Umeås judar döljer sin identitet – "Ingen vågar bära kippa på stan"

Artikeln är publicerad i Tidskriften Expo 1-2016

PRENUMERERA HÄR …

”In Sweden, a Kristallnacht commemoration without Jews” löd rubriken i Jerusalem Post. Svenska nyhetsmedier hakade på. Sen kom opinionstexterna: ”Antirasisterna verkar lida av minnesförlust”, löd en rubrik på Expressen Kultur.

På årsdagen för minnet av Novemberpogromen (Kristallnatten) riktade världens medier plötsligt blickarna mot Umeå. Anledningen var inte att Novemberpogromen inte uppmärksammades. På torget samlades en stor mängd människor och talare från flera politiska partier. Problemet var att manifestationen hölls utan att den judiska föreningen var närvarande.

Eller var de ens inbjudna? Meningarna går isär. Vad som dock är säkert är att den judiska gruppen aldrig varit en del av stadens decennierlånga tradition av manifestation till minne av offren för Novemberpogromen.

Vad som också står klart är att händelsen rev upp ett sår som länge ömmat i Umeå.

Inget självklart fokus på antisemitism

Några månader senare, den 27 januari 2016. Förintelsens minnesdag, ännu ett viktigt datum för att hedra de som föll offer för Förintelsen. På en scen framför en fullsatt aula i Dragonskolan stod Carinne Sjöberg, ordförande för Umeås judiska förening med ett 40-tal medlemmar. Vid sin sida hade hon föreningsmedlemmen Sylvia Bäckström.

Sylvia Bäckström. Foto: David Lagerlöf.

I stolsraderna satt hundratals högstadieelever från flera olika skolor i Umeå. Men liksom vid manifestationen i november, var det även vid denna sammankomst långt ifrån självklart att fokus skulle ligga på just judarnas historia, på Förintelsen och antisemitismen.

– När vi kom till skolan på morgonen hade man ändrat rubriken för dagen. Man hade tonat ned Förintelsen och ville ha en dag för tolerans och mångfald. Det är självklart viktigt det med, men det kan man ha alla andra dagar på året. För oss är det viktigt att vi åtminstone får våra två dagar på året för att minnas och berätta om Förintelsen, säger Sylvia Bäckström.

Carinne och Sylvia protesterade och rubriken för temadagen ändrades till slut. Umeåeleverna fick höra om Förintelsens offer och berättelser om de som överlevt. Men även om situationen för många judiska barn som växer upp i Sverige i dag.

– Det gör ont att bli kallad judejävel. I våra klassrum och här i salen sitter det judiska barn, alla kanske inte ens har berättat att de är det, så är det i Umeå i dag. Många judar drabbas fortfarande av hat, säger Carinne Sjöberg till ungdomarna i publiken.

Länge dolt sin judiska identitet

Både Carinne och Sylvia är i dag öppna med sin judiska identitet. Men Sylvia berättar att hon länge har dolt den.

– Jag är uppväxt med en judisk mamma som har överlevt Förintelsen. Våra närmaste vänner har vetat att familjen är judisk, men så sent som för ett par år sedan vågade jag inte öppet gå ut som jude, säger hon när Expo träffar dem efter scenframträdandet.

Sylvia Bäckström visar upp sitt familjealbum och berättar om sin mor som kom till Sverige som överlevande från Förintelsen. Foto: David Lagerlöf.

Sylvia visar upp en lokaltidningsartikel från april 2015. På bilden står hon med ryggen mot kameran. I artikeln använder hon inte sitt riktiga namn. Något hon själv hade valt på grund av rädsla. I texten talar hon om sin oro för judars utsatthet i Umeå.

– Väldigt få judar, för att inte säga ingen, vågar bära kippa i centrala Umeå. Man är rädd för konsekvenserna, att drabbas av glåpord eller värre, säger hon.

Skulle du vara orolig om dina barn valde att bära kippa?

– Ja, det hade jag. Jag måste vara ärlig och säga det, jag hade varit väldigt rädd för vad som skulle kunna hända, säger hon.

Socialdemokraterna är Umeås överlägset största parti och har dominerat politiken i årtionden. I kommunfullmäktige finns en vänsterdominans med Vänsterpartiet som tredje största parti, och både Feministiskt initiativ och Arbetarpartiet – en utbrytning ut Rättvisepartiet socialisterna.

”Det värsta jag upplevt”

På den kritiserade minnesdagen över November­pogromen 2015 deltog politiker från både den styrande ­vänster­alliansen och den borgerliga oppositionen. Arrangör till manifestationen var Arbetarpartiets ordförande Jan Hägglund. Han är också den som uttalat sig i medier om händelsen. När Expo kontaktar honom är han först avigt inställd.

Han misstror medier och upplever att hans citat har förvanskats och att han både nationellt och internationellt har missförståtts. Men han går med på ett möte och vi träffas i Arbetarpartiets lokaler.

– I hela mitt politiska liv har jag kämpat mot nazism och nu är mitt rykte till stora delar förstört. Det här var det värsta jag har upplevt, säger han.

Hägglund säger att målet för manifestationen var att skapa en politisk bredd över blockgränserna och att talare skulle ställa upp som enskilda individer. I planeringen hade inte den judiska föreningen varit involverad, men Hägglund menar att hans intention varit att ha med judiska föreningen bland representanterna på manifestationen.

”Allmän antirasistisk manifestation”

Han säger att Novemberpogromen uppmärksammats i Umeå de senaste 20–30 åren och att han inte varit arrangör tidigare samt att manifestationen tidigare nästan alltid bestått av en ”smalvänster” som haft en ”allmän antirasistisk ­manifestation”.

Jan Hägglund, partiledare för Arbetarpartiet i Umeå, arrangerade den kritiserade manifestationen till minne av Novemberpogromens offer förra året. Foto: David Lagerlöf.

Ambitionen förra året var paradoxalt nog att ha större fokus på Förintelsen. Han menar att han kontaktat Carinne Sjöberg både i hennes egenskap av politiker i Liberalerna och som ordförande i Judiska föreningen. Vilket inte stämmer enligt Carinne Sjöberg.

– Jag blev kontaktad en vecka innan och uppfattade det som att han kontaktade mig som politiker i Liberalerna. Han nämnde aldrig att han ville att jag ska tala i egenskap av ordförande i den judiska föreningen, säger hon.

Ingen naturlig plattform

Historien är fortfarande infekterad. Kanske har det rört sig om missförstånd och dålig kommunikation? I vilket fall belyser historien samtidigt något annat. Den judiska minoriteten har aldrig haft en naturlig plattform i Umeås samhällsliv och känner sig förbisedd.

Vid Expos samtal med flera personer från den judiska föreningen är det uppenbart att de flesta känner sig exkluderade. Hotet beskrivs komma från olika håll. Från aktörer från den politiska vänstern och från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen som har etablerat sig i staden. Men även från vissa individer med en bakgrund i Mellanöstern.

Många av stadens judar vittnar om kollektiv skuld­beläggning med anledning av staten Israels politik och ageranden i Israel-Palestina-konflikten. År 2003 valde en man i Judiska föreningen i Umeå att tillsammans med sin familj flytta till Israel. Beslutet togs efter Sam­fundet Sverige-Israel hållit ett föredrag i Pingstkyrkan – och mötts av våldsamma protester och ­skadegörelse.

Ständigt förhålla sig till Israels politik

Även om protester mot Israel inte är detsamma som antisemitism så känner många judar i Umeå att de vill besparas från att ständigt tvingas förhålla sig till konflikter i Mellanöstern. Många väljer att dölja sin judiskhet som en konsekvens av detta.

Känslan att den judiska föreningen måste förhålla sig till Israels förehavanden bekräftas av Jan Hägglund. Han är kritisk över en del av vänsterretoriken.

– Jag kan mycket väl förstå att den judiska föreningen inte alltid känt sig välkomna. Förintelsen kan tidigare ha kommit i bakgrunden, säger han.

Markerar inte mot antisemitism

Hägglund tycker även att en del av vänstern i Sverige varit dålig på att markera när kritik mot staten Israel blir en anklagelse mot judar i Sverige.

– Svenska judar förföljs och när det gäller Israel så måste man skilja på regering och de som bor där. Alla inom vänstern gör inte den åtskillnaden, fortsätter han.

Han menar att i hans eget parti arbetar man med att hålla en rågång internt, men ser samtidigt en utmaning.

– Jag har kanske tänkt relativt stereotypt. Att problemet är nazister. Men konflikten i Mellanöstern är en annan källa till judehat, som de senare åren även tagit sig till Sverige. Vänstern som helhet måste ta itu med det. Jag tror att man har varit rädd för att detta kan leda till en intern splittring. Men vi måste vara tydliga, annars står vi där och tar avstånd från det som hände för 70 år sedan och blundar för det som sker i dag, säger han.

På rätt väg

Mycket har hänt sedan den kritiserade manifestationen på årsdagen av Novemberprogromen. På kvällen, efter föredraget i Dragonskolan, står den judiska föreningen som värd för en minnesceremoni i Umeå stads kyrka. Den judiska föreningen har blivit en central aktör i Umeå kommuns satsning för att motverka rasism bland ungdomar.

Deltagare på minnesceremonin i Umeå för Förintelsens offer.

Den senaste tiden har Sylvia Bäckström hållit en rad föreläsningar. Hon berättar om hur de två dagarna, 9 november och den 27 januari – årsdagen för Novemberpogromen 1938 och årsdagen för befriandet av förintelselägret Auschwitz-Birkenau – har varit dagar som den judiska föreningen i Umeå försökt ta tillbaka.

Temadagen på Dragonskolan var ett viktigt steg på vägen, men det räcker inte.

– Vi har till exempel ingen synagoga, det har aldrig funnits något offentligt rum för oss i Umeå. Jude har man varit privat, i hemmet. Det var bara nyligen som jag verkligen kom ut som jude. Vårt mål är att få vara en del i samhället, säger Sylvia Bäckström.

Stämningen efter minnesceremonin i Umeå stads kyrka var fylld av allvar, men också av framåtanda. Från att varit en liten dold förening känner Umeås judiska förening att de är på rätt väg.

– Jag har mycket att tacka Judiska föreningens ord­förande Carinne Sjöberg för att jag i dag är helt öppen med min judiskhet. Hon är en stark kvinna som inte ger sig och kräver att vi har vår plats, säger Bäckström.

– Det är lätt att haka på det, fortsätter hon. Men vägen är fortfarande lång.

Skolledning ofta för konflikträdd

Carinne Sjöberg delar känslan av att de sakta men säkert börjar lyckas sätta en prägel på Umeå. Hon brinner för att komma till skolorna och att möta elever, både judiska barn som sitter i klassrummen, men även de barn och ungdomar som slänger ur sig antijudiska förolämpningar.

– Det är många judiska barn som har det tufft i skolan, som inte vågar berätta vilka de är. Det finns exempel på barn som haft sin kippa i fickan och inte har vågat visa upp den. Samtidigt är det viktigt att möta de som har för­domar. Det går att påverka ungdomar, säger Sjöberg.

Sjöberg menar samtidigt att skolledningen ofta är alltför konflikträdd.

– Det finns skolor dit vi inte får komma för att man är rädd för att vi ska upplevas som provocerande för vissa. Det är ju på sådana platser vi behövs som mest, säger hon. 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Expo 1-2016

PRENUMERERA HÄR …