Daniel Poohl: En dag på stranden blev ett trauma för livet

– Tre poliser kom fram till mig och sade att jag måste ta av mig min scarf, som jag hade i form av bandana på huvudet. De sade att man måste vara ”korrekt klädd” om man ska vistas på stranden i Cannes.

34-åriga Siam är en av många franska muslimska kvinnor som under den senaste tiden drabbats av den hårdföra politiken mot landets muslimska minoritet. I intervjun med den franska tv-kanalen BFMTV berättar hon hur hon tvingats lämna stranden enbart på grund av att hon haft på sig en huvudduk, långärmad blus och leggings.

Hennes dotter grät. Runt omkring protesterade strandbesökare mot polisens bryska behandling. Lika många skrek ”Åk hem”.

Vittnesmålet kommer i kölvattnet av debatten om det uppmärksammade franska förbudet mot burkini. Burkinin är en tunika med tillhörande slöja som kompletteras med långa badbyxor. Den lanserades 2004. Enligt designern Aheda Zanetti var den tänkt att ge muslimska kvinnor som vill skyla delar av kroppen mer frihet.

Nu har den förvandlats till en symbol för islamism, i alla fall om man ska tro de franska politiker som nu underblåser den antimuslimska opinionen i landet. I Frankrike har debatten om slöjan pågått under många år. I bakgrunden finns landets tradition av att inte blanda religion och stat. Och under den senaste tiden förstås serien av terrordåd.

För den som vill utmåla islam som ett hot mot nationen är det med andra ord lättare än någonsin. Med sekularism och säkerhet som ledord blir muslimer föremål för en allt mer repressiv politik och ett ökat tryck.

Som burkiniförbudet. Det lanserades i början av augusti i Villeneuve-Loubet, mellan Cannes och Nice på den franska rivieran. Ortens borgmästare ville förbjuda klädsel som inte respekterar bland annat god moral och den franska statens grundvärderingar. Motivet var säkerhet. Eftersom burkinin enligt borgmästaren i många ögon symboliserar islamism så kan plagget provocera fram sammandrabbningar, inte minst efter terrordådet i Nice.

Sedan dess har burkiniförbudet spridit sig längs den franska sydkusten. Landets högsta förvaltningsdomstol har förvisso upphävt förbudet. Front National har kritiserat domstolens utlåtande. De vill istället se ett förbud mot slöja på alla offentliga platser. Även den förre presidenten Nicolas Sarkozy, som nu ger sig in i presidentvalet ännu en gång, vill se ett förbud.

Förbudsvågen orsakade till en början ljumma reaktioner. Men när den uppmärksammade bilden på hur polisen konfronterar en kvinna på stranden i Nice spreds över nätet tog debatten fart. Moralpoliser som ger sig på kvinnor på grund av deras kläder är inte okej, fastslog chockade och upprörda opinionsbildare. Polisen har i sin version av händelsen hävdat att de inte tvingade kvinnan att klä av sig, utan att hon gjorde det självmant. Det har inte fått upprördheten att lägga sig.

På många sätt är reaktionerna talande för hur islamofobin ser ut i dagens Europa. Debatten om slöjans plats i samhället rasar, men det är inte förrän retoriken blir till praktisk politik som det blir uppenbart för den som inte direkt drabbas hur kränkande idéerna är.

Vi kan inte ha poliser som ger sig på kvinnor på grund av deras klädsel, sägs det. Men alla typer av förbud mot niqab eller slöja får till slut den konsekvensen i någon form.

Många röster har också med rätta påpekat att det är just den här typen av rubriker som militanta islamister vill ha. Men även det är en utgångspunkt som riskerar att leda fel. Extremhögern och IS-anhängarna får näring av splittrade samhällen – och av varandra. Men vi får aldrig glömma var frågan i grunden börjar. Islamofobi är inte ett samhällsproblem för att det riskerar att ge näring åt jihadismen, som i slutändan riskerar att drabba majoritetsbefolkningen.

Islamofobi är ett problem för att den drabbar den utpekade.

När ord blir verklighet, när förbudet slår till, så förvandlas en dag på stranden till ett trauma för livet. 34-åriga Siam i Cannes vet hur det känns. Hon kommer minnas sin dotters tårar och glåporden för resten av livet. Tänk på det nästa gång ordet förbud snurrar i luften.

För övrigt:
 

•  
• Nya Tider har lyckats väl med sin strategi. Att vara med på bokmässan handlade förstås inte om att locka nya prenumeranter. Det var ett försök att ställa ”etablissemangets” högtravande ord om yttrandefrihet på prov. Och själva kunna utmåla sig som de sanna vännerna av yttrandefrihet. Nu gjorde bokmässan alla fel man kunde göra. De bjuder förstås in vem de vill på sin mässa, men när temat är yttrandefrihet kunde man önska en tydligare linje. För egen del tycker jag att Nya Tider kunde fått vara med. Jag har sett förintelseförnekare och antisemiter stå i sina montrar under tidigare år på bokmässan. De ser ofta väldigt ensamma ut.

 

•  
•  
•  
• Sommarens våg av terror är en sorglig påminnelse om att det är meningslöst att ställa islamistisk och högerextrem terror mot varandra. De existerar parallellt och får näring av varandra. Frågan är inte vilket som är det största hotet. Frågan är hur vi kan förstå dem och motverka dem. Mer om det i nästa nummer av Expo.