Går det att dra lärdomar av terror och barnamord?

Offren var politiskt organiserade ungdomar som kämpade för och praktiserade solidaritet. I det här fallet samlade på ett sommarläger. På den unga arbetarrörelsens egna ö, Utöya.

Gärningsmannen visste vad han gjorde och vad han ville uppnå.

Att hedra offren kan vara att som antifascist och antinationalist kompromisslöst peka på när samhället och världen går i den riktning som gärningsmannen ville.

Så till en sak jag tänkt på när femårsdagen av terrordådet på Utöya har närmat sig:

De första dagarna efter terrordådet befann jag mig i Frillesås och jobbade därifrån. Efter någon vecka så åkte jag till Stockholm för att framförallt göra intervjuer för svenska och internationella medier medan flera av mina kollegor jobbade från de platser där de hade planerat att ha semester.

Eftersom gärningsmannen så tydligt själv hade redogjort för vem han var och vad han ville så var det relativt enkelt att besvara frågor om honom och om den politiska miljö han hörde och hör hemma i.

En intervju som jag så här fem år senare har tänkt på väldigt mycket var i TV4:s Nyhetsmorgon. Redaktören som bjöd in mig ville att jag skulle reda ut en del av de begrepp som ständigt återkom i den högerextrema och högerpopulistiska miljön men som då, i alla fall i Sverige, var relativt sällsynta i den offentliga debatten.

Upplägget var att jag skulle hålla upp lappar med dessa ordet och sedan ”reda ut begreppen”.

Det här var sommaren 2011. Mindre än ett år efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Så visst fanns begreppen jag nämnde i det offentliga samtalet. Men det var uteslutande just SD som använde begreppen och möjligen någon ”borgerlig” debattör (bloggare) som idag föga förvånande står på SD:s lönelista.

”Politiskt korrekthet”, ”Politiskt inkorrekt”, ”Islamisering”, ”Omvänd rasism” var några begrepp jag skrev upp.

Jag skrev även upp begreppet ”Kulturmarxism” som vi knappt hade sett i Sverige innan terrordådet på Utöya. Men efter 2011 förekommer begreppet som grundar sig i en antisemitisk konspirationsteori i sverigedemokratiska motioner till kommunfullmäktigen och i mer eller mindre vardagliga stockkonservativa och nationalistiska samtal.

Nåväl.

Jag minns inte vem av mina kollegor, möjligen Jonathan Leman eller Daniel Vergara som jag jobbade intensivt med de där dagarna, som jag pratade med när jag kommit från TV-studion.

Att det kändes som om jag presenterat den förljugna och genomrasistiska världsbild för den breda allmänheten. Visst, det hade jag som Expomedarbetare gjort otaliga gånger förut. Det är ju lite av vårt uppdrag. Men tidigare hade det hela tiden känts som om vi varnat för något som kan hända om de här idéerna får tillräckligt starkt fäste i ett samhälle eller hos en människa. Att idéerna leder till etniska rensningar, folkmord eller det som nyss hade hänt på Utöya.

Och nu hade det alltså hänt.

I ett grannland där ett högerpopulistiskt och antimuslimskt parti sedan länge dikterat villkoren för det politiska samtalet och i slutändan den förda politiken om invandring, minoriteter, religionsfrihet och allt annat som går att koppla till människor som inte råkar vara födda i Norge eller tillhöra majoritetsbefolkningen.

Jag tänker tillbaka på hur det var då, sommaren 2011 när jag satt i en tv-soffa, och förklarade vad extremhögern menade med ”politiskt korrekthet” och idag, fem år senare, är det rätt slående hur samma resonemang förs på flera av de större tidningarnas ledarsidor och av så väl borgerliga som socialdemokratiska politiker här och var. Rätt långt från de högerextrema hatsajterna.

Och så tänker jag på förra sommaren. När en halländsk högerextremist, som för lite mer än tio år sedan försökte infiltrera Ung Vänster, greps tillsammans med en vän. Tillsammans hade de samlat på sig 550 kilo dynamit. Högerextremisten ska enligt vänner ha skrävlat om att han ville göra något värre än Utöya.

På första maj i vår demonstrerade de båda med nazistiska Nordiska motståndsrörelsen i Borlänge.

”Först och främst är det gärningsmannen som är skyldig till det som inträffat” var ett mantra som jag inledde i stort sett varje intervju med sommaren för fem år sedan.

Men en politiskt motiverad massmördare och terrorist verkar inte i ett vakuum.

Så var det inte då. Och så är det inte heller nu.

Världsbilden måste bekräftas och förstärkas någonstans.

Av hatpredikanten som talar om heligt krig. Av föräldern som ondgör sig över ”utlänningar”. Av toppolitikern som talar om den stundande systemkollapsen.