Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

"They will soon call me Mr Brexit". 
Tweeten från Donald Trumps officiella twitterkonto i mitten av augusti väckte förvirring från så gott som alla läger i den amerikanska valrörelsen. Var det ett utrikespolitiskt utspel? En blinkning till rapporterna om att britternas utträde ur EU inte orsakat så mycket ekonomiskt skada som befarat? Vad menade han egentligen, vad har Trumps kampanj med britternas folkomröstning att göra? 
Svaret är: Allt.

Några dagar tidigare hade Donald Trump rekryterat en ny kampanjchef, Stephen Bannon. Med den nye rådgivaren vid rodret väntade en helt ny strategi. Bannon hämtades från nyhetssajten Breibart som under hans ledning blivit den så kallade Alt Right-rörelsens främsta plattform. I Alt Right-rörelsen (eller Alternative Right) samlas amerikansk extremhöger och konservativa i ett hat mot allt som uppfattas som vänster. Och inte minst det konservativa etablissemanget som anklagas för att ha svikit de sanna idealen. Det är en miljö där nationalism och rasism flödar. På några år har den växt från marginell företeelse till att närma sig den yttersta makten.



Det var med andra ord ingen hemlighet vad Bannon skulle göra med Donald Trumps kampanj. Hans föregångare ville göra den skandalomsusade och burduse presidentkandidaten mer rumsren. Bannons idé var att lita på kraften i ett budskap med udden riktad mot eliten, minoriteter och invandring.
Samma retorik som hade fått Breibart att växa så det knakade.
Och, kanske viktigare, samma budskap som faktiskt gett en valseger bara några månader tidigare. Det var dags för ett Brexitbudskap i ny tappning.

Sedan dess har Trump fortsatt lova en politisk jordbävning i Brexit-stil. Eller, i sann Trumpanda, något mycket större än så. Han ska chocka världen med "Brexit Plus", gå "beyond Brexit". "Brexit gånger fem", är till och med på väg.

Det är politisk strategi. Trump rider på gräsrötternas hat. Hans kampanj är en blandning mellan högerextremism och konspirationism.
Men talet om Brexit är också ett sätt att få sympatisörerna till valbåset. För Trump och Bannons strategi har inte helt gått som planerat. I de allra flesta mätningar ser Hillary Clinton ut att gå mot en säker seger. Avståndet har förvisso minskat den senaste veckan, men Trumps läger har all anledning att vara oroliga. Då blir Brexit något att luta sig emot.

I somras trodde många att lämna-sidan i britternas folkomröstning skulle förlora.
När rösterna var räknade visade det sig att prognoserna slagit fel.
Och frågan är om inte Donald Trumps kampanj har en poäng. Det kan vara mycket jämnare än vad det verkar även den här gången.

Det måste vara en av vår tids största paradoxer. Vi har aldrig blivit så övervakade och analyserade som nu. Ändå verkar det svårare än någonsin att lista ut hur våra politiska sympatier ser ut. Vi läser och diskuterar mätningar som egentligen inte säger säger något.

I somras publicerade tre brittiska forskare en studie där de hävdade att lämna-sidan i Brexit-folkomröstningen i själva verket var i majoritet under hela året. Undersökningen gjordes med stöd av modell som tagits fram för att korrigera faktorer som kan ge missvisande resultat i mätbolagens data. De kom fram till två slutsatser. Internetmätningar ger en bättre bild av läget än de som görs över telefon. Och mätresultaten borde främst användas för att petas in i mer avancerade modeller för hur man analyserar ett opinionsläge. Som enskilda mätningar ger de missvisande bild.

Så det finns en risk att prognoserna inte stämmer. 

Och förklaringarna är flera.
Väljare som inte litar på media och det man upplever som etablissemanget kanske inte heller litar på mätbolagen.
Samma väljare kanske inte heller vill erkänna att de kommer lägga sin röst på det alternativ som pekas ut som "fel" i den allmänna debatten.

Det finns ett exempel från den amerikanska politiken. Det har till och fått ett namn: Bradley- effekten. 1982 ställde Los Angeles borgmästare Tom Bradley upp som Demokraternas kandidat till Guvernörsposten i Kalifornien. Den svarte Bradley ställdes mot den vite konservative kandidaten George Deukmejian. Dagarna före, till och med i vallokalsundersökningarna, pekade allt mot en säker seger för Tom Bradley. Men när rösterna var räknade visade det sig att han förlorat. Valanalytiker kom senare fram till att delar av den vita väljarkåren helt enkelt inte hade vågat berätta att det skulle rösta på Deukmejian. De ville inte riskera att framstå som rasister.

Det spelar med andra ord roll hur debatten och din omgivning ser ut. Även när du sitter ensam och svarar. Kanske är det så vi kan förstå varför Sverigedemokraterna alltid är undervärderade i mätningarna.

Nu är det hur som helst Donald Trumps hopp. En slags Bradley-effekt.

En sak är säker. När det är så jämnt som det är nu, säger egentligen bara mätningarna att det är omöjligt att förutspå hur valet ska gå.

Om Trump skulle vinna så kommer åtminstone ingen prata om Brexit längre. Då kommer valresultatet torna upp sig som en av vår tids mest avgörande politiska händelser. Det kommer att få eget namn och minnas som den dag då extremhögern reste sig ur andra världskrigets ruiner och återigen tog plats vid maktens bord.

Ämnen i artikeln