Anton Lundin Pettersson var inte ensam om sina idéer

Publicerad 2016-10-22 08:18

Bild på Anton Lundin Pettersson när han poserade med elever i samband med terrordådet i Trollhättan.

Han visste vad han gjorde. När Anton Lundin Pettersson klev in på skolan Kronan i Trollhättan förmiddagen den 22 oktober 2015 hade han planerat massakern i flera veckor.

Hemma vid datorn hade han sökt information om självmord, tittat på tal av Adolf Hitler, beställt vapen och kläder till sin egenkomponerade uniform. 
Facebook-profilen var uppdaterad och håret nyklippt. 
Platsen hade han också studerat. Läst av kartbilder, dubbelkollat när höstlovet var och tittat på bilder av eleverna. På skolan Kronan i Kronogården, med sitt dåliga rykte och stor andel elever med invandrarbakgrund, fanns de offer han sökte.

Väl på plats attackerade Anton Lundin Pettersson två anställda och tre elever. Elevassistenten Lavin Eskander dog på plats. Eleven Ahmed Hassan och läraren Nazir Amso avled på sjukhus på grund av skadorna.
Till slut sköts Anton Lundin Pettersson av den första polispatrullen på plats.
Samma kväll avled han på sjukhuset.
Men som vad?
Ännu en högerextrem terrorist? 
En av många deprimerade unga män som förlorat lusten att leva?
Eller som den förste svensk att utföra en skolmassaker?

Det finns många sätt att hantera brutala ofattbara våldsdåd.
I Trollhättan har stadens invånare slutit sig samman i mäktiga manifestationer och en okuvlig vilja att hålla minnet av offren vid liv.
På skolan Kronan vittnar eleverna om en bättre stämning. Man liksom bryr sig mer om varandra.

Den stora debatten efteråt har handlat om säkerhet. Hur kunde det ske? Hur ska skolor skydda sig mot liknande dåd i framtiden? På ett sätt är det begripligt. Jag minns fortfarande pappan som satt och vilade benen på Krongårdens torg dagarna efter morden. Han sög nervöst på cigaretten och förklarade att han inte skulle släppa iväg barnen till skolan. Inte när mördare går lösa. Och vem kan klandra honom? Många känner säkert likadant. 
Och många i Sverige har faktiskt anledning att känna oro. Kronans elever valdes ut som offer på grund av färgen på deras hud.
Man kan förstå diskussionen om skolornas säkerhet. Men kanske är en rimligare fråga hur vi ska skydda samhället från rasismen.
För det vet vi åtminstone. Utan Anton Lundin Petterssons rasistiska världsbild hade Lavin Eskander, Ahmed Hassan och Nazir Amso varit vid liv idag.

I polisens omfattande förundersökning framstår Anton Lundin Pettersson som en mycket ensam ung man. Han var blyg och tystlåten och levde sitt liv framför datorn. Han hade inte vårdats för psykisk ohälsa, men ärren på ena armen skvallrade om ett självskadebeteende. Några veckor innan morden fick han veta att han inte skulle få förlängt på jobbet där han hade en praktikplats. Enligt polisen var det då han började planera sin massaker. Och tanken att ta sitt liv fanns där. Han sökte på nätet. Hur livesänder man självmord? Finns det någon riktig hjälp att få?
I det brev som han lämnade efter sig är det enligt polisen tydligt att han såg framför sig att han skulle att dö.

Han var uppenbart inspirerad av den estetik och populärkultur som präglar den nätkultur där skolmassakrer romantiseras. Där misfits hämnas och där den starkes rätt gäller. Det syntes på hans utstyrsel, i det faktum att han valde ut en skola som mål och i musiken han lyssnade på.
Bakom masken hade han sminkat sig. I förhören berättar en av poliserna att han såg ut ”som på filmer från skolskjutningar som vi sett från USA”. 



Men i centrum finns alltid motivet. Enligt polisens gärningsmannaprofil har han inte haft kontakt med utomstående om politik via nätet. Istället konsumerade han idéerna. Som Expo tidigare berättat gillade han bland annat filmer av en svensk nyfascistisk opinionsbildare. I youtube-filmerna talar bloggaren om ”det multikulturella helvetesprojektet” och beskriver sig som en motståndare till ”judisk mediekontroll i den västerländska civilisationen” och betonar ”betydelsen av ras i samhället”.
Och kanske är det så vi ska förstå varför han bakom sin mask och svarta cape hade sin torshammare hängandes runt halsen.

På en presskonferensen som hölls kort efter mordet konstaterade poliskommissarien Thord Haraldsson att det fanns ett hatbrottsmotiv. Mördaren hade valt sina offer efter hudfärg. Och i det brev som fortfarande inte är offentligt förklarade han att kände sig tvingad att göra något. Att han inte gillade invandringen. Att invandrare tog de sjuka och gamlas plats.

I gärningsmannaprofilen står det att hans våld ”speglar hans aversioner och missriktade aggressivitet där han gjort en befolkningsgrupp kollektivt skyldig”

Ville han ta sitt liv?
Troligtvis. Man han valde att dö för en sak. 

Var det en skolmassaker? 
Nej, Det var en massaker på en skola. Ett rasistiskt dåd med en metod lånad från amerikanska skolskjutningar. 

Var han en högerextrem terrorist?
Vi vet inte det. Men det var ett försök till politiskt motiverat massmord. Men så länge polisen envisas med att sekretessbelägga centrala delar i utredningen så blir det omöjligt att gå till botten med just den frågan.
Och för dem som drabbades blev konsekvensen rädsla och skräck. 


Dessutom finns det aspekter som inte fångas av polisens utredningar. Utanför individen finns ett samhälle. Så här i efterhand känns det som ett kusligt sammanträffande att morden skedde samtidigt som vi såg den mest intensiva vågen av attacker mot flyktingboenden någonsin.

Varför är det så viktigt att rota i detta?
Kan vi inte bara gå vidare och låta de anhöriga, offren och Trollhättan som stad vara i fred? Det är viktigt för att sättet vi förstår det som hänt leder vägen framåt.
I samma stund som morden överskuggas av en säkerhetsdebatt eller förvandlas till ett förvirrat självmord så osynliggör vi offren. I det ögonblicket blir det också omöjligt att på riktigt börja läka de sår som morden rivit upp.

Sverige har en historia av att undervärdera rasistiskt våld.
Brinnande flyktingförläggningar var pojkstreck.
Nazistiska skinnskallar var unga män utan fadersgestalt.
Terroristen Peter Mangs var en serieskytt
Precis som Anton Lundin Pettersson visste de vad de gjorde. 
Och samtliga verkade i ett sammanhang där de inte var ensam om sina idéer.
Frågan är bara om vi klarar av att se det eller inte?

Facebookhärvan

Expos ideella reporter Morgan Finnsiö i Aftonbladet TV om Cambridge Analytica.