Daniel Poohl: Den vite mannens revansch

Det som många sa var omöjligt har blivit verklighet. Donald Trump är USA:s nye president. Det är bara några timmar sedan de sista avgörande rösterna rullade in. Chockvågen sveper fram över stora delar av världen. Och just nu är det omöjligt att överblicka konsekvenserna. En sak är säker. Inget blir som förr.

Det här valet kommer med stor sannolikhet bli det mest genomlysta och analyserade valet i modern tid? Vad var det som hände egentligen?
Och det finns förstås inte ett svar.
Valresultatet är ett långfinger mot makten i Washington. En revansch mot det som upplevs som etablissemanget.
Det är den politiska mittens död och den växande polariseringen i full prakt.
Valet har delat generationer, samhällsklasser och landsändar.

Men några saker kan man ändå konstatera.
Det har blivit allt mer populärt att förklara högerpopulismens framfart som en slags revansch från globaliseringens förlorare. Men globaliseringens sanna förlorare har inte ens en röst. De finns i flyktingläger, på fel sida stängsel och murar. De har inga papper. De sitter fast i länder utan framtid, eller så lever de sina liv i västvärlden under usla levnadsvillkor. De är inte högerpopulisternas stödtrupp. De är deras hatobjekt.

De vita amerikaner som förlorat sina jobb i indusrinedläggningar och brutala nedskärningar är förstås också förlorare. Deras frustration och vrede är rimlig. Men det är skillnad på att börja på botten, och att stå utan något man tagit för givet
Och det är inte bara jobbet man förlorat.
Den stora berättelsen handlar nämligen inte om ekonomi.

I en av den senaste tidens mest ambitiösa artiklarna om högerpopulismens framfart konstaterar journalisten Zack Beauchamp att den främsta drivkraften bakom Trumps väg mot makten drivits fram av rasism. Han har läst den relevanta forskningen och intervjuat akademiker. Och svaret är tydligt. Det handlar om vad extremhögern säger att det handlar om: invandring, kultur och ras.

Det är vit identitetspolitik i ett land med stora demografiska förändringar.
Den vite mannens revansch, om man så vill.

Det är förstås inte bara män som röstat på Trump.
Och inte bara vita.

Men motorn i Trumps kampanj har varit rasism och en populism parad med konspirationsteorier. I valets absoluta slutskede krönte till och med Trump sin kampanj med en antisemitiskt laddad film med udden riktad mot ”etablissemanget”. Som skribenten Dana Milbank skrev: ”Antisemitismen är inte längre undertonen i Trumps kampanj, det är melodin.”
Det är talande nog för vad vi nu sett bli verklighet.

Den stora frågan nu vem som hänger på trenden? Makt får människor att foga sig. Trumps historiska valseger kommer i värsta fall få pr-människor, proffstyckare och politiska strateger att dra slutsatsen att Trump har ett vinnande koncept. Den ideologilösa företagslobbyn kommer att behöva anpassa sig. Och politiska motståndare har en ny spelplan.

I bästa fall blir detta en startpunkt för en våg av reaktioner som inte bara säger att det som hänt är fruktansvärt, utan som faktiskt bjuder ett reellt politiskt motstånd med visioner och mobilisering kring idéer som visar att en annan värld är möjlig.