti som gärna vill framhäva sig som regeringsdugliga och ansvarstagande.

Villkorad välfärd

För det andra handlar politiken som vanligt inte om integration för SD, utan om assimilation. För den som enligt Sverigedemokraterna inte anses vara nationen lojal, pliktskyldig och närande ska välfärdssamhället tydligt villkoras.

I samhällsforskningen kallas detta välfärdschauvinism. Tills skillnad från den allmänna välfärdspolitiken är välfärdschauvinismen inriktad på att begränsa de sociala förmånerna till vissa grupper, företrädesvis en etniskt homogen majoritetsbefolkning.

I SD:s vårbudget är, förutom förslag om hårdare och mer begränsad invandring, välfärdschauvinismen tydlig. Bland annat presenteras hur partiet vill märka ut och dela upp vem som får tillgång till skattefinansierad hälso- och sjukvård inklusive tandvård. För exempelvis asylsökande vuxna ska merparten av sjukvården finansieras på egen hand via försäkringar eller lån.

SD ointresserade av integration

SD menar också att det inte alls bara handlar om att arbeta och betala skatt för att du ska vara en del av samhället. Det är mycket mer än så. Det är en fråga om moral, plikt och lojalitet. Du måste foga dig till den sverigedemokratiska mallen och tycka, tänka samt identifiera dig rätt för att får vara med. Som ett led i detta föreslår SD att medborgarskapsprov ska införas samt att en så kallad kulturkanon införas i landets skolor. Medborgarskapet ska också lättare kunna upphävas om oegentligheter framkommer i efterhand.

Det är tydligt att i Jimmie Åkessons Sverige så spelar det ingen roll hur hårt vissa människor anstränger sig, de kommer ändå aldrig fullt ut få vara med. SD kommer alltid uppfinna nya hinder och krav. Inget nytt under solen med det. Så funkar det med ett parti som vilar på extremnationalistens grund. Då handlar det om att stänga ute, bygga murar och splittra. Då finns det alltid ett bättre vi mot ett sämre de.

Om integrationsdebatten framöver kommer låta i liknande termer kommer Jimmie Åkesson fortsätta stå trygg vid podiet.